Hildes son Martin förlorade båda benen i jordbävningen
En mammas oro rymmer så mycket. Även om barnet är vuxet så finns instinkten att beskydda när det behövs. Och är du mamma till en man som Martin Bakkejord Skolbekken, 24 år, har du haft anledning att oroa dig. Det var inget ont i grabben, det var bara det att han inte hade några andra mål än att spela fotboll. Gärna på bekostnad av sådant som hans mamma, Hilde Bakkejord Westheim, tyckte var viktigt som födelsedagar i familjen och skolarbete.
När Hildes exman, Martins pappa, ringde henne tidigt en morgon mitt i sommarsemestern slog oron genast till. Det måste vara något med barnen. Men inte i sin vildaste fantasi hade hon kunnat förbereda sig på beskedet som kom. Det hade skett en jordbävning på Kos där Martin var på semester. Han levde men han var skadad. Det var något med benen.
– Något med benen, det lät ju inte så farligt, tänkte jag. Det kan fixas. När jag fick veta att benen var am puterade fick jag en chock. Jag skakade hela tiden, jag var så rädd. Och helt tyst, minns hon.
Aldrig hade resan från familjens fritidshus på ön Vega på Helgelandskusten varit så lång. Behovet att få se Martin och hålla om honom kändes rent fysiskt för Hilde. Det skulle ta flera dagar innan hon kunde förstå räckvidden av vad han hade varit med om.
Marken började skaka
Den ödesdigra kvällen satt Martin och hans kompisar på sitt stamcafé på semesterön Kos när marken började skaka. Först trodde de att det var en passerande lastbil, men skakningarna blev allt kraftigare. Snart sprack gatstenen under deras fötter, bord välte och byggnader kollapsade. De sprang och Martin nådde nästan fram till staketet som skilde uteserveringen från marken utanför när han kände byggnadsdelar från den tre våningar höga kafébyggnaden träffa honom.
Efteråt har två frågor avlöst varandra. Var han en sekund för sent ute när han träffades av en stenbumling från byggnaden eller gjorde den där sekunden att det bara var benen som träffades? Hade han extrem otur som förlorade båda benen från knäna eller hade han extrem tur som inte dog?
Martin sitter i sin mammas soffa i Kløfta och tänker tillbaka på allt som hänt sedan juli år 2017. Det känns som minst fem år – och samtidigt som att tiden gått jättefort. Det har varit så många motgångar och lika många gånger har det vänt uppåt igen.
Uppmärksamheten har varit enorm. Redan två veckor efter att han låg under den raserade husväggen och måste bäras bort av kompisarna satt Martin i ett morgonprogram på tv och pratade om hur han skulle kämpa för att komma tillbaka. Han blev fotbollstalangen som hade förlorat sin stora passion men höll modet uppe. Han blev utsedd till årets spelare av sin klubb och till årets medborgare i sin hemkommun. Han fick dela ut pris på Idrottsgalan. Och allt detta skedde medan han fortfarande befann sig i ett chock- tillstånd.
Du ska få nya ben
För Hilde blev det hela lite absurt.
– Jag förstår att folk tyckte att han var inspirerande, det tyckte jag ju själv också, säger hon.
– Det första han sa när vi träffade honom på sjukhuset var: ”Titta mamma, jag har inga ben!” Det andra han sa var: ”Jag ska f-n inte sitta i rullstol!” Då förstod vi att han var inställd på att kämpa och det kändes bra att se.
Det kunde inte varit mycket värre för en kille som levde för att spela fotboll. Därför fanns det bara ett svar att ge Martin där i sjukhussängen: ”Du ska få nya ben. Du kommer att gå igen!” Och det blev som ett mantra. Det var det han skrev på Facebook som en hälsning till alla som var oroliga för honom och det var det han sa i intervjuer.
Motgångarna måste komma. Och det gjorde de, tuffa och i flera omgångar. Det var starka smärtor, blodiga och såriga benstumpar som behövde vila från den smärtsamma tillvänjningen av proteserna. Det var hård träning och det var nedtrappning av starka morfinpreparat som var helt nödvändiga i början, men beroendeframkallande.
Det var ett steg fram, och två tillbaka. Rullstolen skulle ställas undan fortare än kvickt. Det var tuffa mål – som att gå på 23-års- dagen i november, vara tillbaka på jobbet som bilförsäljare efter jul och att köra ett cykellopp med benproteser knappt ett år efter olyckan. Målen fick justeras och Martin fick erkänna att saker tar tid.
Stöd från sina vänner
Hilde tror att Martin bearbetade mycket redan de första dygnen efter jordbävningen. Kanske var det därför han gick direkt från chock till kämpaglöd.
– Det var ett aktivt val för mig att ta fighten, minns Martin. Det var ju inte så att jag vaknade upp och var skadad, jag var vaken och såg vad som hände. Jag minns allt, jag förstod på en gång att jag bara kunde glömma fotbollen. Jag minns att jag väldigt tidigt tänkte ”Nu får jag prova något annat och se hur det går.” Och jag visste att det skulle bli mycket svårare om jag tyckte synd om mig själv. På sikt handlar det nog mycket om vem du har omkring dig och jag har alltid haft bra stöttepelare.
Inte ens när han hade sina mörkaste stunder tillät kompisarna att han grävde ner sig. Hilde hörde om kvällarna hur de pratade via olika skärmar. Martin var inlagd och de var hemma men han behövde aldrig känna sig ensam när dagarna blev tunga. Stöttepelarna får därför något av äran för att det blev som Martin hade sagt. Han gick på två ben i god tid innan sin 23-årsdag i november. Frågar du honom när han tog sina första steg med proteserna får du ett exakt svar: 26 oktober år 2017 klockan 20.53.
Kampen för att kunna gå igen blev så viktig för Martin att det tog flera månader innan han själv insåg att han hade kunnat komma hem från semestern i en kista. Hade inte just kompis- en Sebastian varit där, som har en mamma som är sjuksköterska på intensiven, som gjort lumpen och sett en massa krigsfilmer och därmed visste precis vad han skulle göra – ja, då hade kanske inte Martin fått den omedelbara hjälp som han behövde. Sebastian tog av sig sin egen t-shirt och sitt skärp, och fick andra att göra detsamma, och förband Martins benstumpar så att han inte skulle förblöda.
Hilde får tårar i ögonen när hon tänker på Sebastians insats den natten. Hur Sebastian fick hjälp av förbipasserande att kapa av bordsbenen på ett bord och använda bordsskivan som en bår så att de kunde frakta Martin till närmaste polisstation och därefter till sjuk- huset.
Höll ihop för hans skull
Så länge Martin behövde henne höll Hilde sig flytande. Hon som brukar lida av migrän fick inte ett enda anfall under de fem månader han var inlagd på olika sjukhus. Veckan efter han kom hem gick hon ner för räkning för första gången. Det var som att kroppen höll igång så länge som det behövdes.
Hilde hade ju blivit så intensivt rädd för att något mer skulle hända dem hon tycker om. Först när Martins vardag skulle börja efter sjukhusvistelsen och hon inte längre hade honom i närheten varje dag slog det till. Intellektuellt förstår hon att han är en vuxen man som ska leva sitt eget självständiga liv utan mamma. Men emotionellt kändes det som att förlora honom.
Kristeamet i kommunen som stod berett när föräldrarna kom hem med Martin konstaterade att hon mådde bra. Först nio månader senare behövde hon teamet och hon går nu på samtal.
Tar tid att komma tillbaka
Martin har hittat en slags vardagsrytm. Han jobbar tre dagar i veckan som bilförsäljare men aldrig hela dagar. Benstumparna måste fortsätta att härdas innan han kan gå hela dagar med proteserna. Han tränar med en sjukgymnast och har börjat leka med tanken på en ny idrottskarriär inom kälkhockey. Han tror att han kan bli minst lika bra på det som han var på fotboll.
Hilde tycker inte att Martins olycka har förändrat dem. Hon är räddare, han är mer reflekterande, men deras personligheter är desamma.
– Vi har haft några erfarenheter som jag inte önskar någon men samtidigt har vi haft samtal som jag skulle uppmana alla att ha, säger Martin. Vi har fått tänka nytt. Vi har pratat till långt in på nätterna och det har varit fint.
Hilde har känt en enorm modersstolthet när det har gått framåt för Martin och när bakslagen kommit har det gjort fysiskt ont i henne.
– Det viktigaste vi har lärt oss är nog detta. Tänk så fort allt kan hända. Så fort livet kan förändras. Vi måste ta hand om varandra, konstaterar Hilde.
Martin å sin sida har lärt sig att fotboll inte är allt.
– I den världen jag levde i var det inget som var lika viktigt som fotboll. Det var där jag hävdade mig och det var det enda området där jag presterade. Och så visar det sig att mamma har haft rätt i alla år. Det finns mer i livet. Familjen till exempel. De som finns där för dig varenda dag. Familjen är ovärderlig.
Av Birgitte Hoff Lysholm
Översättning: Anette Bülow
Foto: Astrid Waller, NTB Scanpix och privat
Över 100 skadades i skalvet
Det var natten till fredagen den 21 juli 2017 som en jordbävning med en magnitud på 6,7 drabbade den grekiska ön Kos.
Skalvet omfattade även Rhodos och delar av syd- västra Turkiet.
Två personer på Kos dog, däribland en svensk man i 20-årsåldern, och över 100 personer skadades.