Maries förkylning var mördarbakterie: ”Livshotande”
Marie Fherm, 45, vet vad det innebär att rida på en våg, men hon hade inget val. Hon var mitt i livet när hon drabbades av den fruktade mördarbakterien. Livet hängde på en skör tråd, men hon överlevde och när vågen väl nått sin strand upptäckte hon nya sidor av sig själv. I dag värderar hon saker annorlunda och känner mer empati gentemot andra.
När det var som mörkast hade hon två livlinor: Familjen och tanken på att återigen få ge sig ut i terrängen för att köra mountainbike.
– Cyklingen räddade mig tillbaka, säger hon med ett leende.
– Jag hade anmält mig till Cykelvasan innan jag blev sjuk, och det var ett mycket stort ögonblick när jag kunde genomföra loppet bara några månader efter det att jag hade lämnat sjukhuset.
Aktiv familj
Det är en glad, positiv och varm kvinna vi möter i villan i Ulricehamn. Marie bor där tillsammans med maken Jörgen, 44, och barnen Gabriel, 11, och Iris, 9. Familjen är aktiv, alla tränar, och i Maries liv har det alltid varit full fart.
Om vi backar bandet några år var det inte många luckor i hennes kalender. Utöver jobbet som pedagog på en gymnasieskola hade hon många fritidsintressen och la mycket tid på barnens aktiviteter. Deras intressen blev hennes intressen och när barnen började träna längdskidor åkte även hon skidor. Samma sak när barnen började spela golf, det dröjde inte länge innan hon var ledare för barn i bangolf.
– Det var den prioritering jag gjorde. Och att köra till och från träningar föll till stor del på mig eftersom min man då jobbade borta.
Men hon såg det inte som någon uppoffring. När barnen tränade kunde hon också träna, och livet rullade på som det gör i de flesta familjer.
De hade varit förskonade från svårare sjukdomar, även om båda barnen har astma. Längre tillbaka hade Jörgen fått järnflis i ena ögat och genomgått en operation som ledde till försämrad syn. Annars hade de klarat sig.
Aldrig hade de kunnat föreställa sig att en av familjemedlemmarna en dag skulle vårdas på en intensivvårdsavdelning och sväva mellan liv och död. Men så såg det ut i april 2016.
Rejäl kula på halsen
Det hade varit en tuff vår, barnen hade drabbats av täta infektioner. Värst var det för Gabriel, som var sjuk en hel månad och hade feber. På vårdcentralen ställde läkarna till slut diagnosen scharlakansfeber och gav honom antibiotika. I samma veva började även Marie känna sig hängig och det ville inte släppa.
– Jag blev förkyld och tänkte att ”nu är det min tur att bli sjuk”. Men på fredagseftermiddagen, när jag städade, fick jag plötsligt ont i en arm.
Hon tänkte inte så mycket på det utan gick och la sig som vanligt på kvällen – bara för att vakna upp på lördagsmorgonen med en rejäl kula på halsen. Den var stor som en halv innebandyboll, och hon trodde först att hon hade fått en propp.
Läkaren stod på sig
Hon åkte till vårdcentralen och möttes av en läkare som omedelbart ville remittera henne till sjukhuset i Borås. Marie var av den uppfattningen att hon ville klara detta utan antibiotika, men läkaren stod på sig: Hon behövde vård så snabbt som möjligt.
– Så här i efterhand har jag förstått att den läkaren förmodligen räddade mitt liv, säger hon sakta. Vad hade hänt om han skickat hem mig med uppmaningen att ”ta några Alvedon”?
Livshotande streptokocker
Nu blev hon istället körd till Borås av sin mamma och blev genast inlagd. Prover togs och läkarna misstänkte först att det var öronen. Men undersökningar visade att hon hade höga infektionsvärden i kroppen och hon fick omedelbart antibiotika. Inom loppet av en timma sattes två olika sorters antibiotikakurer in.
– Jag fick veta att jag hade drabbats av streptokocker i en mjukdel, och att det var livshotande, säger hon och torkar en tår.
Tankarna snurrade. Vad skulle hända nu? Skulle detta vara slutet, och hur skulle det gå för Jörgen och barnen?
Akut blodförgiftning
En mycket orolig make fanns vid hennes sida, och tillsammans tvingades de uppleva hur hennes infektionsvärden steg. Hon hade drabbats av akut blodförgiftning, och efter ny undersökning med kontraströntgen bestämde läkarna att hon skulle skickas vidare till Sahlgrenska i Göteborg med ambulans.
Där lades hon genast på operationsbordet för en första operation. Bakterien satt på ett konstigt ställe, och risken fanns att den skulle börja växa när kulan öppnades upp.
Sonen fick samma bakterie
Hon hade ingen som helst kraft till att googla för att försöka ta reda på vad hon hade drabbats av, utan försökte bara ta sig igenom. Och inte gjorde det saken bättre att Gabriel drabbats av samma bakterie.
– Den satt i pannan och han låg inlagd ett dygn i Borås.
Drabbades av organkollaps
Oron för sonen fanns där, liksom skräcken för vad som skulle hända henne själv. Hon var helt i läkarnas händer och vid första operationen hade hon mycket dåliga värden. Men ännu värre var det vid andra ingreppet: Läget var mycket kritiskt då hon drabbades av organkollaps. Kroppen orkade inte mer och blixtsnabbt fördes hon till IVA på Sahlgrenska.
– Det klagas mycket på sjukvården, säger hon. Men läkarna och övrig sjukvårdspersonal som tog hand om mig var helt fantastisk och jag fick bästa tänkbara vård.
Behövde bearbeta sjukdomstiden
Maries livsvilja var stark, och bakterien som fått fäste i hennes kropp gav sakta vika. Efter några dygn hade läget stabiliserat sig och hon tyckte att det kändes ganska skapligt. Hon förstod att hon skulle klara av det, samtidigt som hon insåg hur nära slutet det hade varit.
Och hennes tankar började vandra. Hon funderade mycket på cancersjuka människor och de cellgiftsbehandlingar de tvingas gå igenom, och kände sig trots allt lyckligt lottad.
Efter två veckor på sjukhus fick hon komma hem.
Kurator och professionell hjälp
Helt klart hade detta påverkat familjen. Gabriel hade också kommit hem från sjukhuset i Borås, och det fick lilla Iris att börja fundera.
– Hon kände sig lite utanför och ville också bli sjuk och ligga på sjukhus, minns Marie med ett litet leende.
Men barnen fick bra stöd av skolans kurator, och även Marie fick professionell hjälp.
Det var liksom inte ”bara” att komma hem och tro att allt skulle vara som vanligt.
Tankar och känslor snurrade och hon drabbades av posttraumatisk stress. Hjärnan orkade inte, hon hade svårt för att ta tag i saker och hon orkade inte med ljud. Och hon, som alltid haft många bollar i luften, kunde bara göra en sak i taget. Hon var fruktansvärt trött och behövde hjälp för att hantera detta.
– Jag trodde inte att jag var så risig i kroppen när jag låg på sjukhus. Men jag fick god hjälp av psykologen och blev bättre och bättre.
Efter ett halvår kunde hon börja jobba 25 procent och när ett år hade gått var hon tillbaka på heltid. I dag jobbar hon 80 procent, men det är självvalt. Hon vill ha tid över till annat, och att köra mountainbike är ett måste för henne. Det var hennes väg tillbaka under rehabiliteringen, och är fortfarande lika viktigt.
Klarade Cykelvasan
Och hon glömmer aldrig sin första Cykelvasa i augusti 2016, bara några månader efter sjukdomen. Många avrådde henne från att genomföra det 9,4 mil långa loppet, men med envishet och styrka som få stod hon på sig: Hon hade överlevt en dödsdom och cykla Vasan skulle hon göra, om det så skulle ta tio timmar.
För Maries del var detta en livets seger. Hon ville minsann visa att hon klarade det, och det var en fantastisk känsla när hon nådde Mora.
– Jag körde på 5,37 och var otroligt stolt när jag passerade mållinjen.
Sedan dess har det blivit åtskilliga träningsrundor och ytterligare två Cykelvasor. Att köra mountainbike är en träningsform som passar henne, och hon är en människa som ser möjligheter istället för hinder. Hon vet vad hon vill men på ett ödmjukt sätt.
Sjukdomstiden har hon lagt bakom sig, och kalendern är återigen välfylld. Hon vill göra saker men kan också unna sig stunder då hon bara kopplar av. Det har hon lärt sig efter sjukdomen.
Hon har också insett hur viktigt det är att kämpa och att inte ge upp. När det var som svartast hade hon bara sin egen styrka och envishet att lita till, och det räckte hela vägen.
– Det är därför jag lever, säger hon med ett stort leende.
Det här är mördarbakterier
Streptokocker är en grupp bakterier som oftast orsakar enklare infektioner som halsfluss och svinkoppor, men ibland dyker det upp mer aggressiva varianter av grupp A-streptokocker. När dessa bakterier går ut i blodcirkulationen kan man bli svårt sjuk (blodförgiftning).
De kan också ge infektioner i djupare hudlager och ner mot musklerna och producera giftiga ämnen, toxiner, som bryter ner vävnaden. Symtomen har gjort att bakterierna i folkmun kallas ”mördarbakterier”.
Tillståndet är livshotande, det är viktigt att få rätt vård snabbt och antibiotikabehandling.
Bara ca 6,5 fall per 100 000 invånare drabbas av mördarbakterier.
Källa: 1177 och Folkhälsomyndigheten
Av Anna Lindau Backlund
Foto: Julia Sjöberg, Privata