Elin var 16 när hon drabbades av psykos: ”Trodde alla ville döda mig”
Eftermiddagsmörkret har sänkt sig över skogen bakom radhuslängan i Åkersberga, där 27-åriga Elin Ljung Kempegård bor tillsammans med sin hund Sasha.
– Jag har drömt om att köpa en egen vovve, säger Elin som nu har förverkligat sin dröm.
Elin har fler drömmar. Hon vill jobba inom vården, helst som behandlingsassistent för unga med psykisk sjukdom.
– Jag vill hjälpa dem som mår dåligt. Jag vill bli som de som hjälpte mig och använda mina egna erfarenheter till något gott.
Fick panikångest i bilen
Elin har stor erfarenhet av hur det är att må dåligt, och hur det är att leva nära någon som lider av psykisk sjukdom. Hon minns tydligt den första gången hon kom i kontakt med mental ohälsa.
Jag och pappa har alltid varit väldigt tajta och nu var jag jätterädd att pappa skulle dö
– Jag och pappa satt i bilen, på väg hem från min fotbollsträning när han plötsligt tog sig för bröstet och sa ”jag kommer att dö, jag kommer att dö!” Han bromsade in, la sig på marken bredvid bilen och ringde efter en ambulans. Mamma hämtade mig. Jag och pappa har alltid varit väldigt tajta och nu var jag jätterädd att pappa skulle dö. I efterhand har jag förstått att pappam drabbades av en panikångestattack.
Elin var 11–12 år och det dröjde inte länge förrän hennes pappa blev sjuk igen. Han rasade ihop på golvet i sitt arbetsrum, hyperventilerade och höll sig för hjärtat. Den här gången var det Elin som larmade efter ambulans.
– Mamma kom hem och tröstade mig. Jag var otroligt rädd och skärrad. Pappa fortsatte att må väldigt dåligt under mina tonår. Jag och mina systrar fick träffa pappa på psyket och jag minns att vi bland annat firade min födelsedag där. Pappa hade köpt en present åt mig på sjukhusets Pressbyrå. Jag har alltid varit pappas flicka och kunnat linda honom runt lillfingret. Han är världens bästa men hade det riktigt tufft med utbrändhet och panikångest, säger Elin som tyckte att det var jobbigt att se sin far må så dåligt.
Första tecknet på psykisk sjukdom
Att hon själv skulle drabbas av svår psykisk sjukdom hade hon ingen aning om då. Det började som en känsla av att vara i en bubbla, som att kroppen domnade bort. Elin gick första året i gymnasiet och kände av stressymtom i form av koncentrationssvårigheter.
– Egentligen mådde nog alla i familjen dåligt. Det hade varit tufft med pappas sjukdom. Men vi pratade inte om det, vi kände att vi måste vara starka och sa alltid att allt var bra. I efterhand har vi konstaterat att vi borde ha pratat mer om hur vi mådde, säger Elin.
I samma veva började hon och en kompis att hetsbanta och träna. Elin berättar att hon kunde leva på bara ett knäckebröd och en barnmatsburk. Samtidigt upplevde Elin en stor press i skolan. Hon skulle åka till USA som utbytesstudent och behövde klara vissa betygsmål inför det.
– Den här stressen gjorde att jag fick sömnproblem. Vissa nätter sov jag bara en eller två timmar. Det var efter en sådan natt som jag steg upp en morgon och inte kunde känna min egen hårbotten när jag schamponerade håret i duschen. Det var som att hela jag var ihålig, minns Elin.
Hennes mamma, som skjutsade Elin till skolan, noterade att dottern verkade frånvarande men det var ingenting mot hur dagen skulle utvecklas.
De skulle skjuta oss – och jag kunde inte förstå att ingen annan såg dem
– Under en lektion i datasalen hörde jag plötsligt ett ihärdigt pipande och skrek ”En bomb! En Bomb!” Alla trodde att jag skojade, men för mig var det verkligt. När jag och en kompis gick till en ICA-butik på rasten såg jag poliser med skjutvapen överallt. De skulle skjuta oss – och jag kunde inte förstå att ingen annan såg dem. Det hände många märkliga saker den dagen, säger Elin och berättar att hon skulle ta ett vaccin på eftermiddagen och var övertygad om att vårdpersonalen sprutade in hiv-virus i henne.
Kördes till barnpsykakuten
Efter att Elin både sett krypskyttar i buskarna under kvällens agilityträning med hunden och dessutom varit övertygad om att hennes egen mamma ville förgifta henne körde mamman henne till barnpsykakuten.
– Jag grät och kissade på mig i bilen. På sjukhuset frågade de om jag tagit droger, vilket jag aldrig hade gjort. Men jag svarade jättekonstigt på alla deras frågor och var återigen övertygad om att alla ville döda mig när de gav mig medicin.
Elin skakar på huvudet, det känns overkligt att sjukdomen gjorde det overkliga så verkligt.
– Jag levde med en ångest och ständig skräck att dö. När jag vaknade på sjukhuset och såg mamma och pappa sitta och gråta var jag övertygad att de fått min dödsdom. Det var första gången personalen hade mött en så ung människa med stresspsykos. När Elin fick rätt medicin var det som att vifta med ett trollspö.
– Jag blev mig själv igen över en natt! Det var som att vakna upp från en mardröm.
Tillbringade tre månader på sjukhus
Elin blev kvar på sjukhuset i tre månader. Hennes föräldrar turades om att finnas vid hennes sida dygnet runt. När Elin förstod vad hon varit med om blev hon jätterädd och hon var så stresskänslig att hon inte ens fick träffa sina egna systrar, Sara, 25, och Frida, 23, när hon kom hem.
Se också: Toppolitikern Annika Sandhälls sambo tog sitt liv
– Jag orkade inte med alla intryck och var stressad och grät mest hela tiden. Jag fick inte lyssna på musik, se film eller ens ha min telefon hos mig. Min hjärna var överhettad och behövde vila, säger Elin och berättar att hon inte ens åt middag tillsammans med familjen, utan ensam på sitt rum.
– I perioder orkade jag inte ens duscha, det kunde gå flera veckor mellan gångerna.
När tillvaron blev för mycket drabbades Elin av panikattacker. Därför fick hon så småningom bara träffa en vän i taget under fem minuter.
– Men de var gulliga och skickade mig massor av peppande brev. När jag fick ha min telefon igen vaknade jag varje morgon till ett peppande sms från min bästa vän Patrik. Han skrev ”Du är bra!” ”Du klarar allt!”
Samtalsterapi och behandlingshem
Efter ett år fick Elin börja gå i samtalsterapi, det blev sommar och hon fick sitta ute korta stunder. Måendet gick upp och ner i flera år, Elin blev sakta, sakta lite bättre men hon klarade inte av att gå i skolan. För sex år sedan tackade Elin ja till att åka på ett behandlingshem.
– Tillsammans med familjens stöd och mina vänner blev det min räddning. Jag bodde på behandlingshemmet i ett år och tre månader och ville nästan inte lämna det när det var dags, ler Elin.
Hon beskriver personalen som underbar, och rutinerna som välgörande. Alla som bodde på hemmet gick upp på morgonen och kickade igång dagen med frukost och Nyhetsmorgon på tv.
Vi gick långpromenader, pratade om rädslor och ångest i terapigrupper
– Vi gick långpromenader, pratade om rädslor och ångest i terapigrupper. Vi gjorde väldigt mycket roligt också och jag fick vänner för livet. Det var skönt att träffa andra i samma situation. Vi lärde känna varandra på djupet.
Under samma år drabbades Elin också av en svår livssorg, när hennes bästa vän, han som varit hennes stora stöd när livet var som tuffast, tog sitt liv. Elin tror att hon klarade av att hantera smärtan och sorgen tack vare tillvaron på behandlingshemmet. Elin visar en tatuering på handen, med vännens namn som pryds av vingar.
– Jag grät och sörjde i flera månader, det var så smärtsamt att mista honom. Jag fick stanna kvar extra länge på behandlingshemmet på grund av det som hände. Behandlingshemmet räddade mig! Idag kan jag titta på bilder, och på alla sms jag sparat, och känna glädje över den vänskap vi hade.
Vägen ut ur psykisk ohälsa
Elin säger att hon idag mår bättre än någonsin. Hon har aldrig vart så lycklig och nöjd med sig själv som idag. Livslusten är stor!
Allt som familjen gått igenom har gjort henne, systrarna, mamma och pappa extra sammansvetsade.
– Jag kan ibland tänka på att det är otroligt att mamma och pappa orkat gå igenom allt, men det är ju erfarenheterna som formar oss som människor.
Elin berättar sin historia för att ge andra med psykisk ohälsa sitt stöd. Det finns en väg ut ur mental ohälsa, det finns ett liv med framtidsdrömmar bortom svärtan. Det ljuset vill Elin dela med sig av till den som har det tufft.