Carina och Gert hittade en gravsten i vardagsrummet
Carin och hennes familj har ingen aning om hur den gamla gravstenen hamnade under golvet vid deras soffa. Men det makabra fyndet blev en riktig världsnyhet!
Kylan brukade svepa in över golvet. Och det märkliga var ju att alla fönster var ordentligt stängda. Ändå kunde Carins döttrar ibland känna den tydligt, kylan, i just vardagsrummet. När de satt i soffan och tittade på tv.
Fast det berättade de inte för sin mamma. Inte förrän den jättelika gamla gravstenen under golvet i vardagsrummet åter såg dagens ljus, efter att ha varit gömd i många år på sin mörka viloplats under golvet.
– Nä, jag tror inte på sådant där, spökerier. Tycker inte att detta är ett dugg läskigt. Jag har ju aldrig känt något konstigt. Men mina döttrar, ja, de kan känna en viss närvaro. Mina föräldrar sade ibland att de kände att mormor och morfar var i närheten, säger Carin Nilsson i byn Fuglie utanför Trelleborg.
Hur länge gravstenen vilat under familjens vitrappade skånegård vet ingen med säkerhet. Familjen Nilsson hade bott i huset och dagligen traskat runt ovanpå stenen i 28 år.
Tre namn stod ristade i marmorn med vackra, sirliga bokstäver: Jöns. Måns. Karna. Två män, en kvinna. Men, vilka var dessa människor? Varför låg deras gravsten under familjen Nilssons soffa? Och var det så att de i alla år bott ovanpå en kyrkogård? Frågorna, många. Svaren, långt ifrån tillräckliga.
Trodde det var ett aprilskämt
Det var 2014 som Gert Nilsson, Carins man och byggnadssnickare, bestämde sig för att äntligen renovera vardagsrummet. Noggrann som han är ville han göra det grundligt, en riktig utgrävning av golvet för att tilläggsisolera och en gång för alla bli av med det där förargliga knarrandet.
Jag tänker på henne ibland. Hur hennes liv såg ut. Om det var ett bra liv
Plötsligt, närmare bestämt den första april, avstannar grävandet med ett metalliskt klink. Gert har stött på något hårt i golvet när han tog ännu ett spadtag.
– Här är ju stenigt, så det är egentligen inget konstigt att vi stöter på sten så fort vi gräver här, säger Carin.
Gert föser med handen undan jorden och gruset som täcker det hårda som tycks vara stort. Långt större än de gråstenar i marken han tidigare stött på på tomten. Han putsar bort lite mer jord. Slår en spann med vatten över den hårda ytan. Och nu börjar något framträda. Ornament. Inskriptioner. Namn på okända människor.
Mediecirkus drog igång
Det är kvällning och Carin är på syföreningsmöte i kyrkan. När hon kommer hem berättar Gert att han hittat något under golvet.
– Har du hittat en skatt? Eller kanske pengar?!, säger jag med ett skratt. Jag trodde ju att han skojade med mig och strax skulle säga ”april, april!”, berättar Carin och fortsätter:
– ”Följ med här”, sa Gert. ”Så ska du få se något väldigt konstigt.”
För det här var inget aprilskämt. Och där låg den. Två meter hög, 80 centimeter bred och tolv centimeter tjock, mitt på det före detta vardagsrumsgolvet och med texten uppåt.
– Tänk om någon ligger begravd här, var förstås min första tanke. Liten sannolikhet kanske. Men ändå, man kan ju aldrig riktigt säkert veta.
Media fick nys om saken.
– Och då rullade cirkusen igång. De ringde ända från England och intervjuade Gert om stenen, Daily Mail. Fascinerande! Bara för att man råkat hitta en gravsten i vardagsrummet, säger Carin med ett skratt.
Mediecirkus. Engagerade och fascinerade människor. En del bara nyfikna, andra historiskt intresserade som försökte utröna stenens historia. För Nilssons handlade det dock just då främst om hur de skulle få bort 400-kilos-bjässen från vardagsrummet.
– Min mans första tanke var att slå sönder den. Men jag är ju lite kyrklig av mig, så det tog emot. ”Nä, minsann!”, sa jag. ”Vi måste försöka få ut den härifrån i ett stycke.”
Lättare sagt än gjort, med en sådan gigantisk sten.
Och hur får man ut den genom en vanlig bostadsdörr?
– Helgen därpå drog vi ihop fyra starka mannar som sakta, sakta rullade ut stenen med hjälp av slanor. Lyfta ut den gick ju inte.
Tre namn står ristade i stenen. Jöns Eriksson, död 1843. Måns Nilsson, död 1851. Lantbrukare. Förmodligen makar till den tredje personen vars namn står inristat, Karna Månsdotter, död 1884. Karna bodde på gården och gifte sig två gånger. Först med Jöns, som dör ifrån henne vid 30 års ålder. Med honom fick Karna en dotter. Sedan med Måns, som dör vid 40.
Jag trodde ju att han skojade med mig och strax skulle säga april, april
Efter det väljer Karna att leva ensam resten av sitt liv. Senare bor även Karnas och Måns dotter på gården med sin make.
Familjen Nilsson tror sig numera veta hur den mystiska stenen hamnat under deras golv. När den gamla kyrkan i Fuglie revs och ersattes av en ny, 1903, flyttades en del gravar. De anhöriga erbjöds att ta hem stenarna.
Stenen har fått ny hedersplats
Huset Carin och Gert bor i är en gammal drängstuga som byggdes 1927, efter att det brunnit på gården. Av okänd anledning lades då gravstenen under golvet.
Och där fick den ligga i nästan 90 år innan Gerts spade klinkade in i den.
– Jag måste ju erkänna att det är lite spöklikt att 50 år efter Karnas död så väljer hennes anhöriga att gömma stenen. Det är anmärkningsvärt och konstigt. Man undrar varför.
Ja, kanske ligger det en hund begraven i denna märkliga historia, som ännu saknar många viktiga pusselbitar.
Traktens präster och släktforskare har engagerat sig för att försöka få veta mer om Karna och hennes två kärlekar.
– Vi fortsätter att gräva i den här historien. Jag har varit runt på kyrkogårdarna för att försöka leta upp Karnas föräldrar. Men inte hittat något. Fast det är ju rätt konstigt, med tanke på alla artiklar i tidningarna, att ingen har hört av sig och sagt: ”Jamen, det där var min mormors mormor, eller så …” Det vore ju spännande att hitta efterlevande till Karna.
Varje dag ser Carin ut över samma vy som Karna gjorde för 150 år sedan.
– Jag tänker på henne ibland. Hur hennes liv såg ut. Om det var ett bra liv. Historiens vingslag kommer liksom nära. En mäktig känsla.
I dag står den vackra stenen prydligt lutad mot en stallvägg på gården. Carin brukar, av respekt för de döda, pynta runt den, efter årstidsväxlingarna. Men aldrig med pumpor.
– Nej, jag vill inte spöka ut den! Halloweenpynt hör inte hemma på den här gamla gravstenen. Den ska äntligen få vila i frid, säger hon.
Av Agata Garpenlind Cronqvist
Foto: Drago Prvulovic och privat