Björns och Ylvas dotter dog av brusten halspulsåder
Sabina Magnusson kom till världen 1998 på Borås lasarett och mamma Ylva Magnusson och pappa Björn Lundberg var omåttligt stolta över sin yngsta dotter. Nu hade de triss i flickor och hemma väntade storasystrarna Johanna, i dag 27, och Therese, 25, i spänd förväntan på sin lillasyster.
Men det var inte riktigt så enkelt som att ”bara” åka hem med det nyfödda flickebarnet då hon föddes med navelbråck.
– Ofta är navelbråck förknippade med någon form av hjärtfel och läkarna ville undersöka hennes hjärta för att se om det fanns något samband, förklarar Ylva.
I stället för att åka hem till gården i Älmestad utanför Ulricehamn fick hon och Sabina åka ambulans till Östra sjukhuset i Göteborg. Dottern undersöktes och det konstaterades att bara halva hjärtat arbetade, samt att det var hål mellan kamrarna. Föräldrarna var förstås oroliga för sin lilla tös, och fast beslutna att kämpa för henne.
Det blev många och långa sjukhusvistelser för mor och dotter. De var inlagda flera månader på sjukhus då Sabina genomgick olika operationer. Medan de låg på sjukhus skötte Björn ruljangsen hemmavid.
– Jag tog hand om djur och storasystrar eftersom Ylva bara var hemma någon halvdag då och då, minns han. Det var en tid fylld av oro, men på något vis gick det.
Till slut fick Ylva och Sabina komma hem, och föräldrarna bestämde sig snabbt: De skulle låta Sabina formas fritt och inte begränsa hennes liv. Precis som storasystrarna skulle hon få göra det hon ville göra och de var noga med att inte särbehandla henne fast hon var minstingen och hjärtbarn. Ylva och Björn lärde sig leva med den ständiga oron för att något skulle hända.
Var så full av liv
De bor på en gård och parallellt med sina jobb – han är betongarbetare och hon arbetar på ett demensboende – driver de jordbruk med köttdjur och hästar. Storasystrarna var riktiga hästtjejer och Sabina var inte gammal första gången hon själv satt på en häst.
– Hon älskade att rida och att pyssla med familjens hundar och trivdes fantastiskt bra hemma på gården, berättar Björn. Men intresset var inte lika stort när det gällde förskola och skola.
Hon klarade skolan så bra som man kan begära av en flicka som ofta fick vara hemma för att hon mådde dåligt. Det blev många operationer och vid den tionde satte läkarna in dubbla mekaniska klaffar. På så vis skulle hon klara sig till vuxen ålder, då den elfte operationen skulle göras.
Det var så roligt att se henne så full av liv, även om hennes lidande ännu inte var över
I den förhoppningen levde familjen. Ju äldre Sabina blev, desto lugnare blev familjen. De trodde att de skulle få behålla sin älskade dotter och syster.
Sabina mådde förhållandevis bra och åren rullade på. Hon slutade grundskolan och började på gymnasiet i Borås, där hon läste hälsa, vård och omsorg. De flesta dagar pendlade hon mellan föräldrahemmet och gymnasieskolan, men det hände att hon sov över hos Johanna som bor i Ulricehamn. Livet såg ljust ut, hon hade framtidstro och gladde sig åt att ha fått ett extrajobb.
– För pengarna köpte hon löshår och kläder och allt gick i rosa, minns Ylva med ett litet leende. Vi gladdes med henne, det var så roligt att se henne så full av liv, även om hennes lidande ännu inte var över.
Fick plötsligt väldigt ont
Men de vågade tro och hoppas och Ylva glömmer aldrig Sabinas näst sista dag i livet. Då försvann hon ner till stallet med grimman i handen och de rosa foppatofflorna på fötterna. Sedan red hon iväg barbacka på sin älskade Moonshine.
– Jag stod i fönstret och såg henne rida iväg, säger hon och torkar en tår.
Men ännu en dag återstod i hennes allt för korta liv. Som om det inte räckte med ett krånglande hjärta hade Sabina haft ont i magen hela sommaren och återigen fått kontakta sjukvården. Det visade sig då att hon drabbats av en cysta i livmodern och fått tid för fortsatt undersökning på Borås lasarett.
Undersökningen gick bra och det var en glad Sabina som kom hem till mamma på eftermiddagen och talade om att hon snart skulle få ta bort den. Sedan tog hon familjens fyrhjuling för att köra ut i skogen och leta rätt på Johanna som var ute på en hundpromenad.
Hon var på gott humör när hon gav sig iväg, men under färden hände något. Och Ylva glömmer aldrig när hemtelefonen ringde: Det var Sabina som befann sig mitt ute i skogen. Hon hade tvingats stanna fyrhjulingen då hon plötsligt fått väldigt ont i bröstet.
– Jag förstod omedelbart att det var allvar, säger Ylva och rösten spricker. Sabina hade väldigt hög smärttröskel och var inte den som klagade. Nu insåg jag att hon hade väldigt ont och ville genast larma ambulans. Men det ville inte Sabina…
Läget var kritiskt
Ylva var i chocktillstånd och ringde genast Johanna på mobilen för att be henne leta rätt på Sabina. Sedan ringde hon Therese på mobilen, allt medan hon hade Sabina i hemtelefonen, och bad Therese larma ambulans.
Hon ville att jag skulle följa med i helikoptern och det var hennes sista ord
Då kom Björn hem från jobbet och han hade bilden klar för sig. Johanna hade kommit fram till Sabina och de andra tre rusade ut i skogen där hon befann sig.
– Så snabbt har vi aldrig sprungit, men inom oss insåg vi att läget var kritiskt och att det var mycket bråttom, säger de med en mun.
Två ambulanser var redan på plats och ambulanssjukvårdarna hade tagit sig an Sabina. De hade också larmat ambulanshelikopter med läkare till gläntan i skogen och en liten stund senare var även läkaren på plats. Han insåg genast att det handlade om liv och död och agerade blixtsnabbt.
I ett försök att rädda henne öppnade läkaren upp hennes bröstkorg mitt ute i skogen – allt medan den chockade och upprivna familjen väntade i bakgrunden.
– Det var det värsta jag upplevt, säger Ylva. Jag förstod ju hur dålig Sabina var, men kunde inte riktigt ta in det. Och jag hoppades in i det sista.
När helikoptern skulle lyfta en liten stund senare var Sabina fortfarande vid medvetande och pratade om morgondagen då hon skulle till skolan och ringa bästa kompisen Isa. Hon fick också fram: ”Följ med mig mamma”.
– Hon ville att jag skulle följa med i helikoptern och det var hennes sista ord, minns Ylva medan tårarna rinner.
Sabina fattas oss
Men mamma fick inte följa med. I stället åkte hon och familjen i egen bil till Borås lasarett, även om ambulanssjukvårdarna var tveksamma till att låta dem köra själva. Först åkte en ambulans, sedan familjen i sin bil och därefter ännu en ambulans. Och på lasarettet tvingades de ta emot dödsbudet: Sabina hade dött under helikopterresan till sjukhuset och dödsorsaken var att en pulsåder nära hjärtat brustit.
– Vi var i chocktillstånd och tårarna ville inte sluta rinna. Tiden efter blev en mardröm. I stället för att få hem vår dotter fick vi förbereda en begravning, säger hon och skakar på huvudet.
Ylva bestämde sig omedelbart: Tillsammans med begravningsentreprenören skulle hon själv klä sin dotter. Det var det sista hon kunde göra för henne.
Begravningen minns de som ljus och högtidlig med många släktingar och vänner närvarande. Björn hade sinnesnärvaro nog att tillsammans med andra bärare föra henne till graven.
– Mer kunde jag inte göra för henne, säger han stilla.
Efteråt samlades alla till en fin minnesstund. Sedan väntade en ny form av vardag, där familjemedlemmarna blev varandras stöd. De har fått erbjudande om att gå i terapi, men tackat nej då de pratar mycket hemma och bearbetar Sabinas bortgång tillsammans.
– Den första tiden efteråt var det flera grannar som erbjöd sig att hjälpa oss med djuren, berättar Björn. Men vi tackade nej, för oss kändes det bättre att komma ut och göra saker än att sitta vid köksbordet och sörja.
De valde att försöka återerövra livet och båda två var snart tillbaka på jobbet där kollegorna fanns och stöttade. De försöker leva som vanligt, men helt som vanligt blir det aldrig. Sabina fattas, men är ändå närvarande. På en hylla i köket har Ylva gjort en minnesplats med ljus och ett stort fotografi, där Sabina ler mot familjen.
– Sådan var hon, minns hon med ett leende. Sabina var oftast glad och påhittig och hade mycket vilja.
Av Anna Lindau Backlund