Gunilla: Jag ångrar min gåva till barnbarnen
Jag är en kvinna, 61 år gammal, som alltid haft det ganska tufft ekonomiskt. Jag älskar mitt jobb som undersköterska, men särskilt fett var det aldrig, särskilt som min man dog när han var 42 och jag 40.
Men när mina barn Erik och Ella var små tyckte jag nog att vi klarade oss fint ändå.
Jag kunde aldrig köpa sommarhus, åka på dyra utlandssemestrar eller köpa barnen lägenheter när de flyttade hemifrån.
Men vi hade ändå många fina minnen tillsammans. Erik gifte sig med Anna, som redan hade en dotter, Julia. Jag var glad över att få vara hennes bonusfarmor.
De fick sedan två barn till.
Ella gifte sig med Gustav och de fick en dotter, Matilda.
Alla fyra hade bra jobb, med bra inkomster och klarade sig fint. Men nu började det blir dags för barnbarnen att flytta hemifrån och studera.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Pengar till barnbarnen
Jag hade i alla år sparat den del av det jag fick ut av min mans livförsäkring, som en nödkassa ifall något skulle hända.
Eftersom någon katastrof aldrig inträffade och fonderna hade gått bra genom alla år, så hade jag 162 000 kronor på kontot.
Jag bestämde mig för att ge mina tre barnbarn 50 000 var och behålla 12 000 själv, som jag och min bästa väninna skulle använda till en härlig semester.
När jag fyllde 60 bjöd jag hem alla barn och barnbarn på middag, och tänkte passa på att överlämna min stora gåva.
Just då var mitt bonusbarnbarn Julia utbytesstudent i Australien, så hon var inte med. Anledningen till att hon inte fick något var att hon fått ungefär lika mycket av sin farmor och farfar året innan.
Det var dags för det högtidliga överlämnandet, de tre mottagarna blev så klart överlyckliga. Men redan där och då kunde jag märka att de vuxna inte var lika begeistrade.
Min svärdotters ansiktsuttryck var stramt. Ingen sa något på min födelsedag, men när Anna fortsatte att vara kort mot mig var jag ju tvungen att fråga varför.
Orättvist för barnbarnen
Det kröp då fram att hon tyckte det var orättvist att Julia inte fått samma summa som de andra barnen.
– Du har alltid sagt att du älskar dem lika mycket, oavsett om de är biologiska barnbarn eller bonusbarnbarn, men hur kan du göra så här då?
Jag förklarade att det var eftersom Julia fått en stor summa av sina farföräldrar förra året, men då hade Annas och Eriks barn inte fått något, så jag kände att detta var det mest rättvisa i det läget.
Anna menade att jag tänkte fel, och att det inte var samma sak alls. Jag började ångra att jag gett bort pengar och ännu värre blev det när jag pratade med min dotter Ella.
Hon tyckte det var orättvist att Erik fått 100 000 kronor på sin sida, när hennes sida bara fått 50 000. Självklart borde Matilda fått 75 000 kronor och Eriks barn 75 000 kronor att dela på, menade Ella.
Då blev jag ärligt talat arg och önskade hett att jag behållit pengarna. Och det önskar jag fortfarande.
Anna och Erik tvingade sina gemensamma barn att dela med Julia, fast hon hade det så väl förspänt i förväg. Och Ella och Gustav anser fortfarande att deras familj blev förfördelad.
Jag gav pengar för att glädja och hjälpa mina barnbarn, men det har bara kommit stridigheter och ovänskap ut av detta.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]