Diabeteshunden ser till så att lillhusse inte blir sjuk
Fanny Møller stod mitt ute i vildmarken på Nya Zeeland med sin sjuke pojke. Hon visste inte vad som var fel – bara att han behövde hjälp omedelbart. När de till slut kom fram till sjukhuset visade det sig att Quintus hade diabetes typ 1, den variant som man dör av om man inte får insulin varje dag resten av livet.
Sedan den gången för tre år sedan har Quintus fått en ny vän som heter Fritzz. Han har världens mjukaste päls, fyra tassar och en nos som kan rädda liv. Han är en diabeteshund, och det betyder att han kan snusa sig fram till när Quintus behöver något att äta för att inte bli sjuk, eller i värsta fall hamna i koma. Om det blir nödvändigt gnyr han och slår till Quintus med tassen – och då vet Quintus att det är dags att äta.
Trodde sonen hade urinvägsinfektion
Fritzz är en vizsla, en ungersk pointer. Egentligen var det meningen att han skulle bli mamma Fannys jakthund. Men Quintus ville så gärna ha en hund, och då fick Fanny sin idé. Hon är utbildad lydnadsinstruktör och kan träna hundar, och den talangen kom till användning när hennes och Quintus liv förändrades totalt den där dagen på Nya Zeeland.
– Vi hade just börjat semestern, som vi hade sparat till länge, och skulle vara borta i nio veckor. Jag har bott på Nya Zeeland, så det var en stor önskan för mig att få visa Quintus landet, berättar Fanny.
Hon la märke till att Quintus drack mycket och kissade mycket.
– Jag tänkte att han kanske hade fått en urinvägsinfektion, men ville se tiden an lite. Men så plötsligt blev han riktigt dålig.
Diabetes kan drabba alla
På Nya Zeeland är avstånden stora, och när de till slut nådde fram till sjukhuset med Quintus mådde han riktigt dåligt. Han blev undersökt, och det stod snabbt klart att han hade diabetes typ 1. Quintus blodsockervärde låg på 35. En frisk människa ska ha ett värde på mellan fem och åtta.
– Vi blev självklart ledsna och chockade. Vi hade aldrig haft diabetes i vår familj tidigare, så varför skulle det drabba en liten kille som älskade havregrynsgröt och nyttig mat? Vi var en familj som lagade all mat från grunden och gjorde allt rätt, så vad hade vi gjort för fel?
Ingenting, vet Fanny i dag. Diabetes typ 1 innebär att kroppen inte producerar insulin, och sjukdomen kan drabba alla.
Blivit bra på matte
I dag är Quintus nio år, och om han ska tänka på vad hans sjukdom betyder för honom, så är det först och främst att han har blivit riktigt, riktigt bra på matematik. Utan problem jonglerar han med siffror och beräkningar av hur mycket kolhydrater han behöver, och hur mycket insulin som ska tillföras. Komplicerade uträkningar, men som Quintus säger:
– Det är många som inte kan använda huvudet, men det kan jag som tur är.
Killen med den coola hunden
Quintus är duktig i skolan, och hans språk är bättre än många vuxnas. Han går i skolan i Köpenhamn, och man skulle kunna tänka sig att han blev ”den där sjuke pojken som det är synd om”. I stället har han blivit ”killen med den coola hunden”, och det är definitivt tack vare Fritzz – och mamma Fanny.
– Quintus är ett barn, så han ska inte ha det fulla ansvaret för sin sjukdom. Det måste finnas utrymme för att gå på barnkalas, leka fritt och äta godis. Men samtidigt måste han också lära sig att hålla ett öga på sin kropp, så det är verkligen en balansgång. Det är svårt för hans familj, men det är allra svårast för honom själv, säger Fanny.
– Vi föräldrar varken kan eller ska övervaka våra barn konstant, men vi ska hjälpa dem att klara sig själva. Därför har vi köpt en apparat som han har på överarmen. Den mäter hans blodsocker hela tiden så att han genast kan se om det är okej. Som mamma skulle jag kunna försöka skydda honom mot allt och alltid kolla hur han har det, men jag måste ju också släppa taget.
Smäller med tassen vid lågt blodsocker
Det är också här Fritzz, som då var ett år gammal, kommer in i bilden. Eftersom man kan träna upp hundar som hjälper blinda och människor med andra funktionsnedsättningar, så borde det också gå att utbilda hundar till att hjälpa diabetiker, tänkte Fanny.
– Vi har många olika slags servicehundar i Danmark, men jag hade inte hört talas om hundar som kan användas av diabetiker. Det finns däremot i Portugal, så jag tog kontakt och hörde mig närmare för om det skulle kunna vara möjligt att träna upp Fritzz. Jag fick det diplomatiska svaret att det berodde på om hunden verkligen var så väluppfostrad som jag hävdade. Han behövde dessutom vara så social att han kunde följa sin människa överallt, och sist men inte minst var det viktigt att han hade bra luktsinne så att han kunde skilja mellan Quintus dofter, som ändras beroende på blodsockervärdet.
Fanny bjöd ett par portugisiska tränare på besök och gick i lära som tränare. Efter många timmars arbete och mycket tålamod reagerar nu Fritzz med en tass-smäll och ett gnyende om Quintus blodsocker är för lågt, och han slutar inte förrän Quintus gjort något åt det.
Bästa kompisar
Fritzz går fortfarande i lära som diabeteshund, det är en lång och svår utbildning. Däremot behöver han inte arbeta för att lära sig att vara Quintus bästa vän. Det är han redan. De två tittar på tv och busar tillsammans, de sover tillsammans, de älskar samma slags mat och de älskar båda två också husets katt.
Det enda som är irriterande med Fritzz är att han tar så mycket plats i sängen, tycker Quintus.
Hundens ras har ingen betydelse
En diabeteshund hjälper människor att hålla koll på blodsockernivån. Den reagerar på att ägarens doft blir annorlunda när blodsockret är högt eller lågt och får lära sig att larma på olika sätt, till exempel genom att hämta en påse sötsaker eller dra i en pingla. Kostnaden för att utbilda och köpa en diabeteshund – eller alarmerande servicehund som det egentligen heter – ligger mellan 40 000 och 70 000 kronor. Hunden ägs av husse och matte och det är också de som står för en stor del av träningen och andra kostnader. Utbildningen börjar när hunden är ett år och rasen har ingen betydelse, det är hundens mentala egenskaper som är viktiga. Det finns fonder och bidrag man kan söka, läs mer på www.soshund.se.
Källa: Diabetesförbundet
Av Greta Johannsen
Översättning och bearbetning: Åsa Åhlander