Birgitta: Varför får jag inte sörja min man?

När min man gick bort för två år sedan hörde alla våra vänner av sig för att visa sin medkänsla. De ringde, kom förbi och var väldigt delaktiga i min svåra tid. Då ville alla prata om Arne.

Någon kom för att minnas semesterresor som vi gjort tillsammans och arbetskamrater pratade om hurdan han varit som kollega. Jag var sällan ensam de första veckorna då det nästan alltid kom någon som ville höra hur jag mådde.

Om jag behövde något så visste jag var de fanns. Det var bara att ringa om jag behövde prata.

Sorgearbetet ska vara över

Men efter en tid var det som om alla bestämde sig för att mitt sorgearbete skulle vara över. Vi pratade nu enbart om aktuella ämnen där Arne inte längre ingick. Men värst var att ingen längre frågade hur jag mådde.

Besvärade när jag nämner min man

Själv var jag fortfarande ledsen men det blev liksom tabu att nämna något om Arne. Jag kunde tydligt se hur besvärade de kände sig över att jag ”tog upp honom” igen.

I min tillvaro påminns jag om honom dagligen då jag bor kvar i samma hus. Jag sover i det sovrum vi delat under så många år och ser framför mig hur han sitter och läser tidningen till frukost.

Jag vill heller inte sluta ha det så, men det är inte så att jag inte har accepterat att han är borta som många verkar tro.

Skulle ha firat 39-årig bröllopsdag

Den svåraste tiden var ett år efter Arne gått bort. Vi skulle då ha firat 39-årig bröllopsdag och saknaden var otroligt stor.

Varför hade han inte upptäckt sjukdomen tidigare så att operationen kanske kunnat rädda honom? Tänk om vi vetat att han hade så lite tid kvar. Då hade vi kunnat utnyttja den bättre.

De vill att jag ska träffa en ny

Det var så många tankar som dök upp men jag hade ingen jag kunde dela dem med. Inte ens min väninna som i stället sa:

– Det är inte nyttigt att gå omkring och tänka på det som varit. Du skulle behöva träffa en ny man. Följ med ut på lördag då det är dans på Hotellet!

Varför var det så farligt att prata om Arne en liten stund? Vad hade jag sagt som var så fel?

Det är möjligt att jag träffar en ny man en dag, men just nu känns det helt omöjligt.

Saknaden är fortfarande stor

Visst måste jag väl få tillåta mig att vara ledsen ibland. Det finns väl ingen tidsgräns för hur lång tid ett sorgearbete får ta?

Är det inte normalt att det känns tungt och jobbigt på en bröllopsdag då den man älskat inte längre finns kvar?

Sanningen är att jag fortfarande saknar Arne väldigt mycket.

Birgitta

Läs också: Gunnel hittade sin man död: Jag glömmer aldrig den synen