Ulrika: Min partner var pinsamt snål
Men när jag träffade Stefan insåg jag ändå att det inte är roligt att vara med en man som gör allt för att hålla hårt i sina pengar.
Första gången jag var på en dejt med Stefan, som jag träffat på en dejtingsida, åt vi lunch på ett kafé. När notan kom bad han servitören om att dela upp den. Det var inget jag tänkte på då, utan det kändes naturligt. Det var vårt allra första möte och vi visste inte ens om vi skulle ses igen.
Hade jag varit bättre på att läsa av människor skulle jag nog redan då ha märkt att den delade notan var ett uttryck för Stefans extrema snålhet, för sättet notan delades upp på var mycket noggrant. Min smörgås kostade 17 kronor mer än hans sallad, och han hade därför redan räknat ut i huvudet att jag då skulle betala 113 kronor medan han bara skulle betala 96.
Jag reagerade på det, men struntade i det. Jag tjänade mina egna pengar och kunde lätt betala mina räkningar själv, så det var inget jag ville fästa stor vikt vid.
Jag bortsåg från allt och blev kär
Stefan ville ses igen, och jag sa ja. Han såg bra ut och var faktiskt ganska charmerande. Jag saknade en man i mitt liv och även om det inte direkt var kärlek vid första ögonkastet, kanske det kunde vara det vid andra eller tredje ögonkastet? Jag var i alla fall redo att ge det en chans.
Så träffades vi igen kort därefter, och när Stefan föreslog att vi skulle gå till en slottsskog i närheten för att ta en promenad tyckte jag att det lät underbart romantiskt. Det var det faktiskt också. Det var vår, träden hade precis slagit ut, så vi gick på ett täcke av det finaste ljusgröna löv.
När han tog min hand fick jag fjärilar i magen och när han sedan kysste mig blundade jag och tänkte att jag var en lycklig kvinna.
– Ska vi gå in och dricka varm choklad på slottskaféet? frågade jag.
– Jag har en bättre idé, viskade han i mitt öra. Vi går hem till mig och tar en kopp kaffe.
Jag trodde att ”en kopp kaffe” var en omskrivning för något mer, för klockan var nästan fem när vi var tillbaka hemma hos honom. Men jag hade fel. Han menade det helt bokstavligt och serverade mig därför en kopp kaffe. Inget annat.
När jag bröt upp några timmar senare var jag hungrig som en varg, men också lite förvånad över Stefans blygsamma ”servering”. Återigen bortsåg jag från det. Han hade säkert inte haft mat för oväntade gäster och alla kan stå inför en tom kyl, det hände mig också ganska ofta.
Vi sågs igen. Och igen, och innan jag visste ordet av det, var vi där, där vi ansåg oss vara kära. Jag njöt, för det var länge sedan jag haft någon att hålla i handen, någon att mysa med och någon att ge mig själv till.
Jag var 32 år och fortfarande barnlös, så jag började långsamt tillåta mig själv att försiktigt drömma om en framtid som också inkluderade ett par barn, där Stefan naturligtvis skulle vara pappan.
Vi var ofta hos mig – jag betalade allt
Det blev ganska snabbt så att vi mest var hemma hos mig. Jag bodde helt enkelt mysigare. Det tyckte i alla fall jag själv, och det verkade Stefan också tycka, för han sa aldrig emot när jag frågade om han inte ville komma över under helgen.
– Ja, gärna. Men du? Är det ok om jag tar med lite tvätt? Jag har inte hunnit tvätta under veckan.
Självklart var det okej. Jag hade en egen tvättmaskin och han brukade använda tvättstugan hemma hos sig.
När tvättmaskinen var igång på lördagsmorgonen gick vi och handlade. Jag plockade i mjölk, matvaror, toalettpapper, kaffe och tvättmedel i kundvagnen, och på goda dagar köpte Stefan till en flaska vin för en knapp hundralapp.
Han sa generöst:
– Det betalar jag.
Allt annat vi handlade var tydligen på min räkning, och vad skulle jag säga om det? Det var ju jag som var värdinnan, eftersom vi befann oss hemma hos mig.
Jag skulle ha mått dåligt av att be honom betala hälften av inköpen. Eller bara en liten del, som tvättmedlet till exempel. Det hade dock varit rimligt, eftersom han tvättade all sin tvätt hemma hos mig, men Gud, så snål jag skulle känna mig om jag sa det högt. Så jag höll tyst och betalade vid kassan.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Det gick inte längre att dölja att Stefan var mer än återhållsam med pengar. En riktig snåljåp faktiskt. Det var en sida av honom som jag inte tyckte om.
– Men han har ju så många andra bra sidor, sa jag till mina väninnor när de frågade hur jag kunde stå ut med det.
Vad dessa andra bra sidor var, skulle jag ha haft svårt att svara på om någon hade frågat mig. Sanningen var att jag var mer kär i känslan av att vara kär än jag var kär i Stefan.
Han kunde vara trevlig och lätt att prata med så länge ämnet inte handlade om något som kunde kosta honom en krona.
Men så snart samtalen närmade sig något som kunde innebära en kostnad blev det svårt. Antingen stängde han av, eller så styrde han samtalet någon annanstans, som han till exempel hade gjort den gången jag ville gå till det dyra slottskaféet.
Eller den gången en av mina väninnor skulle gifta sig. Hela vänskapskretsen hade gått ihop om en större gåva till dem och beloppet var 200 kronor per person.
Stefan gav mig 100 kronor, för när vi var ett par skulle vi väl bara betala beloppet en gång? Jag gav upp att diskutera med honom och betalade själv 300 kronor, så att jag inte skulle stå där och skämmas inför mina vänner.
Lika snål med pengar som med kärlek
Jag var ändå inte redo att släppa förhållandet. Jag ville kämpa för det och trodde att jag med tiden skulle kunna påverka honom så att han blev lite mer generös. Kanske borde vi faktiskt flytta ihop? Jag kunde kanske smitta honom med en mer avslappnad inställning till ekonomi om vi delade alla utgifter?
Jag tvekade fortfarande att säga det högt, kanske för att jag innerst inne ändå inte riktigt trodde på det. Men Stefan hade tydligen haft samma tankar, för en dag kom han och sa:
– Har du tänkt på hur mycket vi kan spara om vi flyttar ihop?
Då insåg jag att jag inte skulle kunna bo ihop med honom. Mitt liv skulle bli en lång räknelista, och det var naivt att tro att jag skulle kunna påverka honom i någon ekonomisk riktning.
Det var då jag började dra mig tillbaka. Jag började förstå att hans hemska snålhet också påverkade hans känslor, för han var precis lika snål när det gällde kärlek som när det gällde pengar. Det var sällan han sa att han älskade mig, men när han väl gjorde det, följdes det alltid av frågan:
– Älskar du mig också?
Krona för krona, det var hans modell för ett bra kärleksliv, och för alla hans relationer överlag. Om han hade hjälpt en vän med något förväntade han sig genast en gentjänst. Det var nog därför han inte hade så många vänner, började jag tänka.
Pratade om hur dyrt det är att ha barn – då fick jag nog
Jag har aldrig varit bra på att göra slut med en partner. Jag hatar det verkligen och jag är konflikträdd på den fronten. Så jag fortsatte att vara tillsammans med Stefan. Han hade ju blivit en del av mitt liv.
Vi hade våra fasta rutiner, hade sedan länge lärt känna varandras föräldrar och hade i stort sett etablerat alla de sociala band som är svåra att bryta.
Inuti visste jag att det nästan var slut. Jag gick bara och samlade mod. Och plötsligt hände det helt av sig självt.
– Är du medveten om att det kostar 45 000 kronor per år att ha ett barn och nästan dubbelt så mycket när de blir tonåringar? frågade Stefan en dag.
Jag höll på att ramla av stolen. Hur kunde han säga något sådant? I mina öron var det fullständigt absurt. Vi hade precis ätit en god lördagsmiddag, som jag som vanligt både hade betalat och lagat.
Det stod också en flaska vin på bordet, och i ett normalt fungerande förhållande kunde den scenen mycket väl ha varit början till att skapa ett litet kärleksbarn. Och så satt han där och slaktade varje aning av romantik genom att räkna ett barns liv i pengar och ören.
– Nej, det visste jag inte. Och vet du vad? Jag bryr mig faktiskt inte det minsta. Jag vill gärna ha barn, men jag tror inte att det ska vara med dig. Jag är faktiskt säker på att det inte ska vara med dig, sa jag och reste mig från bordet.
Stefan tittade förvånat på mig. Som om han inte alls förstod varför jag reagerade så starkt. Det sa mig mer än något annat att avståndet mellan oss helt enkelt var för stort. Han skulle aldrig kunna förstå att pengar var det som i min värld betydde minst av allt.
Han skulle aldrig få en normal, avslappnad inställning till att ge och ta. Han skulle för alltid sitta och räkna ut om han hade fått lika mycket tillbaka, och helst mer, än han hade lagt ut. Det spelade ingen roll om det handlade om pengar, närhet, vänskap eller kärlek.
Det sa jag till honom, och föreslog sedan att han packade ihop alla de saker han hade installerat i min lägenhet. Det gjorde han, och när jag en halvtimme senare stängde dörren efter honom, andades jag lättad ut.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]