Christel lär ut anrik stickningsmetod – vill sprida traditionen till en ny generation

Därför är stickning och virkning bra för din hälsa

Bingestickning ska ta över världen. I alla fall om Christel Eriksson får bestämma.

Hon har numera binge som livsblod och har tagit med sig många andra in i världen av traditioner, tekniker, garner och mönster. Allt för att föra detta Våxtorpshantverk in i framtiden.

– Jag lärde mig sticka i skolan som barn, säger Christel. Långt senare var det min mamma som visade mig hur man stickade de klassiska raggsockorna.

Fram tills inte allt för länge sedan har Christel haft en framgångsrik och intensiv karriär inom rekrytering och headhunting med kontor i både Malmö och Göteborg.

Kanske var det därför något avkopplande som stickning lockade.

– Det var min moster Astrid som introducerade mig till just bingestickning. Det var tolv år sedan och då var det små plagg som mössor och vantar som jag började med, berättar Christel och fortsätter:

– ”Det är så roligt. Du måste lära dig”, sa hon till mig och hon hade faktiskt rätt. Jag kunde aldrig drömma om hur otroligt fina mönster man kunde göra och hur lätt det var att komma in i det.

Skapat ny teknik

Inlärningstiden var ganska snabb, minst sagt, och snart var Christel mer än nöjd med sina alster.

Just raggsockor är något av en tradition inom binge. Under Pommerska kriget under mitten av 1700-talet levererades mellan 20 000–25 000 par strumpor från södra Halland. Även andra stickade plagg var hett eftertraktade och mycket av kunskapen hade spritt sig från Våxtorp.

En av anledningarna var att det fanns mycket får i trakterna och därmed en stadig tillgång till ull. Många hade stickning som en inkomstbringande bisyssla på gårdarna. Därefter gick intresset upp och ner.

Men under tidigt 1900-tal dokumenterades en hel del mönster av Berta Borgström och hon startade bindslöjden för att hjälpa kvinnor som stickade.

Nu var det dags för Christel att ta det en bit längre. I stället för att enbart sticka i tuber som sedan syddes ihop lyckades hon hitta tekniker för att bland annat sticka i former.

– Den senaste bingeboken var ganska gammal och det kändes som det behövdes något nytt för att skapa intresse även bland den yngre generationen. Ingen vill ju heller lämna in stickade delarna till en sömmerska i dessa tider, förklarar hon.

”Bingestickning för alla”

Hon började med sin raggsockeklubb och började lära ut tekniker. Eleverna strömmade till – i alla åldrar.

– I dag har jag kurser och föreläsningar om bingestickning lite överallt. Jag har varit i skolor också och det är underbart att se när barnen slappnar av efter en stunds stickande, säger Christel och visar en bild på en elvaårig kille med svårighet att sitta still, men gör just det – för att sedan stolt visa upp ett fantastiskt arbete i grön färg.

– Det händer hela tiden. Stickning är nog terapeutiskt. Särskilt i dag med alla skärmar.

Linda Sandberg nickar. Hon är en av Christels elever som nu också sitter i styrelsen för deras nya förening – ”Bingestickning för alla”.

Men hon har också jobbat som speciallärare och sett hur barn med olika diagnoser kan förändras av att jobba med händerna.

– Det är verkligen nyttigt, säger hon.

Linda har också fastnat i vad som skulle kunna beskrivas som bingeträsket – hon kan inte sluta sticka efter att fått lära sig av Christel på vuxenskolan i Laholm.

Första gången hon såg Christels verk blev hon förvånad.

– Kan man sticka så här? tänkte jag.

Raggsockskvoten är fylld

Linda har egentligen stickat sedan hon lärde sig av sin mormor i sexårsåldern.

– Men jag hade ett långt uppehåll till för fem år sedan. Jag kände att jag måste börja igen, lägga bort alla skärmar och sänka tempot i hjärnan, förklarar hon.

Tidigare hade Linda använt läsande som avkoppling, men till och med det var för komplicerat under den här perioden. Hon behövde stickningen.

Det började med små projekt som raggsockor.

– Alla älskar att få raggsockor så det är lätt att ge bort också. Jag har nog snart fyllt den kvoten och gett till alla jag känner.

Det sistnämnda känner Elisabeth Larsson igen sig i. Raggsockskvoten är fylld, men så har hon stickat dem i minst tio år också. Det var dags för något nytt.

– Jag har släkt i Våxtorp, så jag hade sett binge tidigare, men jag tyckte att det såg väldigt svårt ut, berättar hon.

Av en slump hittade hon en annons om en nybörjarkurs i bingestickning. Det var Christel som höll i kursen och Elisabeth hoppade på.

Hon blev biten direkt och insåg att det inte alls var speciellt svårt, även om det var lite ovant att jobba med både olika färger och speciella mönster samtidigt.

– Jag går upp tidigt vid fem varje lördag innan min man vaknar och stickar ett par timmar. Det gör mig lugn samtidigt som det är kreativt, säger Elisabeth.

– Det är en drog helt klart – men en nyttig drog.

Självkritisk stickare

Elisabeth har gjort flera tröjor, koftor och målet är att göra en lång kappa snart.

Efter att ha gått fortsättningskursen blev hon dessutom kassör i föreningen vilket passade bra med hennes bakgrund som redovisningsekonom.

– Det är bra att ha något att göra nu när barnen är utflugna. Det är Friskis och svettis – och det är binge.

Elisabeth har även varit med Christel på olika äventyr – Hantverksmässan var en minnesvärd upplevelse. Men hon är fortsatt mycket självkritisk och anser att hon har långt kvar innan hon ger bort något plagg.

– Jag vill att det ska vara perfekt, tror jag.

Elisabeth stickar minst tre timmar varje dag i veckorna, gärna framför tv och det går bättre hela tiden. Men det är mer än bara stickningen som förändrat henne.

– Allt det sociala med alla i föreningen har gjort mycket för mig. Vi träffas en gång i månaden och sedan händer det mycket mer i år med olika event. Det har vidgat vyerna helt klart, berättar Elisabeth.

En av dem hon lärt känna är Linda som gärna stickar nya tröjor och väskor. Hon framhåller spänningen i att sticka i mönster direkt och i flera färger som lockande för de flesta.

– Det var en sådan tillfredställelse att se att det gick. Kan jag verkligen sticka det här liksom, säger Linda, som konstaterar att det inte ens var speciellt komplicerat.

– Det har gått så långt att jag till och med drömmer om bingestickning.

Christel skrattar.

– Binge är lätt att fastna i och vi brukar skämta om att det är beroendeframkallande.

Har gett ut bok

Christel tar på sig en egenstickad ljusblå kappa ute i den kalla vinden, men inne vill hon gärna bära en gråbeige kofta i samma fantastiska kvalitet. Den ser helt ny ut och det unika mönstret med rosor är lika trendigt som att det kunde sålts på NK i år. Men sanningen är att tröjan är från 50-talet och designen är gjord av kända mästaren Amanda Bengtsson.

– Jag älskar den. Att hålla på med det här är en möjlighet för alla att både bevara ett kulturarv och att jobba kreativt och utveckla binge framåt, berättar Christel.

Hon har redan gjort mycket själv. Först genom att starta upp Raggsockeklubben och sedan genom att resa runt och hålla kurser och föreläsningar. Men också genom sin lite mer moderna bok, Bingeboken, som kom ut 2024 med hjälp av andra entusiaster.

Just nu är hon i färd med att ge ut Bingeboken på engelska och lansera stickningen i USA.

– Vi behöver ta binge in i framtiden, avslutar hon.