Jag var gift med en psykopat
Efter smekmånaden blev han mer kontrollerande
Jag blev stormförälskad när jag mötte Tobias. Han var flera år äldre än jag – redan en man – och så helt olik alla de grabbar jag dittills träffat. Han hade en strålande karriär som konsult för olika företag, och han hade gott om pengar och en stor lägenhet mitt i innerstan.
Jag skäms fortfarande för att erkänna det, men jag blev inte bara kär i honom utan också i hans liv och hans tillvaro. Jag hade aldrig haft särskilt mycket att röra mig med, och i mitt jobb som undersköterska var det inte särskilt lätt att tjäna pengar, och att bli ekonomiskt oberoende lockade mig oerhört.
Förändringen skedde gradvis
I början motsvarade han också alla mina förväntningar. Han uppvaktade mig efter konstens alla regler – med blommor, choklad, snygga underkläder, weekendresor… Och när han friade sa jag ja utan minsta tvekan, trots att vi bara hade dejtat ett halvår. Jag visste att det var honom jag ville ha!
Bröllopsdagen var en underbar dag. Jag hade just fyllt tjugofem, var klädd i en böljande vit klänning och Tobias hade bekostat ett besök hos en av stadens allra bästa frisörer. Jag hade aldrig känt mig vackrare! Min enda sorg var att mina föräldrar inte kunde vara närvarande. Mamma hade gått bort redan när jag var barn, och pappa strax efter min student. Jag var ensam i världen – men inte länge till.
Äntligen hade jag hittat min livskamrat!
Den första tiden var vi mycket lyckliga tillsammans. Smekmånaden tillbringade vi på Bali, på ett lyxigt all inclusive-hotell och jag njöt av varje sekund. Men när vi kommit hem dröjde det inte länge förrän Tobias började förändras och bli alltmer kontrollerande. Det skedde gradvis, så långsamt att jag knappt märkte det, med små nålstick till kommentarer om mitt utseende och mitt sätt. Skulle jag verkligen ha den där röda klänningen? Jag såg lite tjock ut i den … Borde jag inte skaffa ny frisyr? Den jag hade gjorde att jag såg lite för rund ut i ansiktet …
Han hade synpunkter på allt
Så där höll han på, alltid med ett leende, och fast jag blev sårad och ledsen intalade jag mig att han gjorde det för mitt eget bästa. Han var ju ändå betydligt äldre, och han var både världsvan och framgångsrik, det var kanske en god idé att lyda hans råd.
Hans råd gällde även mitt sätt att prata, skratta, le, gå, sitta … Han hade synpunkter på allt! När han började prata om att jag skulle sitta mer ”värdigt” med rakare rygg protesterade jag faktiskt för första gången för då tyckte jag han gick rejält till överdrift. Jag såg i hans ögon att han blev arg – ja, han såg faktiskt ursinnig ut – men leendet satt fortfarande där på hans läppar och det gjorde mig mer rädd än jag skulle ha blivit om han höjt rösten.
Efteråt undvek han all kroppskontakt med mig, och behandlade mig som om jag hade varit pestsmittad, ända tills jag själv tog upp saken igen och lovade att göra som han sa. Han frös helt enkelt ut mig tills han fick sin vilja igenom och efter ett år som Tobias hustru var jag en helt annan kvinna än jag varit när vi gifte oss.
Tobias sa ofta till mig att jag inte skulle vara ”någon alls” utan hans hjälp. Han sa till mig att han hade skapat mig, gjort mig till en riktig kvinna. Hans förtryck var subtilt men effektivt – min egen vilja bleknade alltmer tills jag knappt visste vad jag tyckte och tänkte om någonting. Våldsam var han aldrig, men hans återhållna och iskalla vrede när jag gjorde något han ogillade var minst lika svårt att hantera som om han slagit mig. Ibland när jag såg mig i spegeln såg jag ingenting annat än en värdelös smutsfläck, så väl hade han bearbetat mitt psyke och så väl hade han lyckats förtrycka mig.
Mina vänner märkte förstås tidigt att något var fel, eftersom jag mer eller mindre slutade umgås med dem. I början framhärdade mina vänner, och fortsatte ringa och till och med komma och ringa på dörren, men efter några år var det ytterst få av dem som höll kontakten. Jag blev oerhört ensam och isolerad.
Fick ny kraft
Tobias tyckte inte om att ha konkurrens, och han var sjukligt svartsjuk. Det föll mig aldrig in att ifrågasätta logiken i hans förhållningssätt mot mig; hur kunde jag, som var så värdelös och ful, ens vara värd att vara svartsjuk på? Det var som om han dragit in mig i sin egen perverterade värld av ondska och jag blev alltmer en skugga av mitt verkliga jag.
På Tobias initiativ sa jag också upp mig från jobbet. Han tjänade pengar nog för oss båda, menade han, så varför skulle jag springa på ett sjukhus och ”passa upp” på främmande människor när jag kunde skapa ett fint hem åt min make? Jag insåg inte ens hur sjukt det var att resonera så, eftersom jag levde mitt i hans märkliga och bisarra värld.
Jag hade varit Tobias hustru och leksak (det finns inget bättre ord) i nästan sju år när något hände som väckte min slumrande vilja. Tobias drabbades av en hjärtattack och hamnade på sjukhus. Han opererades, men komplikationer uppstod, och han blev kvar på sjukhuset i flera veckor. Jag satt förstås vid hans sida när jag kunde, men sjukhuset hade begränsade besökstider, så det mesta av min tid tillbringade jag ensam hemma. Och i ensamheten var det som om en ny kraft kom till mig. Jag började minnas vem jag var och hurdan jag var – Tobias påverkan på mig mattades alltmer och allt snabbare. Jag började till och med ringa upp gamla vänner igen, för första gången på åratal. Kort sagt: Jag fick tillbaka mitt liv.
Enda utvägen
Efter det hade jag ingen annan utväg än att lämna Tobias. Någonstans inom mig började jag inse att han var en fullfjädrad psykopat och att jag snabbt skulle kunna hamna i hans våld igen om jag var kvar hemma när han blev friskskriven. Så jag gjorde det enda jag kunde – jag flydde fältet medan han fortfarande var på sjukhuset.
Jag minns fortfarande den där dagen. Det var en höstdag och jag minns att jag drog djupt efter andan när jag steg ut på gatan med mina få tillhörigheter i en resväska. Nu har det gått två år och efter de första månaderna av kaos – då Tobias ständigt ringde och ömsom bad, ömsom hotade, svårigheter att få tag i lägenhet och arbete och fram till dess att skilsmässan var klar – har mitt liv blivit bättre. Och bäst av allt är att det är mitt liv – ingen annans. Vad jag väljer att göra är upp till mig och ingen annan. Bättre än så hade jag inte kunnat ha det. Jag är så tacksam att livet gav mig en ny chans, och att jag fick modet att lämna min förtryckare!
/ Anna, ”Äntligen fri”
Foto: IBL/Shutterstock (Bilden är arrangerad)