Emmy: Mina föräldrar ljög för mig under hela min uppväxt
Jag växte upp i ett alldeles vanligt hem med en mamma och en pappa som gav mig kärlek och ömhet och verkligen skapade ett tryggt hem. Mamma och pappa arbetade båda inom socialtjänsten och jag hade en harmonisk uppväxt. Det enda jag saknade ibland var en bror eller syster, men det fanns förstås fördelar med att vara ensambarn också.
Ändå kändes det ibland som om något var fel, eller i alla fall lite annorlunda, i vår familj. När jag jämförde mina föräldrar med mina kompisars var det som om mamma och pappa inte riktigt betedde sig som andra. De kramade aldrig varandra, än mindre kysste de varandra – det var som om de var goda vänner snarare än ett gift par!
Det där var dock ingenting jag tänkte på särskilt ofta. Det fanns ju så mycket annat som jag upplevde som positivt med mamma och pappa. De trivdes jättebra ihop och bråkade aldrig, som en del andra föräldrar jag kände.
När jag hade slutat skolan och tagit studenten sökte jag och kom in på ett universitet i England. Det var en otroligt fin chans, som jag bara inte kunde säga nej till, och både mamma och pappa var jätteglada för min skull.
Det var förstås en stor omställning att flytta så långt hemifrån, men framför allt var det spännande. Och jag trivdes direkt med mitt nya liv. Jag lärde snabbt känna många nya och roliga människor, och älskade att vara mitt i den sprudlande universitetsstaden.
Jag höll naturligtvis kontakten med mamma och pappa, mest genom mejl och sociala medier. En gång kom mamma och hälsade på över en weekend, och jag visade henne runt i ”min” stad. Men trots att vi hade väldigt trevligt tyckte jag att mamma var ovanligt tystlåten och inåtvänd.
När hon ringde några veckor senare fick jag förklaringen. Hon berättade nämligen att hon och pappa skulle skiljas.
Jag blev chockad. Mamma och pappa som alltid varit så sams, så goda vänner, så överens... Men det var just det. Det ska mer än vänskap till för att ett äktenskap ska fungera, sa mamma, och någonstans förstod jag ju att hon hade rätt. Jag hade ju själv alltid tyckt att deras äktenskap verkade en smula fattigt på passion.
Mamma sa inte så mycket mer om skilsmässan, och jag och jag förstod nu att det var pappa det hängde på. Men jag förstod inte alls vidden av det hela – inte förrän pappa ringde några veckor senare. Han bekräftade att skilsmässan var ett faktum, och frågade om mamma hade berättat varför.
Jag svarade nekande, men sa att det väl är sådant som händer när man varit gift länge. Och det höll han förstås med om – men samtidigt var det lite annorlunda med honom och mamma, förklarade han.
De hade nämligen aldrig älskat varandra på det sätt som ett gift par brukar älska varandra. Jag förstod verkligen ingenting, och en massa tankar for genom mitt huvud.
Men jag hade aldrig kunnat ana sanningen. Jag hade nämligen vuxit upp med en lögn. Mannen som jag kallat pappa var nämligen inte min biologiska pappa...
Pappa berättade hela historien för mig på telefon. Han hade träffat mamma när hon var tillsammans med en god vän till honom. Och han hade blivit god vän även med mamma – på många sätt kom de att stå varandra ännu närmare än han och hans kompis.
När mamma blev gravid och hennes pojkvän stack utan ett ord blev mamma alldeles ifrån sig. Hon hade verkligen älskat honom, och hon hade aldrig kunnat tänka sig att han skulle svika henne när hon behövde honom som mest. Men han – min biologiske far – valde att lämna henne och mig och gå till sjöss. Och allt eftersom tiden gick blev det uppenbart att det inte var något han ångrat.
Månaderna gick och han hörde inte av sig. Och det var då pappa kom med ett förslag till mamma. Han föreslog att de skulle gifta sig och att han skulle fostra mig som sitt eget barn.
Mamma gick med på det, trots att hon och pappa inte var förälskade i varandra, och genom åren hade de låtit alla – inklusive mig – tro att pappa var min biologiske far.
Men nu, när jag var vuxen, hade de beslutat sig för att gå skilda vägar. De var fortfarande de bästa vänner, försäkrade pappa, och han skulle alltid se mig som sin dotter. Men nu när jag var vuxen hade de ingen anledning att fortsätta vara gifta.
Jag kände mig helt tillintetgjord. Sviken, rasande, förvirrad... Hur hade de kunnat göra så mot mig? Hur hade de kunnat låta mig leva i en så omfattande lögn?
Jag mindes allt vi gjort tillsammans, mamma och pappa och jag; semestrar, utlandsresor, julfirande… Nu kunde jag inte alls se tillbaka med samma glädje. Älskade pappa verkligen mig på riktigt, när jag inte var hans biologiska dotter? Eller hade han ångrat att han gifte sig med mamma?
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Pappa svarade utan att tveka att han aldrig ångrat sig, och att han inte kunde ha älskat mig mer om han varit min biologiske far. Och jag hörde på honom att han menade allvar. Det tröstade mig lite, men jag var fortfarande djupt förvirrad och ledsen när vi avslutade samtalet.
Strax efter att pappa och jag talats vid ringde även mamma. Jag kunde inte dölja min besvikelse och ilska från henne, och jag hade först lust att bara trycka bort samtalet. Men det fanns något i hennes röst som gjorde att jag inte kunde förmå mig att avfärda henne.
Om det var något jag alltid känt i livet var det att hon och pappa älskat mig över allt annat, och mitt i min stora besvikelse insåg jag att de handlat som de gjort för min skull. Om det sen var rätt eller fel, det var en annan fråga, tänkte jag.
Det var dessutom viktigt för mig att få veta mer, inte minst sanningen om vem som var min biologiske far. Och mamma gav mig det jag behövde veta för att söka rätt på honom.
Mamma och jag hade ett bra samtal den där dagen, och en stor del av min ilska rann av mig redan då. Jag förstod att beslutet inte varit lätt för henne, och att hon och pappa dolt sanningen för mig berodde på att de ville skydda mig.
Min biologiske far hade aldrig tagit kontakt, trots att han visste att han hade en dotter, och mamma hade velat skona mig från hans ointresse. Men min relation till henne och pappa förändrades ändå efter att jag fått veta sanningen. Trots att jag visste att de gjort vad de trodde var det bästa för mig kände jag mig vilsen och förvirrad.
När jag väl kom hem från England hade de skilt sig och bodde på varsitt håll, och när jag besökte dem var det svårt för mig att vara avspänd och naturlig.
Som tur var så förstod mamma och pappa mycket väl att jag behövde tid för att smälta sanningen, och de ställde inga krav. Jag gjorde lite efterforskningar om min biologiske far, och skrev till och med ett brev till honom, men brevet kom tillbaka oöppnat och efter det slutade jag att fundera över honom.
Det var så uppenbart att han inte hyste minsta intresse för det barn han lämnat efter sig, så varför skulle jag anstränga mig?
Allt eftersom tiden gick förlikade jag mig med både lögnen och sanningen. Jag insåg också alltmer att det är den förälder som stannar och fostrar, och finns där i nöd och lust, som är den ”riktiga” föräldern.
Jag hade en mamma och en pappa – mannen som flytt sin kos hade ingenting med mig att göra – och snart kunde jag umgås med mina föräldrar precis som förr. I deras ögon hade lögnen varit bättre än sanningen, och hur skulle jag kunna döma dem?
Allt de gjort hade de gjort för min skull, och tillsammans hade de skapat en trygg uppväxt för mig. Det räcker gott för mig.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]