Ulrika: Jag tröttnade på min mans drickande
Min man Christer kämpade med alkoholproblem redan när vi lärde känna varandra som unga på Komvux.
Hans barndom hade präglats av många djupa övergrepp, och kanske därför dämpade han sitt låga självförtroende genom att dricka.
Han drack inte dagligen, men när vi var på fest började han tömma flaskor och fortsatte att dricka tills han nästan var medvetslös. Efteråt fylldes han av skam över sig själv.
Han drack varje dag
Då hade jag försäkrat honom om att jag älskade honom högt, och sedan upprepade han många gånger att det var min kärlek till honom som hade räddat hans liv.
Christer och jag gifte oss och fick barn, och under åren utvecklades hans alkoholproblem till ett verkligt missbruk.
Under perioder drack han dagligen medan jag höll på att drunkna i ansvaret att rädda hans liv samtidigt som jag stod ensam med våra barn.
Gång på gång var jag tvungen att använda krafter jag inte hade för att dra upp honom från botten igen.
Jag behövde se till att han fick behandling och att barnen fick den psykologhjälp de så småningom också behövde.
Även under de långa perioder då Christer höll sig nykter kunde jag inte slappna av, för jag vågade inte lita på att det skulle vara så för evigt.
Jag hade alltid antenner ute och min uppmärksamhet riktad mot honom. Ändå kunde jag inte förhindra honom från att falla dit igen och igen.
Pilgrimsvandring i Spanien
För tre år sedan lät jag Christer bli inlagd för avgiftning och sedan körde jag honom till en dygnet runt-behandling på ett missbrukscenter.
Våra barn hade flyttat hemifrån och när de professionella behandlarna nu tog över ansvaret för Christers liv och hälsa hade jag för första gången bara ansvar över mig själv.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag var dock så utbränd att jag knappt visste vem jag var längre. Det enda jag visste var att jag skulle utnyttja chansen att komma långt bort och tänka över vad jag skulle göra med resten av mitt liv.
Spontant packade jag en ryggsäck och flög till Spanien för att pilgrimsvandra.
De första dagarna gick jag med min vattenflaska och hörde min egen andning. Jag tänkte ständigt på Christer och hur länge han denna gång skulle hålla sig nykter.
Allt eftersom dagarna gick fick jag sällskap av en engelsman. Jason, som han hette, var i min egen ålder och inte på något sätt påträngande.
Vi följdes bara åt med varsin ryggsäck en bit av sträckan medan vi "småfilosoferade" om livet innan våra vägar naturligt skildes åt igen.
Ibland hamnade vi på samma vandrarhem och satt där med ömma ben och åt tapas och delade en flaska rödvin. Jason ställde intressanta frågor och delade sina egna livserfarenheter med mig.
Det var så befriande att vara i sällskap med en vuxen man som inte krävde att andra skulle ta något som helst ansvar för honom. Jag kände att en ny livsgnista tändes i mig.
Slutat älska honom
Nästa dag, när jag gick vidare ensam i mitt eget tempo, upptäckte jag mig själv med att le och njuta av naturen och livet på ett helt annat lugnt sätt.
På flygresan hem hade jag insett att den livsgnistan skulle slockna igen om jag inte lämnade Christer. Oavsett om han höll sig nykter resten av livet, som han ofta lovade, hade jag sedan länge slutat älska honom som jag en gång hade gjort.
Under de sista åren av vårt äktenskap hade jag bara känt mig som hans räddningsplanka, samtidigt som jag själv hade känt mig mer död än levande.
Nu var jag tvungen att ta ansvar för att rädda mig själv. När det kom till kritan var det också bara Christer som kunde rädda sig själv. Kanske var det först när jag lämnade honom som han tvingades ta det ansvaret.
Han har i alla fall sedan dess hållit sig nykter, och det är barnen och jag glada för. I dag ser jag inte tillbaka på Jason som min räddare, bara som en charmig följeslagare på min väg till en lättare gång här i livet.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]