Fredrika cyklade jorden runt under tre år
Fredrika Ek, 27, är fortfarande förundrad över att hennes 5 000 mil långa cykeltur genom 45 länder har nått sitt slut, att drömmen är genomförd och att tiden gick så fort, trots att tusen dagar kändes som en evighet innan hon for. Och hon vet att det aldrig kommer bli som vanligt igen. Och kärnan i sin upplevelse är hon klar över.
– Det var alla möten med människorna längs min väg. Insikten om att vi alla inuti är likadana, men att vi lever under extremt olika villkor. Och så alla naturupplevelser. På cykel befinner man sig mitt i upplevelsen och känner vädret direkt på huden. En helt annan grej än att sitta bakom glas i en bil och ett helt underbart sätt att färdas.
Cyklingen kom sent in i Fredrikas liv. Hon är en sportig tjej, men cyklat längre sträckor hade hon aldrig gjort. Tills den dag då hon och en kompis beslutade sig för att ge sig ut på en cykelsemester i Europa, mest för att det var billigt. De cyklade i tre månader och resan gav mersmak.
– Jag kände att jag måste ut igen. Jag ville bli en del av det lokala livet och kände att cykeln öppnade upp nya världar, säger Fredrika.
– Jag ville inte att det skulle bli en paus från mitt vanliga liv utan att det skulle bli min vardag. Det kan verka jobbigt, men på många sätt är det ett enklare och naturligare liv än det man har hemma. Jag ville ha allt jag ägde på cykeln. Jag ville se hela världen och jag ville göra det ensam.
Samarbete med Action Aid
Hon tog jobb på en plantskola för att spara ihop pengar och under tiden formulerade hon resans mål och syfte. Hon skulle cykla jorden runt på 1 000 dagar. Hon kände också att hon ville addera ett mervärde och kontaktade organisationen Action aid. Var det inte en god idé att låta folk skänka pengar till kvinnors rättigheter per cyklade mil?
– Målet var att samla in minst 400 000 kronor. Hittills är vi uppe i över en miljon kronor. Det känns jättehäftigt, jag är stolt över det.
Den 8 mars 2015 hoppade Fredrika upp på sadeln i ett vintrigt Sundsvall och trampade iväg. Hon cyklade genom sydöstra Europa via norra Turkiet mot Iran. Rutten lades enligt UD:s rekommendationer och hon försökte undvika farliga områden. För alla eventualiteter hade hon en gps-sändare som kunde larma om hon hamnade i trångmål. Hon höll också så gott som daglig kontakt med sina anhöriga.
Var jätterädd för att bete mig fel
Men visst var hon orolig innan hon cyklade över gränsen till Iran, mytomspunnet och med en hård islamistisk regim.
– Jag hade läst på om sharialagarna och var jätterädd för att bete mig fel. Det finns mycket fördomar om landet, men iranier är välkomnande och bildade och hemma hos många familjer är det ”relax” som gäller, då kastar kvinnorna av sig alla täckande plagg och är hur västerländska som helst, säger Fredrika, som bjöds in till en familj redan första dagen och fick följa med på en uppsluppen ramadanfest.
Gästvänlighet
Skeptikern tänker kanske att en ung, vit tjej på cykel genom länder med helt annan kultur än den västerländska skulle vara ett lätt offer. Men Fredrikas upplevelse är en annan.
– Att cykla är ett ödmjukt sätt att färdas. Min anspråkslösa uppenbarelse var mitt starkaste kort och jag möttes mest av nyfikenhet. När jag kom till en by brukade jag be att få fylla på min vattenflaska och frågade om jag kunde slå upp mitt tält. Ofta slutade det med att de erbjöd mig sängplats inomhus, de tyckte synd om mig som skulle sova i ett tält! Jag bjöds på mat och så uppstod en gemenskap, säger Fredrika och berättar om några dråpliga situationer som uppstod till följd av språkförbistring och kulturkrockar.
I Uzbekistan hamnade hon hos en storfamilj på landsbygden. Hon fick mat och husrum och en familjefar som studerade engelska bad Fredrika om läxhjälp. När hon senare skulle ta en dusch erbjöd familjen upphettat vatten i ett ämbar och kallt vatten i ett annat, tanken var att blanda.
Fredrika vaskade av sig med enbart kallvattnet eftersom det var varmt ute. Av någon anledning blev alla upprörda över att hon inte använt varmvattnet och först när hon tog en ny ”dusch” med varmt vatten blev husmor nöjd.
De dåliga erfarenheterna hör till undantagen, människor är generellt öppna och välvilliga
Fredrika ler åt minnet. Hon fattade ingenting, vad hade hon gjort för fel? Men med hjälp av gester och inkallande av byns engelsklärare löste det sig till sist.
Hon har mötts av mycket värme och omtanke. Människor har öppnat upp sina hem och sina hjärtan och bjudit henne på det lilla de har. Ofta stannade hon bara en natt men på några platser blev hon kvar längre – för att hon ville eller för att byråkratin krävde det.
Ensam har hon sällan känt sig. Tvärtom upplevde hon att trösklarna sänktes när hon tog sig fram på egen hand, mötena med människor blev mer intensiva.
Hon har aldrig blivit rånad men under det första året blev hon antastad vid några tillfällen, hon lärde sig snabbt att bli streetsmart.
– Om något kändes fel backade jag. Men de dåliga erfarenheterna hör till undantagen, människor är generellt öppna och välvilliga.
Håret stod rakt upp
Hennes enda olycka inträffade när hon blev påkörd på en landsväg i Australien och hamnade i diket – tack och lov oskadd.
En sandstorm i Sahara fick henne dock att känna sig rädd och maktlös. Hon råkade även ut för en elektrisk storm i Anderna. Hon var på väg till ett skjul för att övernatta när hon övermannades av vädrets makter.
– Det började snöa och mullra och plötsligt slogs min kamera ut medan jag filmade. Allt blev elektriskt, håret stod rakt upp på huvudet. Jag blev livrädd och försökte täcka mig med tyg för att inte bli helt elektrifierad.
Annars var månaderna i Sydamerika Fredrikas bästa period under resan. Hon talar spanska och kom människor närmare genom språket. Efter Sydamerika var planen att korsa USA. Men hon ändrade sig.
– Under resans gång skiftade mitt fokus från häftiga vykortsupplevelser till en genuin önskan att möta fler människor som lever på andra villkor än jag. Jag beslutade mig för att ta mig till Afrika och flög från Ecuador till Togo.
Där började den sista, och kanske mäktigaste, etappen på Fredrikas resa. Fattigdomen och förtrycket hon mötte i många av de västafrikanska länder hon cyklade igenom var slående. Ändå var människor snabba att dela med sig och bjuda in henne i sammanhang – trots att många av dem aldrig hade sett en vit kvinna i verkligheten. Fredrika sov skavfötters med familjer i lerhyddor och träffade kvinnor som undgått könsstympning tack vare Action aids projekt.
Babyn Fredrika kommer troligen att könsstympas, hon kommer aldrig att få de chanser jag har fått
Två dagar gammal baby
Ett möte som har etsat sig fast är den unga mamma och hennes två dagar gamla baby i Guinea som Fredrika övernattade hos.
– I huset låg vi sida vid sida med babyn mellan oss. Dagen därpå sa mamman att hon ville döpa sin dotter till Fredrika. Det var rörande, men fick mig också att inse att vi två har helt olika förutsättningar. Jag kom dit med min välutrustade cykel och powerbank och kunde när som helst resa hem till tryggheten i Sverige. Babyn Fredrika kommer troligen att könsstympas, hon kommer aldrig att få de chanser jag har fått.
Av alla intryck Fredrika har samlat på sig under sin 5 000 mil långa cykeltur är nog det starkaste att det finns en vardag överallt, även om den kan se annorlunda ut.
– Mina tre år på cykel har definitivt gett mig ett välbehövligt perspektiv.
Fredrika har nu samlat sina tankar och berättelser i boken Jorden runt på 1000 dagar.
– Arbetet med boken, att få bearbeta allt och gå igenom dagböcker, har varit jätteviktigt på ett personligt plan. Och jag tror det blev något väldigt fint av det, avslutar Fredrika.
Fredrika rankar sin resa
Vänligaste människorna: Iran och Guinea.
Bästa maten: Malaysia.
Vackraste vägen: Shokhdara-dalen, Tajikistan.
Högsta punkten: 6 018 m, Nevado San Francisco i Los Andes, Chile.
Genomsnittlig dagstur: 83 km.
Längsta dagsturen: 172 km.
Maxtid i sadeln: 9 tim 52 min.
Högsta hastigheten: 72,18 km/h.
Dagar utan dusch: 11 i Tanamiöknen i Australien.
Punkteringar: 40.
Matförgiftningar: 2.
Värsta byråkratin: Uzbekistan och Turkmenistan.
Värsta motvinden: Tierra del Fuego i Argentina.
Varmast: 51 grader i Karakumöken i Turkmenistan.
Kallast: Tibetanska platån, Kina – 14 minusgrader inuti tältet.
Rutten gick från Sundsvall, ner genom Europa till Grekland–Turkiet–Iran–Tibet–Kina–Singapore. Flyg till Australien–Sydamerika–Västafrika–Spanien och hem genom Europa till målet i Sundsvall.
Källa: Fredrikaek.se
Foto: Privat, Shutterstock/TT, Maria Zaitzewsky Rundgren