Namnbytet blev en väg ut ur social fobi för Eric
– Genom min barndom har jag alltid fått höra att jag varit väldigt blyg och får man höra det hela tiden så intalar man ju sig att man är blyg, säger Eric Bergström.
Eric Bergström, 28 har spenderat största delen av sitt liv tillbakadragen. Orolig, för vad andra ska tänka och tycka. Under sin uppväxt i kyrkbyn Ramdala i Karlskrona tillsammans med sin lillebror och föräldrar var hemmet hans ”trygga zon”.
Men Erics trygga plats splittrades när hans föräldrar separerade. Hans mamma fick ta på sig extra arbete och kontakten med hans pappa ebbade ut. En flytt till grannbyn Spandelstorp och en ny skolklass knackade på dörren och en redan blyg 8-åring blev ännu blygare.
– Tryggheten försvann och jag blev ännu mer mån om att folk skulle tycka om mig.
”Jag såg mig själv som ett hack i skivan”
Att vara ny i klassen var en påfrestning och hans stamning som tidigare varit ett mindre bekymmer blev ett stort problem, inte minst vid första mötena.
– Då skrattade vissa åt det och då växte känslan av att alla kollade på mig nu och att det var någonting fel på mig.
En känsla som skulle etsa sig fast och ta över en stor del av hans liv. Presentationerna i klassen kunde flyta på, hela vägen fram till Eric som fick kämpa med att trycka fram sitt namn.
– Jag såg mig själv som ett hack i skivan, när det kom till min tur så fastnade jag för att jag blev så nervös.
Nervositeten inför en presentation gick så långt att han sprang ut ur klassrummet innan det blev hans tur och gömde sig på toaletten.
– När jag var på toaletten då var jag inlåst från omvärlden och där var jag trygg. Jag vet inte hur många timmar jag har spenderat sittandes på toalettstolen och lugnat ner mig själv.
Gömde sig på toaletten och hittade på sjukdomar
Efterhand kom han på nya knep för att hålla sig borta från sociala sammanhang. Han kunde hitta på att han mådde fysiskt dåligt för att få sitta ensam i ett avsides klassrum i skolan.
– Det var ju skönt då, men det blir ju bara jobbigare och jobbigare att göra saker om man inte utsätter sig för dem själv.
Han kunde även ljuga för kompisar om att han skulle åka iväg med familjen när han i själva verket bara skulle sitta hemma. I en ålder då många är osäkra över sin identitet, hade Eric ingen aning om sin.
– Så här i efterhand tänker jag att många testar sig fram och testar gränser i tonåren. Men eftersom jag aldrig vågade göra någonting så fick jag aldrig reda på vem jag var och vad jag tyckte om. När jag var med någon följde jag bara det de gjorde och sa, så att de skulle gilla mig. Jag hade i princip ingen identitet eller personlighet. Jag bara följde alla andra.
Men allteftersom började kompisarna se igenom fasaden och tappa intresset för honom.
Hur stor del av din osäkerhet berodde på att du stammande?
– En väldigt stor del. Jag har alltid sett den som grunden till det hela, säger han med säkerhet i rösten.
Tror du att du själv gjorde stamningen till en större grej än vad den faktiskt var för din omgivning?
– Absolut. De brydde sig säkert inte alls. I efterhand när man tänker tillbaka på oron över när det skulle bli ens tur att prata så satt säkert alla andra likadant och tänkte på sin egen tur. Men i min värld så satt alla och väntade på mig. Jag har alltid trott att jag är i fokus, men alla är i sin egna lilla bubbla.
Och det självcentrerade är även ett av de tydligaste dragen han beskriver som typiskt för folk med social fobi.
Efter namnbytet: ”kände mig som en dubbelagent”
Efter gymnasiet var den sociala påfrestningen så stor att den påverkade hans förmåga att arbeta och studera. I stället släpade han sig iväg till arbetsförmedlingen och skrev in sig så att han kunde leva på bidrag.
När han trots allt började arbeta som simlärare började lite av den sociala ångesten att släppa.
– Barnen brydde sig inte om vem jag var eller hur cool jag var så som de jämnåriga tonåringarna gjorde. De var ju så små och var där för att leka, jag såg inte upp till dem och då oroade jag mig inte heller.
I simbassängen föddes intresset att bli lärare. 2010 sökte han in till lärarutbildningen på Linnéuniversitetet med inriktning på idrott och psykologi i Kalmar. Samma år bytte han från sitt tilltalsnamn till sitt andranamn och Jonathan blev Eric.
– Jag stammade inte lika mycket när jag presenterade mig som Eric, så då tänkte jag att jag kunde heta det i stället.
Kändes det som ett nytt jag?
– Både och. Det var en nystart men jag kände mig också som en dubbelagent i början. Men jag fick ett nytt självförtroende eftersom jag kunde uttala Eric.
Men den nyfunna självkänslan blev kortvarig, då han två år senare kom fram till slutsatsen att uppbyggnaden av hans självkänsla återstod. Han hade ju faktiskt bara bytt namn.
Nådde botten
Första gången Eric blev bekant med diagnosen Social fobi var för sex år sedan. Då var han 22 år och sökte på nätet efter en förklaring på frågan: Varför är jag som jag är?
– Då hade jag nått botten och kände att jag kan inte fortsätta som jag gjorde.
På Wikipedia fann han svaret och diagnosen, som skulle bli en del av honom.
– När jag läste om det så kände jag att, är det någon som har spionerat på mig och skrivit ner det? Det är precis som jag.
Därefter läste han på mer och mer om diagnosen.
Eric ursäktar sig och springer ut genom dörren. Tillbaka in har han med sig en gul pocketbok: ”Social Fobi: effektiv hjälp med kognitiv beteendeterapi”, skriven av Tomas Furmark, Annelie Holmström, Elisabeth Sparthan, Per Carlbring och Gerhard Andersson.
Läs mer och köp boken här. (reklamlänk)
– Den är ganska sliten och har varit med mig mycket. I den finns ett självhjälpsprogram som rekommenderade att jag skulle skriva ner allt jag var rädd för. Så att jag skulle få ner de på papper i stället för att ha det i huvudet. För att sedan rangordna dem.
Efter att ha bevittnat livet med blicken som fastklistrad i marken tvingade boken honom att börja möta andra människors blickar.
– Jag började titta upp för att få bevis om alla verkligen tittade på mig och då märkte jag att ingen gjorde det. Andra tittar också ner i marken eller ner i sina telefoner.
Världen kanske inte var så farlig ändå.
Föreläsarna blev förebilder
Böckerna hjälpte honom men där fanns ett problem. De som mest behöver läsa dem kanske inte kan det, just för att de är sjuka och mår dåligt.
– Jag läste ju dem för att jag var så motiverad till det då. Men när man är sjuk orkar man inte ta till sig det.
Då växte idén och intresset av att föreläsa själv och 2,5 år senare tog han ett studieuppehåll från lärarutbildningen för att göra just det.
När du nu går in på en föreläsning och upp på en scen så sätter du dig självmant i en situation med alla blickar på dig. Hur kan du vilja försätta dig i den situationen i dag?
– Efter alla böcker jag läst och poddar jag lyssnat på kom jag underfund med att nästan alla av dem är föreläsare. Så mina förebilder var föreläsare och jag ville ju bli som dem. Det blev min största utmaning.
Så han började med något han kände till med några han kände till. Han började föreläsa om träning och kost för vänner och familj.
– På min första föreläsning kom mina två bästa vänner och lyssnade, för att någon skulle komma.
Såg du det som något positivt för dig själv och en skonsam start?
– Absolut. Lindrigt på det sättet. Gjorde jag bort mig så var det bara två personer som satt där och de kände mig redan. Det var bra träning.
Men när han väl vågade prata om sin sociala fobi så hände någonting. Fler började öppna upp om sina egna fobier och problem.
– Folk som i skolan kunde de vara den gladaste personen men som hemma kraschade i sängen.
Startade ”Ångestskolan”
Berättelserna blev allt fler och Bergström kände att ett samlat forum behövdes. Idén till ”Ångestskolan” växte fram och 2015 blev det ett virtuellt rum för både hans egna och andra människors historier. På Ångestskolan.se kan personer dela med sig av sin ångestladdade historia antingen via gästinlägg eller genom att ansöka om att bli kontinuerlig bloggare på sajten. Man kan vara anonym och man kan visa sig med namn och bild.
– Här kan de hjälpa sig själva och andra genom att berätta att de inte är ensamma.
Eric Bergström inspirerades av youtubern Therése Lindgren när hon berättade att hon endast kunde ta in information i form av korta Youtubeklipp när hon mår dåligt. Så han började skapa egna, korta och förklarande klipp om olika ångestrelaterade ämnen.
– Då fick folk ett medium som sa ”snälla kolla på det här så att ni kan förstå mig lite bättre”.
Videor som blev ett sätt för folk som på grund av sin sjukdom inte kan ta sig till föreläsningar att ta del av informationen på nätet.
I år firar Ångestskolan treårsjubileum och har nära 50 000 följare på sin Facebooksida. Eric säger sig ha fått så stor respons i form av läsar- och tittarfrågor att han känner sig otillräcklig.
– Det blir ringar på vattnet så jag vill nå ut till företag som kan hjälpa människor med den här typen av problem. Jag kan ju inte behandla dem, även om många vänder sig till mig. Jag vill ha hjälp med att lotsa folk vidare till professionella.
Med endast 1,5 års studier kvar på sin lärarutbildning står hans utbildning fortfarande på paus.
– Jag ser det här som min egen skola i stället.
Text: Louise Andersson