Charlotta är högkänslig: Är stark och skör på samma gång
Jag var ett klängigt barn och ville gärna vara nära – sitta i mammas knä och hålla pappa i handen. Men samtidigt kunde jag inte vara stilla, utan gjorde hoppsasteg så att pappas arm svängde och slingrade mig i mammas knä – och då var jag ju till besvär.
Men det var inte bara det som var jobbigt.
Känslan av vissa tyger och äckliga krämer mot huden, när kläder satt åt. Det fanns många saker som jag reagerade på. Våra kräppade lakan var till exempel helt vidriga. Jag behöver ha mjuka, söndertvättade lakan mot huden.
Och när jag inte fick det kunde jag freaka ut och bli helt galen. På den tiden existerade ingen curlinguppfostran, så man kunde inte påverka sådant. Det var ingen som sa: ”Men älskling vill du inte ha det kräppade lakanet? Jag hämtar ett annat åt dig!”
För det mesta var jag glad, men hade lätt för att gråta. Och det var ingen stillsam, diskret gråt, utan det var som Niagarafallen. Det är förresten fortfarande så. Jag önskar verkligen att jag inte var som Helena Bergström på barnens skolavslutningar. Men jag kan inte fin-gråta.
Så jag grät mycket och tog på mig andras känslor, bar mycket tungt inom mig som barn. Och det var inte okej i mitt hem, man skulle inte visa alla sina känslor. Jag lärde mig väldigt tidigt att man skulle hålla för ögon och öron och sluta sin mun hårt. Ofta fick jag höra ”men var inte så känslig” eller ”med dig måste man alltid väga orden på silvervåg”.
Dålig självkänsla
Så jag tänkte att det måste vara något fel på mig, eftersom jag reagerade starkare än andra. Jag skämdes för min känslighet, min sårbarhet och försökte dölja det – och då blev det ju sju resor värre.
När jag blev äldre kunde jag känna det i min relation till killar. Jag ville ha mycket kärlek. Det kändes som en sked med socker som det bara rann igenom hur mycket jag än fick. Men om man inte är grundad i sig själv, inte har självkänslan, spelar det ingen roll. Då kan man höra andra säga ”jag älskar dig” tusen gånger utan att det får någon effekt.
Så då kände jag mig också klängig. Jag var nog inte det, men det var min upplevelse. Snarare tror jag att mina vänner och pojkvänner uppskattade att jag var så närvarande. Jag har alltid varit bra på att lyssna och haft lätt att få vänner. Även under de perioder när jag mått dåligt har jag varit extrovert och rolig utåt. Varit en kul kompis och en duktig flicka.
Rätsida på livet
Jag har alltid velat skriva, ända sedan jag var liten. Men jag tyckte inte det var realistiskt. Författare? Jag? Så jag utbildade mig till beteendevetare och började med socialt arbete. Det är rätt typiskt att man vill jobba med andras problem när man har egna. I stället för att ta tag i dem så flyr man. Jag var väldigt inkännande och bra på jobbet, men jag bar allas problem och tog dem med mig hem.
Först när jag träffade min man landade jag. Då var jag 29 år. Han sa att han älskade mig precis som jag är och jag trodde honom. Och plötsligt läckte inte den där sockerskeden lika mycket längre.
Jag började få rätsida på livet, men skulle först tvingas ta mig förbi den värsta motgången.
Blev kritiserad
Det hela började med att jag fick ett fantastiskt jobb. Jag skulle arbeta med rekrytering av människor från andra länder. Jag höll i coachning och kontakt med olika arbetsplatser. Det var perfekt: kreativt, utvecklande och med mycket kontakt med människor.
Att själva arbetsplatsen var superfyrkantig reagerade jag inte på då. Visst, mina kollegor kunde vara lite nedlåtande och kommentera mina kläder. ”Varför har du pärlörhängen?”. Och om min gravidmage sa de: ”Lilla mamma har visst ätit mycket pannkakor i dag.” Men jag var van vid att komma bra överens med alla och tänkte inte så mycket på det.
Det kan låta som jag är löjligt naiv, men jag förstod inte vad som höll på att hända.
Efter min föräldraledighet kom jag tillbaka till en ny position på jobbet. Jag skulle arbeta med samma personer som varit nedlåtande mot mig redan tidigare. Vi jobbade med stökiga ungdomar i ett av de tyngsta områdena i Göteborg. Ett samtal där skulle normalt ta en kvart, men när man möter människor som är drogpåverkade och kriminella räcker inte det.
Sjukskrivning
Och det fick jag höra. Jag var för långsam. När jag inte kom tillbaka fort nog ringde de och hetsade mig. Jag hade för flummiga idéer. Och inte bara det – jag var hemma för mycket med sjuka barn. På våra möten suckade de åt mig och himlade med ögonen.
Och på morgnarna hälsade de inte på mig. Så jag började göra ett test. Jag sa ”hej” till dem och när jag inte fick svar upprepade jag det igen. Till slut sa jag ”hej” och sedan personens namn och då var de tvungna att svara.
Jag mådde så psykiskt dåligt att jag fick torrsprickor i händerna som blev till köttsår. Det såg förfärligt ut. Jag satt med vita bomullshandskar på jobbet och arbetade undan de växande pappershögarna samtidigt som jag tittade ut genom fönstret och drömde om att flyga iväg. Precis som en fånge som tittar ut från sin cell.
Vi satt i ett öppet kontorslandskap där man inte hade ett uns privat utrymme. Det gick inte att ha privata samtal, inte att få sitta ifred. Alla mina sinnen överfölls av ljudet varje dag när jag kom till jobbet. Den enda platsen där jag kunde gå undan var toaletten. Så där satt jag och grät.
Till slut hamnade jag hos en läkare som sa: ”På sådana där fyrkantiga arbetsplatser kan kreativa människor som tänker utanför boxen råka väldigt illa ut.”
Sedan sjukskrev han mig några veckor för att jag skulle få vila och tänka över mitt liv. När jag kom tillbaka hade ingenting förändrats. Min chef reste sig och gick när jag kom in i matsalen, ingen hälsade. Efter en tid föll jag igenom totalt och blev sjukskriven för utmattning.
Jag började läsa på och förstod att jag är högkänslig. Många som är det har låg självkänsla eftersom de fått höra att de är konstiga sedan de var små, precis som jag. Den defekta känslan går ju inte ur mig, men det är skönt att ha fått ett namn på det och att det i stället för överkänslig kallas högkänslig. Det har uppgraderat betydelsen av personlighetsdraget.
Viktig kreativitet
Nu förstår jag varför jag agerar som jag gör och då blir det mindre skamligt. Det är ju lätt att skämmas när människor raljerar om det: ”Vad du är känslig och gör en stor grej av det här.”
Jag har fortfarande en oerhört elak, inre kritiker. Om jag skulle kunna spela in min inre dialog skulle det bli katastrof. Det är viktigt att fatta tag om sin inre dialog för den styr även den yttre dialogen. Och folk speglar ju det.
Mina gamla kollegor visste att jag skulle bli osäker och darrig när de sa ”kom inte med något flummigt nu igen”.
Men jag övar på självmedkänsla varje dag och ser allt fler av mina positiva sidor: min kreativitet, min lyhördhet och att jag är bra i samtal.
Jag frågade en läkare en gång om man kan medicinera bort högkänslighet. Jag tror nämligen inte att man kan operera bort till exempel sorg och på samma vis inte ta bort känslighet med medicin. Läkaren svarade att det viktigaste är att förstå sitt personlighetsdrag och använda sin kreativitet. Det är när du inte använder din kreativitet som det kan bli farligt. Kreativiteten kanaliserar ju många känslor och rensar och renar, tänker jag. Orden bär jag med mig, att det är viktigt, och att jag behöver måla, skriva och skapa för att känna mig hel. Stundtals kan kreativiteten vara lika viktig som överlevnad.
Lyckligare nu
Nu arbetar jag som författare, på riktigt! Jag har skrivit 15 böcker och har bland annat skapat Popcornmannen Poppe, en sagofigur som lär barn om känslor. Just nu är jag aktuell med Fjärilsdrömmar, den andra boken i en trilogi om högkänsliga Lo.
Jag har varit nere i avgrunden och vänt och är inte samma människa som förut. Jag har min skörhet som jag måste ta hänsyn till varje dag. Men jag tror att jag är en bättre och lyckligare människa. I dag har jag bättre självkänsla och utmanar mig själv att göra saker som jag tycker är läskiga, som att föreläsa. Jag har vuxit som människa.
Berättat för Anki Sydegård
Charlotta Lagerberg-Thunes
Ålder: 46
Familj: Maken Lars och barnen Saga, 13, och Adam, 11.
Bor: Göteborg.
Yrke: Författare, föreläsare och beteendevetare.
Aktuell: Boken Fjärilsdrömmar som kommer ut den 9 mars 2019, en bok om utmattnings- syndrom, högkänslighet, förluster och sorg. Första boken i serien, Orkidébarnet, kom ut 2017, och den tredje boken heter Sorgmanteln. Föreläser om högkänslighet och skam utifrån sina böcker. Charlotta blev framröstad som årets driftigaste HSP-person 2017 genom HSP Sweden.eu och har fått flera utmärkelser för sitt författarskap inom barn- och vuxenlitteratur.
Det här är högkänslighet
- Högkänsliga personer, eller Highly Sensitive Persons (HSP), påverkas extra mycket av sin omgivning och upplever saker mer intensivt än andra. Därför behöver de mer energi för att smälta intryck.
- Draget är medfött och man tror att 15–20 procent av befolkningen har det.
- Begreppet lanserades av den amerikanska psykologen och forskaren Elaine Aron i boken Den högkänsliga människan – läs mer och köp här. (reklamlänk)
Charlottas tips till de med HSP
- Pausa med hjälp av yoga.
- Pausa med vila eller ta stöd av stärkande promenader i naturen.
- Bli mer skamtålig, många HSP skäms över sin HSP-personlighet.
- Tänk på att alla känner skam och att alla är rädda att tala om skam.
- Att tala om skam gör att den krymper och minskar. Om vi inte talar om den växer den sig stor och över våra huvuden.
- Bär din känslighet med stolthet.
- Möt ditt inre barn och stötta det med både empati och omsorg.
- Skydda dig från destruktiva relationer och psykopater.
- Tänk på balansen, att gasa och bromsa i tid. Man får tacka nej!
- Låt din kreativitet, andlighet och känslostyrka få ta plats.
- Se över dina nära relationer och känn efter vad du mår bra av.
- Öva på gränssättning.