Det är som en demon som sitter på axlarna hela tiden och trycker ner en och gör en illa.
Under den här turnéen så vaknade jag plötsligt en natt och kände inte igen min kropp.
Den skakade och jag hade en extrem hjärtklappning.
Sen kom det en ambulans och körde mig till sjukhuset.
Allt gick så fort under den där tiden och det var just posttraumatiskt stress jag fick.
Så det är en liten annorlunda sak än bara utbrännheten.
För då är man inne som i en bubbla av ångest och oro och stress.
Det är just det posttraumatiskt stress står för.
Och man upplever händelser som man har förträngt.
Och man känner samma känsla som när det hände ungefär.
Det värsta var på kvällarna när man skulle lägga sig.
Då blev man mest sårbar.
Då är man i sin ensamhet och sina egna tankar.
Det var en jobbig period.
Jag var full med mediciner och hade doktorer med mig och psykologer och allt möjligt som inte många vet.
För att jag kunde få ett kollaps.
Jag trodde att du ändå kunde uppträda dig.
Ja du såg ju.
Det var ju fantastiskt.
Men det var allt kraftigare jag någonsin hade kvar.
Man måste omge sig av ljuset.
Och det som ger en positivitet.
Men alla människor är sårbara på ett eller annat sätt.
Så jag vet ju inte vad som händer i min framtid.
Vad som kan drabba mig eller vad som kommer upp i mitt liv.
Utan just nu så försöker jag ta det goda inom mig.