Malou: Jag var ju gammal och tjock!
Jag är en jeanstjej och jag brukade bara slänga på mig det som låg överst i lådan. Jag var som många andra fåfäng i min ungdom, men det låg långt bakom mig nu.
Min dotter var dock mycket upptagen med sitt utseende och kunde stå timmar framför spegeln och ta selfies och lägga ut på Instagram och Snapchat.
Hennes humör var oförutsägbart. Ena stunden var hon på partyhumör och nästa bara sur och tvär. En typisk tonåring , alltså.
Tio kilo lättare
Men nu fick jag ta tag i klädfrågan, och i butiken fick jag syn på en fin klänning som jag visste skulle passa. En djup v-ringning brukade alltid funka på mig.
Expediten visade mig till ett trångt provrum. Jag kände förväntansfullt på det underbara tyget, och med fjärilar i magen drog jag klänningen över huvudet.
Platt fall! Jag såg inte alls ut som jag hade hoppats. För det första fick den gula färgen mitt ansikte att blekna. För det andra fick skärningen, som jag hoppats så mycket på, en helt annan effekt.
Den avslöjade att min figur inte alls var vad den en gång varit. Den skarpa belysningen fick huden på min hals att se ut som gammalt franskbröd, torrt och rynkigt.
Jag höll på att börja gråta!
– Hur går det? undrade den unga expediten.
– Nej, den är nog inget för mig, sa jag dystert.
– Vill du prova något annat?
Jag tackade nej och skyndade mig nedslagen hem. I bilen skällde jag tyst ut mig själv: Ja, din kropp har förändrats. Du kan inte klä dig som om du vore tio kilo lättare. Det hjälpte inte ett dugg.
Tjock och gammal
Morgonens strålande humör var som bortblåst. Inte ens tanken på festen vi snart skulle ställa till för Alba fick mig att känna mig gladare.
Jag slängde en blick på mig själv i backspegeln och kände mig tio år äldre än jag känt mig på morgonen. Min man satt vid köksbordet när jag kom in.
– Har du lagt en förmögenhet på en ny klänning nu, sa han och log varmt mot mig.
– Nej, jag är så tjock och gammal så en gammal filt att dra över mig passar bättre, sa jag.
Min man kramade om mig och viskade i mitt öra att jag var vackrare nu än när vi träffades. Jag började gråta.
– Jösses, du är snart lika skiftande i humöret som Alba.
– Var är Alba, förresten?
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Min man berättade att hon varit inne på sitt rum och lyssnat på musik och sedan hört att hon börjat skrika och då hade han rusat in för att höra vad som var fel.
Hon hade stått framför spegeln i sin nya fina klänning och gråtit för att hon var så ful.
– Jag sa förstås att hon var jättevacker, men då blev hon bara rasande och bad mig att dra, berättade han och skakade på huvudet.
Tröstade både mig och dottern
Jag gick upp till Alba och hittade henne gråtande på sängen. När jag frågade vad som var fel nickade hon mot klänningen.
– Men varför valde du den?
– Den är fin, men nu ser mina bröst inte kloka ut i den.
De små brösten hade vuxit fram de senaste månaderna.
– Varför kan man inte få se ut som man alltid gjort?
– Man kan inte stanna tiden, och kroppen följer med. Och skulle du sluta att utvecklas skulle du förbli ett barn!
Alba stirrade på mig en sekund, men förstod sedan vad jag menade. Hon hade på ett sätt bråttom att bli vuxen, på andra sätt inte.
– Hade du också det så här jobbigt när kroppen förändras i min ålder, mamma?
– Ja, visst hade jag det.
Men jag erkände inte för henne att jag hade känt precis samma sak i dag.
Medan jag tröstade min dotter så tröstade jag samtidigt mig själv. Jag var bara i en ny fas i livet – kroppen var i förändring och det måste jag lära mig att acceptera.
Alba var på strålande humör igen och själv kände jag att jag kunde släppa episoden i provrummet. Konstigt att jag reagerat så starkt. Mina hormoner var antagligen också i obalans och spelade mig ett spratt.
När jag passerade min man kysste jag honom i nacken. Han tittade förvirrat upp. Han var heller inte ung längre, men ändå samma man som jag förälskat mig i för 20 år sedan.
Ett par veckor senare stod jag stolt i kyrkan, och tittade på min fina stora, lilla flicka bredvid min fina man. Själv hade jag gått tillbaka till klädbutiken och fått hjälp med att välja ut en klänning av expediten.
Och nu gillade jag min spegelbild. En mogen kvinna, vars former och ögon framhävdes på ett fint sätt i den blå klänningen.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]