Jenny förlorade Hugo och Kian – mina andra barn får mig att leva vidare

Hemma i lägenheten i Vara är det full fart. Jenny har dukat fram mellanmål till alla fyra barnen. Vid bordet sitter tvillingarna Sigge och Viggo, sex månader, Milo, 5 år, och Luna, 9 år.

Tvillingarna jollrar glatt, och Luna och Milo pratar med varandra. Jenny trivs med att ha liv och rörelse runt sig och blir inte stressad av att det stundvis är mycket att göra.

– Jag älskar att vara mamma, och är lycklig att jag vid 30 års ålder fått sex barn, säger hon och häller upp mjölk i glasen till de äldre barnen.

Jenny utstrålar ett lugn och en total närvaro. Det går inte att ana att hon bär på en tung sorg och att de senaste sex åren präglats av sorg, saknad, skuld och oro.

Hon och sambon Lars miste två barn. Hugo lämnade dem den 13 mars 2012 och Kian på samma datum fyra år senare, den 13 mars 2016.

– Det är overkligt att prata om och jobbigt att minnas. Det är en smärta inom mig som jag nog aldrig blir av med. Jag försöker lära mig att leva med den.

När Jenny Larsson var 19 år gammal träffade hon Lars, och hon blev gravid året efter. Det var en enorm glädje eftersom hon längtat efter att bli mamma. Men lyckan byttes snabbt mot sorg. Hugo dog under förlossningen, han blev 21 veckor plus sex dagar.

– Min livmoderstapp var för kort, vilket innebar att jag födde för tidigt. Och Hugo dog under förlossningen.

För Jenny rasade allt och hon hamnade i ett svart hål. Under många veckor hade hon burit Hugo i magen och känt honom nära sig. Hon hade en plan för en framtid tillsammans med honom och plötsligt en dag försvann allt. Livet tog en ny vändning.

– Det var en mardröm. Allt jag hade väntat på och sett fram emot bara försvann.

Jenny kände sig ensam i sin sorg. Hon återkommer ofta till att omgivningen hade svårt att förstå hennes smärta och saknaden efter sin son.

– Många menade att han inte hade funnits, och därför hade de svårt att förstå mina känslor. Jag upplever det som tabu att prata om sorgen efter ett änglabarn.

För både Lars och Jenny var det viktigt att försöka få barn igen, och ett år senare föddes Luna. Men Jenny hade även denna gång fått problem med sin livmoderstapp. Det upptäcktes vid en rutinkontroll när Luna var 26 veckor plus fyra dagar. Jenny blev inlagd med strikt sängläge och Luna föddes två veckor senare.

–Det var också ett trauma. Dels för att jag inte blev tagen på allvar i början när jag tidigt i graviditeten kände att något var fel i min kropp. Sjukvården fick det att framstå som att jag inbillade mig. Sen, när de insåg att jag hade rätt och jag blev inlagd, då kom rädslan. Jag var så rädd att förlora Luna också.

Det som tröstade Jenny var läkarnas ord om att flickor ofta klarar sig bättre om de föds för tidigt än vad pojkar gör.

– Det bar jag med mig. Det var en tröst under den första tiden efter Lunas födsel. Hon låg i kuvös ett par veckor och det var tufft.

Tiden efteråt blev också svår på ett känslomässigt plan. Jenny var överlycklig, men samtidigt kände hon smärta genom tankarna på att Luna inte funnits om Hugo inte dött. Hon kämpade mycket med sig själv för att våga känna glädje utan att få dåligt samvete.

– Det var jobbigt när de tankarna kom över mig. Jag älskade Hugo och ville inte förminska honom genom att jag gav kärlek till Luna. Jag vet innerst inne att det inte är så, och jag kom fram till att i min drömvärld hade jag haft båda barnen bredvid mig, men tyvärr blev det inte så.

När Luna var två år föddes Kian. Även han föddes sex veckor för tidigt, och en period av mycket oro började för både Jenny och Lars. Kian hade problem med sin andning och det hände att han fick andningsuppehåll. Jenny och Lars trodde många gånger att de skulle förlora sin son.

Kian sondmatades till en början. Han hade svårt att svälja maten, vilket är vanligt bland barn som föds för tidigt, berättar Jenny.

– Men i Kians fall blev det inte bättre när sonden togs bort. Han fortsatte att ha tungt med sin andning och fick ofta andningsuppehåll. Det blev många resor in och ut på sjukhus.

Jenny var på helspänn hela tiden

Läkarna trodde att Kian hade förkylningsastma och han fick medicin mot det, men det hjälpte inte.

– Jag var så orolig och hade svårt att slappna av. Jag var hela tiden på helspänn.

För att hjälpa Jenny att få någonting roligt att tänka på, bjöd hennes mamma henne på en resa när hon fyllde 25. De skulle åka en tur med färja.

– Jag var tveksam till att åka, men ville inte göra mamma ledsen. Till slut bestämde jag mig ändå för att åka.

Lars sa att Jenny skulle unna sig denna resa och bad sin mamma komma och hjälpa honom hemma.

Jenny åkte, men hade konstant en oro i kroppen. Tankarna var hela tiden hos barnen. Hon hörde av sig till Lars flera gånger under resan för att hon var nedstämd och ledsen. Lars försökte uppmuntra henne att ha roligt och känna glädje, att unna sig lite egentid.

– På kvällen den 12 mars när jag pratade med Lars var allt bra där hemma, och jag blev lite bättre till mods. Kian hade precis ätit och skulle gå och lägga sig och Lars lugnade mig med att de klarade sig bra.

Ute på sjön hade de dålig täckning och det var svårt att nå varandra. Jenny minns att hon skickade ett sms till Lars innan hon gick och lade sig, men det gick inte fram.

– Den natten hade jag svårt att somna. Jag låg och vred mig i sängen och oroade mig. Dels för att det skulle vara Hugos dödsdag när jag vaknade morgonen därpå, och för att jag tänkte på hur Kian mådde. Känslan inom mig var inte bra.

Klockan sju på morgonen ringde telefonen och det samtalet var det värsta Jenny varit med om. Hon hörde Lars säga: “Jenny, Kian andas inte. Han är död”.

De orden lamslog Jenny och hon hamnade i chock. Hon minns ingenting från den stunden, hon visste inte ens var hon var.

– Det jag kommer ihåg var att jag sprang ut och skrek allt jag kunde, satte mig mot väggen i korridoren och skrek: “Min son är död. Han är död”.

Efter ett tag kom en väktare och en person ur sjukvårdspersonalen på båten och tog hand om Jenny. På ett vårdrum fick hon möjlighet att reda ut vad som hade hänt och Jennys mamma hjälpte till med att ringa upp Lars igen för att ta reda på om det var rätt uppfattat av Jenny, att Kian var död.

Jenny bröt ihop när hon insåg att hon förlorat ett barn till

– Jag tänkte att han kanske lever ändå. Jag minns inte riktigt vad Lars sa och samtalet med honom bröts också och vi hann inte prata klart, berättar Jenny.

Men när hon hörde sin mamma prata i telefon insåg hon att hon hade förlorat sin son.

– Jag bröt ihop. Personal på båten fick hjälpa mig att ta mig till räddningsbåten som kom och hämtade mig och mamma.

I Stockholm blev där hämtade av Jennys lillebror och mammans sambo. Tillsammans åkte de till Skövde sjukhus där Kian fanns.

– I räddningsbåten minns jag att jag tänkte att nu hoppar jag i havet och låter vågorna ta mig. Som tur var hade jag ju ett barn där hemma som behövde mig.

När Jenny kom fram till sjukhuset fick hon ta ett sista farväl av Kian som låg i en spjälsäng i sjukhuskapellet. Hon fick veta att han hade fått andningsuppehåll i sängen hemma. Både Lars och hans mamma hade försökt göra hjärt- och lungräddning (HLR) på honom, och lika så brandmännen som var först på plats. Men det hade inte gått att rädda hans liv. Kian dödförklarades i ambulansen på väg in till sjukhuset.

Lars kämpade med en enorm känsla av skuld och han var rädd att Jenny skulle vara arg på honom.

– Det var ju inte Lars fel. Han hade lyckats rädda livet på honom en gång tidigare, men den här gången fanns det ingenting mer han hade kunnat göra.

Under obduktionen kom man fram till att Kian hade dött av Laryngomalaci, en missbildning på struplocket och akut och kronisk inflammation i luftvägarna.

– Jag kände sorg över att inte man upptäckte detta tidigare, då kanske han hade levt i dag. Men det går inte att ändra på det som skett. Vi fick acceptera att vi hade förlorat ännu ett barn.

Dottern fick Jenny att kämpa igen

De första veckorna efter tragedin blev riktigt tuffa. Jenny bara sov och åt och försökte förstå vad som hänt. Det som fick henne att börja kämpa igen var Luna.

– Jag hade en dotter som behövde mig, jag kunde inte ge upp.

Sakta men säkert började livet återgå till det normala, även om Hugo och Kian alltid fanns med dem.

Efter ett par år föddes Milo, den 13 april 2017. Även denna gång hade Jenny det jobbigt med känslorna, hon hade svårt att kunna känna glädje när det dåliga samvetet och skulden kom över henne.

relationerMarcus och Cecilia miste två barn på ett år: "Fick panik och skrek rakt ut att det här händer inte"

– Det är svårt när man tänker att varken Luna eller Milo hade funnits om inte Hugo och Kian hade dött. Är det okej att vara glad? Detta har jag jobbat med.

Hon försöker att fokusera på att de alltid finns med i hjärtat och i hennes minnen.

– Jag tänker ofta på hur de hade sett ut i dag. Vad hade de tyckt om att göra? Och att äta? Det skänker mig tröst att tänka på dem så. Mina änglabarn.

Om Hugo och Kian är Jennys änglabarn, så är Luna och Milo hennes regnbågsbarn.

– De föddes efter att ett syskon dött. Efter regnet kommer solen, och när regn och sol möts blir det en regnbåge.

Där försöker familjen att leva sitt liv, i regnbågen. Även om sorgen kommer över dem alla ibland så behöver de fokusera på det som får dem att må bra, att hitta glädjen i livet.

Familjen vill skapa en glädje tillsammans

– Jag och Lars har bestämt oss för att visa våra barn att vi vill kämpa tillsammans. Att även om det känns tungt, så ska vi tillsammans kunna skapa en glädje i livet. Tillsammans klarar vi det.

– Det betyder inte att vi glömmer bort att vi har två änglabarn, aldrig glömmer vi Hugo och Kian. Aldrig, säger Jenny med tydlighet.

För åtta månader föddes tvillingarna, Sigge och Viggo och för familjen betyder det mycket. De sprider glädje och ger så mycket kärlek. Jenny berättar med ett leende, att de kom till familjen som en skänk från ovan och har gjort familjens liv fulländat.

– Vi känner oss rika och tacksamma. Alla våra barn ger oss glädje, kärlek och värme. De förgyller våra dagar.

Det viktiga rådet Jenny vill ge till andra är att man måste få sörja på sitt sätt – och man måste våga att sörja. Det går inte att ge mer specifika råd till andra, för alla sörjer på så olika sätt, menar hon.

– Mitt hjärta är för alltid trasigt, det går aldrig att laga. Jag bär minnet av mina barn inom mig. Hugo hann jag aldrig lära känna, men jag drömmer om honom. Och Kian. Genom att våga vara ledsen, gråta, minnas, då blir han levande för mig igen. Sorg är överbliven kärlek, kärlek som inte vet vart den ska ta vägen.

Efter reklamen: Se också: Marielle fick enäggstrillingar – händer en på 200 miljoner