Läsarberättelse: Jag blev tagen för givet hela tiden
Jag har två yngre bröder, Mattias och Ted. De har alltid varit bortskämda. Hemma behövde de inte göra någonting. Mamma bäddade deras sängar och skötte all markservice ända tills de flyttade hemifrån.
När Mattias och Teds flickvänner senare skämtade om bristen på hjälp de fick, skrattade mamma åt deras kommentarer om bortskämdhet och tog det som en komplimang. Som om de menade att hon var en fantastisk mamma som tagit så väl hand om sina söner.
Se också: 8 powerkvinnor du inte får missa på Instagram
Jag begriper inte att hon inte förstod bättre. Att hon verkligen inte förstod att de där ”skämten” egentligen var kritik. Jag är äldst, men mina föräldrar gav mig aldrig någon känsla av att det var något speciellt med det. Man hör ju ofta folk prata om att det är något speciellt med den förstfödda och att bli föräldrar för första gången.
Mina föräldrar har aldrig sagt någonting i den stilen. Däremot har de sett till att jag alltid känt ansvar för allt och alla i familjen. Det var det som var min lott som äldsta barnet, dessutom var jag flicka.
Kvinnorna tog ansvar för hushållet
Könsrollerna var väldigt strikt definierade i vår familj. Kvinnorna skötte allt som hade med hem och omsorg att göra. Männen kom undan med det mesta. Att ta ansvar, vara förståndig och planerande, det blev min roll. Jag trodde nog att det med tiden skulle ge mig den uppskattning som jag aldrig kände att jag fick.
Mina bröder tycktes alltid komma först. De fick all uppmärksamhet utan att behöva prestera något. För dem var allt så enkelt. De bara gled genom alltihop.
När vi växte upp och flyttade hemifrån blev det nästan ännu tydligare. Det var mig kraven föll på. Det var jag som förväntades komma hem och hjälpa till med än det ena, än det andra. Det var jag som fick köra ut och titta till sommarstugan. När någon fyllde år förväntades jag bidra med bak och ordna presenter. Inför varje högtidsdag var det jag som drog det tyngsta lasset.
Mina bröders flickvänner har dock ställt upp en del. Ärligt talat tycker jag att Mattias och Ted ofta har haft bättre flickvänner än de förtjänat. Mina bröder har goda sidor också, det är jag den första att erkänna, men de är bortskämda och tar människor omkring sig för givna.
Jag kände mig fruktansvärt ensam
När jag fyllde 30 år var jag trött och sliten. Det var en tuff period på jobbet och jag hade en släng av depression. Jag var singel och längtade efter kärlek. Det förväntades att jag skulle ha en stor fest, men jag hade inte orken att arrangera någon. Jag hade trott att min familj skulle ordna något, kanske bjuda mig på middag, men – ingenting.
På min födelsedag kom de förbi med en present och drack kaffe.
– Du sa ju att du inte ville fira, men vi tänkte att du i alla fall skulle ha en present, sa Ted.
Sedan var det inte mer med det. När de åkt den dagen kände jag mig så fruktansvärt ensam. Det var som om ingen riktigt såg mig. Ingen tänkte på mina behov. Jag kom aldrig först.
Jag var 35 när jag träffade Jocke. Vi fick två döttrar tillsammans och mitt liv kom att kretsa runt dem i stället. Att ta hand om min egen familj var något helt annat. Jocke och våra flickor gav så mycket tillbaka och Jocke hjälpte till med allt.
Mina föräldrar och bröder hade inte förståelse för att jag inte kunde lägga lika mycket tid på dem som förr. Jocke blev allt argare över obalansen i min familj och till slut insåg jag själv hur snett det var.
Till slut ställde jag krav på männen
För några år sedan började jag kräva att även Mattias och Ted ställde upp när våra föräldrar bad om hjälp. Tidigare förväntade de sig att det bara var att komma hem till oss på jul, utan att hjälpa till med något. Jag bad dem baka, laga mat, fixa gran – allt möjligt som var till hjälp.
De var ovana vid detta och det var lite skrattretande att se vilken vikt de la vid sina bidrag, som om de gjorde något fantastiskt genom att hjälpa till. Men ju mer jag tagit detta för givet, och påpekat hur orättvist något annat vore, desto bättre har det faktiskt blivit.
Man kan tycka att detta borde vara självklart, men de sitter också fast i gamla vanor, precis som jag gjorde. Ironiskt nog är det först sedan jag började ställa krav på dem som jag själv fått någon uppskattning för det jag gör. Det är som om de först nu förstår värdet i allt jag gjort genom åren.
/ Annica
