Första hösten med Gösta – det ska du tänka på med omplaceringshund

8 kändisar som verkligen älskar sina husdjur

I februari i år fick jag ett sms av min man Pontus. Det var ingen text, bara en länk till en Blocket-annons, men jag förstod direkt syftet: Han hade blivit kär – igen – i en hund.

På första bilden i annonsen satt en hund med långa öron i en trapp och tittade lite förläget under lugg. I annonsen stod det att han hette Gösta och är av den ovanliga rasen basset bleu de Gascogne, direktöversatt: En blå basset från Gascogne, en fransk hundras med andra ord.

Vi hade hållit på så i några år, min man och jag, och skickat länkar med söta hundar till varandra, av olika raser och gatukorsningar, både från hundstall, Facebookannonser och Blocket, men vi hade inte gjort slag i saken och köpt en omplaceringshund. Än.

Att vi ville skaffa just en omplaceringshund var av enbart praktiska skäl. Det passade vår livssituation bättre än att ha en valp. Våra egna barn har precis själva lämnat valpstadiet och är mer självständiga. Ska man då börja om med vakna nätter?

Dessutom har vi två seniora katter, hundvana visserligen, men med valp kommer en helt annan energinivå, vet jag av egen erfarenhet eftersom jag både haft valp och omplaceringshund tidigare.

Jag tittade på Göstas ålder i annonsen, ett år, perfekt! Dessutom katt- och barnvan, ”passar eventuellt för jakt”. Det lät ju onekligen som en hund för oss.

Men det är ett stort steg att skaffa hund. Jag tvekade och svarade min man att vi kanske skulle vänta något år till. Gösta lades till handlingarna liksom övriga hundannonser.

En sportbilsversion av en basset

Jag kunde däremot inte släppa tanken på Gösta. I smyg satt jag och kollade på bilderna i annonsen när jag pendlade till och från jobbet. Jag googlade på rasen och lärde mig att det är en perfekt familjehund, i ett lagom format med en bra nos.

Det sägs att den besläktade basset hounden är som en pansarvagn i skogen och tar sig fram överallt, trots sitt kraftiga yttre. Basset bleu de Gascogne är som sportbilsversionen av sin brittiska motsvarighet, med ett mer atletiskt utseende och utan hudveck.

Det verkade vara en hund som passade vår livsstil och våra fritidsintressen.

Det gick några dagar och sedan sa Pontus att han hade skrivit till Göstas ägare på eget bevåg, bara för att ställa lite frågor om honom. Pontus hade tagit det där första läskiga steget mot att eventuellt bli hundägare, men jag var med på tåget.

”Ni måste ta honom”

Några veckor senare satt jag i en bil med mina föräldrar för att åka och titta på Gösta, drygt 60 mil från mitt hem. Vi var i Jämtlandsfjällen för att gå på begravning av en älskad släkting och Gösta råkade bo bara en timme med bil därifrån.

Det var skönt att tänka på något annat, när de senaste veckorna hade varit ganska tunga med sorg. Att träffa en gullig hund skulle göra gott för oss alla, oavsett utgång.

Gösta stod kopplad i en spårlina när jag gick fram till honom. Han hälsade glatt genom att sätta sina framtassar på min svarta kappa och började snutta på mina fingrar, likt en valp.

Jag kände en direkt dragningskraft. Det här var hunden vi letat efter i alla år.

Även min pappa blev frälst:

– Ni måste ta honom, det är en väldigt fin hund! sa han bedjande efteråt.

Det avgjorde saken. Mamma och pappa hade gett sitt godkännande som blivande hundvakter och jag ringde Pontus från bilen.

– Är det vår hund? frågade han och menade om det var en hund som passar oss.

– Ja, det är vår hund, svarade jag.

Livet tar och livet ger, uppenbarligen.

Det var läskigt att ta beslutet nästan helt själv, utan att Pontus och barnen träffat Gösta. Vad skulle hända om de inte fick samma känsla som jag?

Livet är vackert med Gösta

På påsklovet, några veckor senare, åkte vi upp allihop och min oro släppte samma sekund som Gösta glatt hälsade på resten av familjen. Det här skulle bli en väldigt bra familjehund, det var uppenbart.

Vi gjorde all pappersexercis som kommer med ett hundköp och en betalning, sedan satt vi i bilen på väg hem till Stockholm igen. Gösta sa otroligt nog inte ett ljud, utan verkade uppskatta äventyret han var på. Tydligen är det ett drag hos rasen att de har lätt för att anpassa sig till nya situationer.

60 mil senare skulle han träffa våra katter för första gången. En kattsnyting senare var Gösta välkomnad in i familjen. Här är det katter vid makten.

Nu har det snart gått sex månader sedan Gösta kom till vår familj, ett beslut som har varit hundra procent rätt.

Självklart tar det ibland emot att gå upp tidigare på morgnarna, att gå ut i spöregn, att pussla med hundvakt, och att sova dåligt de kvällar han varit dålig i magen.

Men att få uppleva första våren och sommaren med Gösta och alla vackra skiftningar som kommer med årstiderna, se soluppgångar och solnedgångar, upptäcka djurlivet i skogen genom hans genialiska nos och få närkontakt med grävlingar, rävar, älgar och rådjur – är fantastiskt! För att inte tala om all extra motion man får.

Jag blir dessutom varm i bröstet varje gång han kryper upp bredvid mina barn i soffan, tröstar dem när de är ledsna eller försöker sätta igång en lek. Han är i dag väldigt bra kompis med katterna, särskilt en av dem, Kaxi. Han sköter Kaxis pälsvård, där gammelkatten själv inte kommer åt så bra längre, och de sover i samma säng. Det är harmoni i flocken nu.

Det är 3-3-3-regeln

Har du hört talas om 3-3-3-regeln när det kommer till omplaceringshundar? Det står för tre dagar, tre veckor och tre månader, och beskriver den första tiden med omplaceringshund.

Det tar ungefär tre dagar för hunden att stressa ner, tre veckor för hunden att lära sig de nya rutinerna och tre månader att känna sig hemma.

Jag kan skriva under på att det stämde ganska bra för Gösta. Han kändes inte så stressad de första dagarna men stod gärna i fönstret och skällde argt på förbipasserande hundar. I dag förstår jag att det var hans sätt att hantera stressen.

I början viftade han inte heller så mycket på svansen. Jag undrade först om det var att han helt enkelt var en hund som inte viftade på svansen så mycket, men efter några veckor gick den som en elvisp.

Efter ungefär tre månader började vi också se hans mer lekfulla sida, han bjöd själv in till lek genom att dra oss lätt i fingrarna för att få igång oss.

Visst har han fortfarande saker som han måste jobba på, men man får inte glömma att han också bara är ett år. Han har problem med vissa hundmöten, blir ofta överexalterad och ger ifrån sig kraftiga jaktskall att det ibland ekar mellan husväggarna. Men vi jobbar på det, och det blir bättre.

Nu väntar nya äventyr och första hösten med Gösta, som jag ser så mycket fram emot!