Annons
Annons

Annons

När min dotter dog blev det plötsligt kallt i rummet

Ingela måste identifiera sin dotter efter Backabranden. Och Therése var fortfarande svart av sot...

Att mista ett barn ger evig sorg. Det vet Ingela.

Att mista ett barn ger evig sorg. Det vet Ingela.

Sorgen efter Therése var så plågsam att Ingela begravde den i arbete. Hon jobbade ständigt för att skydda sig mot saknaden. Till slut sa kroppen stopp och Ingela drabbades av en stroke.

TEXT OCH FOTO: SUSANNE STAMMING

Det har gått nästan 18 år. Men på många sätt känns det som i går. Backabranden, även kallad diskoteksbranden, som tog 63 unga människors liv, däribland Ingela Svenssons 14-åriga dotter Therése. Men inte förrän nu har Ingela förstått hur hennes kropp har mått av stressen av att förlora ett barn.
Ingela föddes i Göteborg för 58 år sedan och har vuxit upp där. Hon har sedan barndomen en ärftlig hörselnedsättning.
– Jag har svårt att delta i diskussioner och när samtalsämnet byts fort, men jag var duktig i skolan och jag hade en familj som förstod mig eftersom alla utom min mamma hörde dåligt, berättar Ingela som läser på läppar och har hjälp av hörapparat.
Hon utbildade sig till undersköterska och träffade sin man 1979.
– Vi fick två barn ihop. Först min son Magnus 1979, sedan Therese 1984, men tre år senare skilde vi oss och det fick gå bra det också.

Möttes på dagis

I stället skulle Ingela träffa den stora kärleken på Theréses dagis. För där gick lilla Tina som var ett år yngre och hade en ensamstående pappa. Han hade separerat liksom Ingela och dök ofta upp samtidigt för att hämta. Men mer än så blev det inte till att börja med.
Däremot blev Therése och Tina snabbt kompisar och lekte ihop mest varje dag.
– De följde med varandra hem och det gjorde naturligtvis att Donald och jag träffades ännu mer.
Det var en kompisrelation med kaffe och fika. Men egentligen ville Ingela mer.
– Vi var nog båda rädda för att förstöra vänskapen, säger Ingela.
Åren gick och till slut insåg Therése och Tina att om det skulle bli något mellan deras föräldrar så fick de hjälpa till.
– Det var sommaren 1994 och Therése var tio år. Vi hade hyrt en stuga i halländska Åsa. Donald jobbade, men en dag blev han tvungen att vara hemma för Tina var sjuk, fast hon var inte så sjuk och hon övertalade honom att åka ner till oss, berättar Ingela och skrattar.
Sedan gick de båda barnen iväg till pizzerian och de var borta länge, onormalt länge. Allt för att Ingela och Donald skulle umgås själva.
– Sedan var de besvikna över att vi inte pussats, men det blev en längre kram och vi insåg att det var dags att ta steget. Vi blev ihop det året.
Fyra år senare var Therése 14 år och gick i åttonde klass. Hon var i början av de spännande tonåren. Gillade att vara kreativ i skolan, hade bra vänner och lärare.
– Hennes bästa kompis då var lugna Nadina och jag kände mig helt trygg när de var tillsammans. Därför var jag inte alls orolig när de ville gå på sitt första disko, men jag visste inte att det var några ungdomar som hyrt en föreningslokal i Backa, berättar Ingela.

Ofattbar tragedi

Therése och Nadina träffades för att göra sig i ordning och gick sedan till platsen där festen skulle vara.
– Nadina har berättat efteråt. Att de hade jätteroligt och dansade långt framme vid scenen, och att det var då det började brinna vid nödutgången, säger Ingela.
Det vällde in rök. Therése och Nadina försökte precis som många andra förgäves att ta sig ut, men fastnade i stället i garderoben i trängseln bland många andra ungdomar. Där dog Therése medan Nadina lyckades överleva tills hon drogs ut av en brandman genom det trasiga fönstret.
– Therése avled av rökgaserna.
Efteråt fick polisen fram att det var tre unga män som nekats gratis inträde som med hjälp av en fjärde kille tänt eld på möbler vid nödutgången, för att hämnas. Dessutom var det alldeles för många i lokalen och endast en väg ut, då alla fönster satt över två meter upp. Allt tillsammans ledde till en ofattbar katastrof. Infernot av skrikande ungdomar övergick snabbt till tystnad.
Men om detta visste inte Ingela.
– Therése dog runt tolv och jag kände samtidigt att det blev kallt runt mig som att fönstret stod öppet i lägenheten. Jag fick en känsla av att något hade hänt och jag visste inte vad jag skulle göra. Sedan ringde Nadinas pappa och berättade att Nadina var på sjukhus. Han undrade om jag visste var Therése var, säger Ingela.
Under tiden åkte Theréses bror Magnus till Backaplan och letade efter sin syster. Där uppmanades han att ta sig till Sahlgrenska sjukhuset, dit de förde alla döda och där listor med skadade fanns.
Ingela fick sällskap av Donald som väntade tillsammans med henne tills de också åkte till sjukhuset i gryningen.
– Jag förstod nog att det inte fanns något hopp. Det var en plågsam väntan och vi blev till slut ombedda att åka hem för att få våra besked där i stället.

Som en mardröm

Först klockan åtta på kvällen kom präst och polis hem till Ingela.
– De berättade att en kvinna med Theréses signalement påträffats avliden och ville att jag skulle följa med till Sahlgrenska för att identifiera henne. Det var många föräldrar där och det var jobbigt. Therése var svart av sot men såg annars ut som vanligt. Efteråt kände jag ett lugn, nu visste jag var hon var.

Ingelas dotter Therése.

Ingelas dotter Therése.

Tiden efter fylldes lägenheten med vänner, släkt och grannar.
– Och många av Theréses vänner. Alla var välkomna. Det kändes bra. Jag fick många att koka kaffe till, räknade koppar och försökte hitta en ordning i kaoset, berättar Ingela.
Själv pendlade hon mellan förtvivlan och att vara den goda värdinnan. Hon blev sjukskriven i en vecka, men sedan skulle hon tillbaka till jobbet, samtidigt som det skulle vara begravning.
– Jag uppfattades nog som samlad, men det var en mardröm, säger Ingela.
Hon hade på något sätt trott att bara begravningen var över så skulle hon vakna och att allt skulle vara som vanligt. Under tiden försökte hon vara glad utåt, för att andra inte skulle tycka att det var jobbigt att möta henne.
– Sedan dog min pappa fyra månader efteråt. Therése var väldigt nära sin morfar och jag kan inte låta bli att tänka att det hade med hennes död att göra.
Allt började om och det blev en ny begravning, och så småningom gick Ingela tillbaka till jobbet igen.
– Jag gillade verkligen mitt jobb på äldreboendet och där fick jag massor av stöttning, säger Ingela.
Livet gick vidare. Hon och Donald flyttade till Onsala och Ingela bytte jobb ett par gånger och trivdes bra.
– I efterhand kan jag se att jag jobbade för att hålla borta sorgen och jag jobbade mycket. Då behövde jag inte bli ensam med mina tankar utan hade roligt i stället. Till och med att sitta vak när någon var nära döden var fint och jag kände mig stolt när jag klarade det, förklarar Ingela.
Men så kom årsdagarna, julafton, Theréses födelsedag och branddagen. Då kom sorgen, tankarna och saknaden ikapp.
– Det som kanske blev svårast för mig var när Tina gifte sig 2013. Det blev så tydligt att Therése aldrig skulle få vara med om det. Jag saknade henne enormt. Det var efter det som jag fick min stroke, berättar Ingela.

Lång väg tillbaka

Ingela hade jobbat mycket och dessutom gått en utbildning samtidigt, men nu närmade sig semestern. Hon var ledig en fredag och åkte iväg med väninnan Yvonne till Grästorp. På vägen hem kände Ingela ett konstigt tryck över vänster öra. Halva huvudet kändes domnat och ljudet var dovt.
– Det var ömt ända ner till axeln. Plötsligt kunde jag inte lyfta vänster arm så jag viftade med den andra armen för att se att jag inte inbillade mig.
Men Ingela insåg att något hänt och det gjorde Yvonne också. Det blev ingen hemfärd utan de tog sig snabbt till Alingsås lasarett.
– När jag kom hem var jag helt försvagad i vänster sida. Kunde inte lyfta en kaffekopp och släpade benet efter mig. Hörseln blev också sämre, säger Ingela.
Hon fick hjälp med sjukgymnastik och rehab och började den långa vägen att ta sig tillbaka.
– Värst var kanske tröttheten och att jag hade svårt med koncentrationen. Men jag ville tillbaka till jobbet och försökte att jobba 25 procent. Men det var inte alls som innan. Blanketter var jobbiga och allt som varit lätt kändes svårt.
Donald fick trösta henne så gott han kunde.
– Men det hjälpte inte och jag var nära en depression. Jag hade hela min identitet i mitt yrke och nu kunde jag inte jobba kvar. Det tog jättehårt.
Ingela hade nästan gett upp när hon en dag fick ett mejl från Arbetsförmedlingen.
– Aranäsgymnasiet sökte en handledare för de blivande undersköterskorna och de tänkte på mig.
Ingela började arbetsträna som handledare i maj 2014 och möttes av en enorm värme.
– Det har varit helt underbart. Jag kan använda alla mina erfarenheter både som undersköterska och som patient, berättar hon.

Känner sig behövd

Nu har Ingela fått en anställning som hon aldrig trodde hon skulle få.
– Jag blev chockad när de förklarade att de vill ha mig kvar på riktigt. Så tacksam att behövas igen och att lära ut något jag älskar: att jobba som undersköterska.
Dessutom har hon lärt sig att inte alla dagar behöver vara glada dagar och man kan inte skydda andra genom att aldrig visa sorg.
– Jag vet ju att Therése är med mig på något sätt och jag har en stor familj som behöver mig. Donald finns där och alla mina underbara elever som jag är handledare för.

LÄS OCKSÅ

(288)
(0)

Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…