Malin var utbränd: ”Jag fick en psykos av stress och sömnbrist”
Blod forsar nedför armen, paniken rasar inombords och hon är oförmögen att styra sina tankar och känslor. Rastlösheten kliar inom henne, en obeveklig oro och en känsla som att något river sönder både kropp och själ.
Vad var dröm och vad var verklighet?
– Jag visste inte om jag sov eller var vaken när jag var som sjukast, berättar Malin.
– En rad olika orsaker ligger bakom den psykos jag hamnade i, men det som utlöste den var att jag inte sovit alls på en hel vecka på grund av hög stress. Den där sista avgörande natten är läskig att tänka tillbaka på och jag kan än idag drabbas av en rädsla att hamna där igen, säger Malin Lindmark.
Det är morgon den 9 mars 2008 när Malin kraschar totalt. Hon befann sig mitt uppe i sin slutpraktik på lärarprogrammet.
– Det sattes en hel del press på oss lärarstudenter, och jag kämpade oerhört för att göra så bra som möjligt ifrån mig. Jag ville bli den bästa läraren, säger hon.
Malin beskriver hur hon suttit uppe hela nätter för att förbereda sina lektioner, och sedan legat och vridit sig för att hon blev så stressad av alla krav. I alla delar av sitt liv strävade Malin efter perfektion, kanske för att ta revansch på vad som dittills varit, både i relationer och som yrkesperson. Malin säger att hon inte förstod att man faktiskt kan bli sjuk av att inte sova.
Ringde psykakuten
Natt efter natt gick och till slut hade hon inte sovit en blund på en hel vecka. Hon började bli manisk, och en vän konstaterade att hon pratade konstant och ganska osammanhängande.
– Jag har insett att jag då hade kommit in i en så kallad prepsykos. Min vän ringde psykakuten i Karlstad, men jag vägrade åka in och då kunde de inte ta emot mig. Istället ringde hon mina föräldrar i Borås. De kom och var nog, likt jag själv, ganska naiva. Pappa menade att umgås med dem och få lite god mat nog skulle göra mig gott, säger Malin.
Blod rann på olika delar av kroppen och jag minns hur jag maniskt försökte tvätta bort blodet under kranen
Dagen efter tog föräldrarna med sig Malin till Borås. Bara hon fick komma hem och fick ta emot lite omsorg så skulle väl deras dotter må bättre? Men det blev värre. Klockan fem följande morgon vaknade Malins föräldrar av en smäll.
– När de kom in hade jag just kastat en grej i fönsterrutan och stod med glassplitter som fastnat i kroppen. Blod rann på olika delar av kroppen och jag minns hur jag maniskt försökte tvätta bort blodet under kranen samtidigt som jag skrek att det var teaterblod.
Det sista Malin ville var att åka till psykakuten, men hennes föräldrar kände att de inte hade något annat val än att tvinga in henne i bilen och köra dit. På vägen stannade de vid den vanliga akuten.
– Jag hade så djupa sår att jag behövde sys på flera ställen, säger Malin och visar fyra, fem olika ärr på händer och armar.
Uppmanades att inte berätta
Malins hjärna hade överhettats av tankar som aldrig ville ta slut och hon drabbades av vanföreställningar där verklighet blandades med fantasi. Så befann hon sig plötsligt på en psykiatrisk avdelning. Malin minns hur besviken hon där och då kände sig på sina föräldrar som lämnade henne på psykakuten.
– Jag såg ju mig själv som en stark tjej, lugn och stabil som aldrig tagit mediciner eller gått i terapi, inte mycket kunde ta kål på mig, säger hon.
Malin inser idag att föräldrarnas agerande var det enda rätta, och hade hon lyssnat på sin kompis och åkt in redan i Karlstad ett par nätter tidigare hade hon förmodligen inte sjunkit så djupt i sitt maniska tillstånd och kanske också sluppit hamna i psykos,
Väl på psykiatriska avdelningen ger någon i personalen Malin rådet: ”Berätta aldrig att du haft en psykos.”
– Jag fick höra av både läkare och psykologer att jag inte skulle kunna jobba som lärare, det skulle vara en alldeles för stressig miljö för mig. Stigmat kring psykoser är så starkt. Meningen är förstås att vara hjälpsam, att jag ska slippa konstiga blickar och förväntningar från omgivningen som kan förstärka det dåliga måendet. Men jag upplever att psykoser snart är det enda vi inte vågar prata öppet om.
Det finns ”fina och fula diagnoser”. Att hamna i en psykos är fortfarande så skamfilat
Malin har skrivit boken Åren som försvann och med den vill hon krossa vad hon kallar det sista tabut.
– Man pratar om homo och transsexualitet, om NPF-diagnoser och man pratar om den osynliga rasismen och förbjuder olika ord till exempel, men kring psykisk ohälsa på individnivå är det fortfarande ett stigma och ord används utan eftertanke. Dessutom upplever jag att det finns ”fina och fula diagnoser”. Att hamna i en psykos är fortfarande så skamfilat, och många tror än idag att det endast drabbar galningar eller idioter. Att man föds som ”galen” eller psykotisk är något jag vill slå hål på, säger Malin.
Mådde dåligt i tonåren
Malin beskriver sig själv som ”lite speciell” som barn. Hon var lillgammal och tyckte ofta mer om att vara ensam än att vara social. Hon läste tidigt och beskriver hur hon som väldigt liten kunde försvinna in i böckernas värld.
– Eftersom jag var lite udda och skilde mig från de andra barnen var jag nog ett tacksamt mobbningsoffer. Jag mobbades mer eller mindre från förskoleklass ända upp till nian.
När hon började gymnasiet var ingen direkt elak mot henne, men hon hade ändå svårt att hitta sin plats bland klasskompisarna och hon visste inte riktigt vem hon var.
– Dittills handlade tillvaron rent ut sagt om att överleva, men under gymnasiet först och främst om att försöka hitta mig själv och ett sammanhang. Jag bar på en psykisk ohälsa som var svårdefinierad och tänkte nog att kanske alla mådde som jag. Att ha ångest har nog egentligen alltid varit mitt normalläge, och när jag i dag ser tillbaka på barnet Malin kan jag bli otroligt ledsen och tycka synd om henne. Jag hade sådan fruktansvärt dålig syn på mig själv, säger Malin.
Hon berättar att hon kunde skriva långa listor som i detalj beskrev hur ful hon var. De andra barnens kommentarer om hennes utseende hade satt djupa spår.
I 25-årsåldern såg hon ändå på sig själv som en stark tjej som mådde rätt okej. Hon läste på lärarhögskolan i Karlstad och levde ett socialt liv, men det är först idag som hon förstått att de flesta vänner hon hade bara var ytliga relationer.
Du vet, det är i nöden som vännerna prövas, och det blev visst inte så många kvar
– Du vet, det är i nöden som vännerna prövas, och det blev visst inte så många kvar, säger Malin, och tänker tillbaka på den tyngsta perioden i sitt liv och på hur ensam hon kände sig när hon mådde som sämst.
Åt antidepressiva läkemedel
Efter kraschen blev Malin inlagd i sex veckor. Den mest akuta fasen, där hon pendlade mellan verklighet och dröm, varade i nästan en vecka. I sin helhet varade psykosen i nästan två månader. Malin beskriver frustrationen över att inte ha kontroll över sig själv och hjärnan som konstant rusade. Hon fick lugnande och antidepressiva mediciner, men även insomningstabletter. Att få tillbaka sömnen var första prioritet.
– Man försökte skapa normala rutiner för mig därinne. Jag gick upp samma tid varje morgon, åt frukost och gick sedan oftast ut för en promenad. Därefter fick jag pyssla eller sitta på ett slags aktivitetscykel. Varje dag fick jag även prata med läkare eller en kontaktperson, berättar Malin.
Höjdpunkten under vistelsen var besökstiden, oftast var det Malins mamma eller syster som kom på besök.
– Jag minns tiden som inlagd som mörk, men det finns vissa utvecklande och fina inslag. Mamma har varit ett stort stöd för mig under återhämtningen. Hon har aldrig slutat att finnas vid min sida och hon påminde mig om allt det positiva och om det lilla i vardagen som man lätt kan ta för givet, men som är så värdefullt, säger Malin.
Kampen tillbaka till ett normalt liv blev tuffare än vad Malin kunnat tänka sig.
– När jag kom hem från sjukhuset trodde jag att jag skulle kunna fortsätta med mina studier. Men det visade sig att psykosen var utlösande för ett slags utbrändhet. Jag var enormt trött och medtagen. Först efter ett och ett halvt år orkade jag fortsätta studera. Men koncentrationen fanns inte längre kvar. Jag tittade på texterna i böckerna, men minns inget av det jag läste, berättar Malin.
Är en känslig själ
År 2011 blev hon åter sjukskriven. Incidenten med den krossade glasrutan hade satt djupa sår i själen och hon menar att det är ”otroligt läskigt” att hamna i en psykos.
– Det är så obehagligt att tappa kontrollen över sig själv och vad som är verklighet och inte, säger Malin.
Rädslan för att åter hamna i en psykos var så stor att hon drabbades av tung ångest. Det skulle dröja ytterligare ett och ett halvt år innan Malin kände att hon orkade gå tillbaka. 2016 fick hon äntligen sin lärarexamen och fick jobb på komvux i Borås.
15 år har gått sedan Malin hamnade i psykos och hon känner en stor respekt för det hon var med om. Idag mår hon bra, men trots lyckan över både familj och jobb, tror Malin att hon alltid kommer bära på en viss ångestproblematik.
– Jag är en känslig själ och rädslan för att hamna i en psykos igen finns alltid med mig i bakhuvudet. Självklart kan jag känna mig rädd för att något av våra barn kanske bär på en ärftlighet, säger Malin.
När hon var gravid ställde sig hennes MVC-sköterska frågande till om hon verkligen skulle föda barnet. De tvivlade på att hon var stabil nog bara av att ha hört hennes historia.
– De ville direkt ge mig kontakt med ett psykosteam, trots att jag inte haft det på flera år. Samtidigt kan vem som helst drabbas. Pressar man sig själv för hårt kan även den man minst anar hamna i en psykos.
Malin förklarar att för den som är sårbar kan helt vanliga situationer, som att flytta hemifrån, bli gravid eller byta jobb utlösa en psykos, men också stress, för lite sömn eller hormonella omställningar.
– Barnen betyder otroligt mycket för mig och mitt mående. Jag ska göra mitt allt för att inte de ska ha en frånvarande mamma som inte kan ta hand om dem på grund av psykisk ohälsa.
Malin upplever att hon kommit till en punkt där hon lever sin dröm. Hon har fått ge ut en bok, fått föreläsa om den, utbilda andra människor och har den familj hon alltid längtat efter.
– Nu äntligen vill jag bara leva livet och liksom åka med.
Fakta. Malin Lindmark
Ålder: 40 år.
Familj: Maken Marcus, sonen Alve, 4, och Lova, 6 månader.
Bor: Göteborg.
Yrke: Lärare.
Aktuell: Med boken Åren som försvann (Tallbergs förlag).