Mimmi: Jag orkade inte med alla bestyr inför högtiden
Efter mammas bortgång tappade jag mina sista krafter.
Ändå förväntades jag ställa upp för alla.
Mina föräldrar hade varit förutseende och sålt mitt barndomshem för många år sedan. Ganska snabbt efter att min yngsta syster flyttat hemifrån la de ut det till försäljning.
Då tyckte jag att det var lite trist, men senare var jag i stället tacksam för det. Det gjorde nämligen att de kunde bo kvar hemma längre än de annars hade klarat.
Besökte mamma dagligen
När huset var sålt köpte de ett betydligt mindre enplanshus, med tre rum och kök, och en liten fin trädgård.
– Så länge vi kan dricka kaffe ute i vår egen trädgård är jag nöjd, sa mamma.
De kom att älska det där huset och trädgården. Och pappa fick bo där till den dag han dog, 75 år gammal. Mamma hade hälsan längre. Hon var ute i trädgården varje dag och promenerade i området.
Hon kunde bo kvar i fem år efter att pappa gått bort, sedan blev minnet för dåligt och hon fick tillbringa de sista två åren på ett äldreboende.
Efter flytten började mamma tyna bort, månad för månad, och alla som gått igenom något liknande vet hur mycket det tar på krafterna att behöva se någon man älskar försvinna, lite i taget.
Mamma var gammal och hade haft ett gott liv, visst fanns det tröst i det – men inget kan ta bort smärtan i ett farväl.
De sista månaderna var jag hos mamma nästan dagligen. Jag ville att hon skulle förstå hur viktig hon varit för mig och hela vår familj, men det kändes ofta som om jag famlade efter orden.
En dag la hon sin hand på min.
– Lilla vän, sa hon och log. Jag vet hur det känns…
Så kom den där sista veckan när hon började prata om att hon hade sett pappa. Hon hade drömt om honom och när hon vaknat under natten hade han suttit på sängkanten. Hon var säker på att han hade kommit för att möta henne, och hjälpa henne över till andra sidan.
Jag fick tvinga mig själv att ta tag i julbestyren
Mamma dog i början av oktober. Begravningen hölls några veckor senare. Det var en kall, vacker höstdag. Jag minns hur jag satt där i kyrkan och inte kunde skaka av mig känslan av overklighet.
Minnen från barndomen dök upp i tankarna. Det gjorde så ont att tänka på att den världen var borta. Nu var jag och mina systrar den äldsta generationen i vår familj.
Jag hade varit så slutkörd att jag tagit ledigt efter mammas död, men efter begravningen behövde jag gå tillbaka till jobbet. Mina kollegor var förstående, men snart var det vardag som vanligt. Livet rullade på.
Sorgen inom mig var dock lika stark. Inför första advent fick jag tvinga mig själv att ta fram julstakarna och börja med julstädningen. Jag hade egentligen inte lust med någonting. Visst skulle jag glädjas åt att ha barnen och barnbarnen i huset när julen väl kom, men allt som behövde göras innan dess… Hur skulle jag orka?
Var tvungen att ta fram energireserverna
Göran och jag hade en gammal tradition med adventsfika. Vi brukade bjuda hem grannar och goda vänner till söndagen efter Lucia.
Göran tyckte att det där var en av höjdpunkterna i december, och han hade ställt upp så mycket under mammas sjukdomstid att jag inte hade hjärta att säga att jag egentligen inte orkade. I stället grävde jag ännu lite djupare i energireserverna och tillbringade flera kvällar efter jobbet med att baka och pyssla.
Det tog längre tid än det brukade, men det blev i alla fall gjort och söndagen blev trots allt en väldigt trevlig dag. När jag kröp till sängs den kvällen var jag dock så trött att jag nästan kände mig tom inombords.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Efter detta återstod det bara en vecka till julafton och jag hade tur som kunde ta ledigt ett par dagar. Det hjälpte mig att klara av de sista julklappsbestyren och förbereda inför julmiddagen.
Jag ångrade att vi tackat ja till nyårsfesten
På julaftons morgon vaknade jag tidigt. Jag låg där i gryningen med dubbla känslor. Till eftermiddagen skulle barnen komma och jag kunde se de ivriga barnbarnens ansikten framför mig. Men det här var också första julen utan mamma. Tanken på det fick tårarna att rinna.
Julafton blev en dag med mycket stoj och skratt. Barnen var såklart i sitt esse, inte minst efter att tomten hade kommit på besök. När vi sagt god natt och vinkat av dem senare den kvällen var jag glad för att julafton blivit så fin, men också för att den nu var över.
Vi gjorde ett par kortare besök under julhelgen hos äldre släktingar på Görans sida, men för övrigt tog vi det lugnt. Vi var båda lediga under mellandagarna, och på nyårsafton skulle vi på fest hos vänner.
Den hade vi tackat ja till för länge sedan, men nu ångrade jag det. Tänk om Göran och jag fått fira hemma i stället, i lugn och ro… Gud, så skönt det hade varit.
När vi tackade ja hade jag trott att jag skulle ha hunnit återhämta mig bättre vid det här laget, men jag hade underskattat hur sliten jag var och hur mycket sorgen hade tagit på mig. Dessutom hade jag tvingat mig att orka igenom allt som hade med december att göra.
Det kändes som om jag fått nog av måsten för en tid framöver och jag ville egentligen inte gå på festen, men skulle göra det ändå, för Görans skull. Så jag sa inget till honom, trots att jag kände mig som ett vrak.
Nyårsafton blev allt jag kunde drömma om
Men den nyårsaftonen blev inte alls som jag trott. Som vanligt vaknade jag tidigt och låg där och funderade på vad jag behövde göra inför kvällen. Efter frukosten gick Göran ut och skottade. Jag tog en dusch och försökte gaska upp mig. Göran kom in igen och satte på kaffe.
– Vi tar en påtår, sa han. Jag har något att berätta om i kväll. Hur låter det att fira bara du och jag?
Det visade sig att han just hade ringt värdparet och förklarat att vi inte skulle komma – och varför. Min första känsla var lättnad, men samtidigt blev jag förskräckt.
– Men vi kan ju inte tacka nej samma dag!
– Det blir nästan 30 gäster och buffé, så det påverkar inte planeringen för deras del och de förstod mycket väl. Det är säkert, sa han.
Jag kom att tänka på att värdinnan själv hade mist sin mamma ett par år tidigare och haft en väldigt jobbig period efter det. Det är klart att de förstod. De var ju våra vänner och visste hur jag mått.
Så vad skulle vi göra i stället? Det visade sig att Göran hade tänkt på det också, och hans förslag var helt perfekt. Sent den eftermiddagen körde vi till den lokala videobutiken och hyrde en film. Sedan svängde vi förbi pizzerian.
Som två tonåringar satt vi sedan i soffan och käkade pizza och chips framför tv:n. Efter en kvällsdusch kröp vi till sängs i våra bekväma flanellpyjamasar och delade på en flaska vin.
Vid tolvslaget kände jag mig långt mer avslappnad än jag gjort när jag vaknat den morgonen. Inte långt därefter somnade jag i Görans famn, och det var inte främst sorg efter mamma jag kände då, utan tacksamhet för mannen som hjälpte mig igenom den.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]