Clara: Min väninna hade alltid gillat fest – var hon alkoholist?

Se också: Så påverkar alkohol din kropp

När jag var i 30-årsåldern flyttade jag till en ny stad eftersom jag fick ett bra jobb där.

Jag kände ingen på orten, och jag var singel, så i början var jag rädd att jag skulle bli ensam. Men det behövde jag inte oroat mig för – det visade sig att mina nya kollegor umgicks mycket på fritiden och var pigga på att ta in en ny bekantskap i sin krets.

Det var en mellanstor stad och det fanns alltid något att göra: Många pubar, ett par stora dansställen och mysiga kaféer. Dessutom var det jobbfest ibland, och vi kollegor bjöd hem varandra.

Jag tycket om alla, men en kvinna som hette Malin blev snart min bästa vän i den nya staden.

Vi hade samma humor, vi kunde prata om allt och hade väldigt roligt när vi var ute. Hon hade en charm som fick folk att vilja prata med oss, och dansa med oss för den delen.

Det blev många sena kvällar när vi sedan sov över hos varandra och hade roliga morgnar dagen efter när vi babblade om allt som hänt.

Ingen av oss spottade i glaset, vi tyckte det var roligt att festa lite och att det gav helgen en guldkant.

Men så hände det ett par gånger att hon blev väldigt full. Hon fick minnesluckor och började häva ur sig konstiga och svamliga saker ju längre kvällarna led.

Först tänkte jag inte på det så noga, eftersom jag själv kunde dricka en del. Men inte som hon.

Ville alltid dricka

Så, efter ett par år, flyttade hon till en annan stad och vår kontakt glesade ut. Vi båda stadgade oss och fick barn.

Vi höll lite kontakt och träffades ett par gånger om året. Så länge vi umgicks på dagtid hade vi jätteroligt och den gamla vänskapen kom tillbaka.

Men så fort det blev eftermiddag eller tidig kväll så tyckte hon att det var dags att ta ett glas. Även någon lunch ibland, för att det var ”gott till maten”. Och det blev aldrig ett glas, snarare en flaska.

Hon försökte att få det att låta helt normalt: ”Vi måste fira att vi ses med en flaska bubbel!” eller ”Jag har köpt ett så gott och dyrt vin som vi måste testa”.

Jag är absolut inte nykterist, men det gick överstyr. Så fort hon drack alkohol drack hon för mycket, hon började upprepa sig, tjata om samma saker och kallade mig tråkmåns om jag tyckte att det räckte med ett eller två glas.

Jag grubblade: Skulle jag säga något till henne? Hon skötte ju sitt jobb, hon hade familj och verkade klara allt bra, men något var helt klart stört med hennes drickande.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Jag var för feg

Om jag sa något skulle hon bli arg, det visste jag. Kanske skulle vi bli ovänner för livet, jag vet att drickande kan vara oerhört känsligt.

Skulle jag prata med fler om problemet? Det kändes skvallrigt. Men jag ville hjälpa henne. Tänk om hon var på väg att bli alkoholist, eller redan var det? Var går gränsen?

Det slutade med att jag inte vågade, jag var för rädd för en konflikt. Jag försvarade mig inför mig själv med att vi bodde i olika städer och att jag visste så lite om hennes liv egentligen. Hon kanske mådde toppen …

Men vår vänskap rann ut i sanden, båda hade mycket på var sitt håll och jag insåg att jag helt enkelt inte hade lust att träffa henne eftersom det alltid skulle vara alkohol med i bilden. Och att hon alltid blev, ja jobbig, när vinet kom fram.

Nu har det gått över tio år, och jag ser på Facebook att allt verkar bra med henne. Men jag vet i efterhand att jag var feg och gjorde fel. En riktig vän vågar ta tag i ett problem även om det innebär svårigheter och ilska.