Tobias vågade inte gå till skolan – djuren blev hans räddning: ”De har fått mig att växa”

Mikaelas häst målar tavlor och spelar piano

Tobias Jensen har lidit av svår ångest sedan han gick i tredje klass.

– Det överskuggade allt. Jag litade inte på några människor förutom mina föräldrar, minns 24-årigen, som är uppväxt i Årup, i Danmark, och sedan drygt ett år tillbaka har en egen gård i Vissenbjerg, på Fyn.

På gården tar Tobias emot skolklasser och andra besökare för bland annat promenader med hans 15 alpackor. Att de ulliga djuren kan ha en förunderlig inverkan på människor har han själv upplevt.

– Alpackorna har fått mig att växa socialt och tro mer på mig själv. Det är tack vare dem som jag har det här företaget. I dag kan jag prata med alla, oavsett om folk pratar mycket eller inte säger ett knyst. Jag har till och med haft ett tv-team på besök. Det hade jag försökt undvika förr, berättar han.

Tobias minns tillbaka på barndomen och det som blev starten för hans psykiska ­ohälsa.

– Ofta förtränger man ett trauma, men jag fick veta som barn att en pojke i min parallellklass var utsatt för ett sexuellt övergrepp. Det gjorde mig otrygg, och jag började må fysiskt dåligt när jag skulle gå till skolan, för jag var orolig för vad som kunde hända. Under hela trean var jag knappt i skolan. Och efter sommarlovet blev jag inlagd på en barnpsykiatrisk avdelning.

Vändningen med djuren

Efter ett par månader återvände Tobias till skolan.

– Men så snart personalen i psykiatrin gav mig mer frihet, tog jag ett steg bakåt hela ­tiden. Därför fick jag speciallärare, men mitt förtroende för vuxna blev aldrig riktigt bra. Det slutade med att jag blev inlagd igen. Och den här gången fick mina föräldrar övertyga kommunen om att jag skulle gå på en ­specialskola.

På den specialanpassade skolan var det bara fem–sex elever i varje klass, samt två lärare.

– Där gick det långsamt framåt för mig. Och när jag avslutade grundskolan erbjöd kommunen mig att komma till den dagliga verksamheten Sortelung där jag kunde läsa en anpassad gymnasieutbildning.

– Men det var skrämmande för mig med ett helt nytt ställe och massor av människor som jag inte kände. Under ett halvår var jag därför på praktik där varje torsdag för att slussas in i ett lugnt tempo, berättar Tobias, som började på Sortelung på riktigt 2020.

Djur av olika slag spelar en stor roll i pedagogiken på Sortelung, där man dessutom försöker stötta unga människor till att få förnyat mod att utforska sig själva och livet.

– Jag tog hand om hönsen först. I min barndom hade min farmor tre hönor, och min familj hade även goda vänner som var hönsuppfödare. Jag har länge intresserat mig för hönsuppfödning och tycker särskilt mycket om rasen wyandotte. Medan jag var på Sortelung fick jag tio ­hönor.

Men även om Tobias gillade hönsen fann han en annan passion. Några alpackor flyttade in på gården och 2022 fick tre av fyra ston föl. Alla var hingstar.

– Därmed fanns det plötsligt inte plats för dem, eftersom ston och hingstar ska vara separerade. Ägarna ville sälja hingstfölen. Mitt hjärta krossades, så när jag lämnade ­Sortelung 2023 köpte jag killarna, som jag har döpt till Albert, Balder och Calle, säger Tobias.

Samvaro och närvaro

Namnet på hans företag är inspirerat av de tre charmtrollen. Gården heter ABC ­Alpacas. Men vad kan de ulliga djuren göra?

– De kan ge lugn. Alpackor kräver inget av en. De älskar socialt umgänge och närhet och de kräver ingen fysisk kontakt. Det räcker att man går eller sitter nära dem, förklarar Tobias.

När han hade det tufft på Sortelung satte han sig ofta på en bänk hos alpackorna.

– Då kom jag till ro, medan jag beundrade dem och njöt av deras lugnande nynnande och tuggande.

Något av det roligaste Tobias vet är dock att besöka vård- och omsorgsboenden med sina ­alpackor. Där väcker de glädje bland folk med alla möjliga tänkbara bakgrunder.

– Några har ett förflutet som lantbrukare och har varit vana med helt andra typer av djur. Andra stickar och har hört talas om ­alpackagarn, men har kanske inte själva stickat med det eftersom det är lite dyrare. Vi kan inspirera till spännande samtal om många olika ämnen, berättar Tobias.

Än så länge tjänar han inga stora pengar på alpackorna.

– Mitt egentliga jobb, som ger mig mat på bordet, är med hästar. Jag arbetar 30 timmar i veckan på ett litet stuteri, och sedan jobbar jag extra på en veterinärklinik för hästar. Min dröm är att i framtiden kunna leva på alpackorna under sommarhalvåret, men det är, och blir, en lite säsongsbetonad sysselsättning, avslutar han.