Johanna: Min man slog mig – och vände vår son emot mig

Se också: Mäns våld mot kvinnor – så ser verkligheten ut

Anders och jag hade knappt varit tillsammans i ett år när jag blev gravid. I femte månaden gifte vi oss i vår trädgård – vi hade just köpt hus.

Allt hände på en gång, men jag var lycklig. Några år senare kände jag sorg och förvirring när jag såg foton från vår bröllopsdag.

Vart hade allt som jag trodde att vi haft tagit vägen? När vardagen med en skrikande baby och husamorteringar trängde sig på upptäckte jag nya sidor hos Anders ...

Först inget fysiskt våld

Han var inte särskilt snäll. Eller rättare sagt så var han bara snäll när han ville vara det – när andra såg, eller när han hade något att vinna.

Det var inte genuint, men det tog tid att se igenom fasaden. Att jag skyggade för sanningen berodde på att den gjorde ont.

Vem vill tvingas inse att den man har gift sig och skaffat barn med inte alls är den man trott? Anders var aldrig särskilt intresserad av det praktiska kring föräldraskapet.

Det han ville åt var imagen av en god familjefar. Han gillade att visa upp oss tillsammans och att prata om hur bra det gick för vår son i skolan och med fotbollen.

Under de första åren betedde han sig relativt okej. Visst fick jag en del nedlåtande kommentarer, men det förekom inget fysiskt våld. Sedan eskalerade det.

Han blev alltmer hånfull och nedtryckande. När Johan började på dagis var Anders expert på att ställa sig in hos fröknarna. Snart betraktade de honom som den pålitligaste föräldern av oss båda.

Samma visa när Johan började skolan. Anders var "Pappa Perfekt" i allas ögon. Jag fick avundsjuka blickar från andra kvinnor som tydligen trodde att jag gjort värsta kapet.

Johan var tre år då Anders och jag hade vårt första riktiga praktgräl. Det handlade om hur vi skulle tillbringa semestern.

Jag ville ta det lugnt och påta i trädgården, medan Anders ville åka på turné bland släktingar och vänner över halva Sverige.

Det var hans grej: att visa upp en charmig familjefasad och själv vara medelpunkten i varje sällskap. När jag sa nej blev han rasande. Sedan körde han helt enkelt över mig.

– Nu blir det som jag sagt, punkt slut. Du begriper inte vad som är bäst för oss!

Inte bara menade han allvar – det jag såg i hans blick gjorde mig rädd. Sedan dess har jag ofta undrat hur långt han är kapabel att gå, men det är något jag inte vill veta …

Han skrämde mig till tystnad och lydnad. Vid några tillfällen slog han mig, men det fysiska våldet var inte det värsta.

Det var oron över vad som skulle hända därnäst. När man har barn blir man långt mer sårbar. Jag försökte alltid tänka på hur jag kunde skydda Johan.

Min son blev utåtagerande

Visst borde jag ha gett mig av. Men Anders hade hur många vittnen som helst som kunde intyga hans lämplighet som vårdnadshavare.

Jag var rädd att han skulle hitta ett sätt att ta Johan ifrån mig. Under åren som följde hånade Anders mig ofta inför Johan.

Han underminerade mig som förälder och inpräntade i vår son att kvinnor var mindre värda. Medan detta pågick förstod jag inte hur pass mycket det påverkade Johan.

Jag trodde att han skulle förstå att Anders beteende var dumt och fel. Men han var ett barn. Och Anders var hans pappa.

Det går inte att begära att ett barn i den situationen ska vara ”förnuftigt”. Det han såg och hörde präglade honom starkt. På högstadiet fick Johan koncentrationssvårigheter och hamnade ofta i slagsmål.

Lärarna ringde och var bekymrade. Johan som varit så duktig och populär – nu var han som en omvänd hand, oberäknelig och bråkig, med ett temperament som plötsligt kunde explodera.

Jag försökte skylla på tonåren och hormonerna. Det måste ju handla om en fas. Men det blev bara värre – även hemma.

Han var respektlös och hånfull, förväntade sig att bli uppassad. Med andra ord behandlade han mig på samma sätt som Anders gjorde. Det var fruktansvärt smärtsamt.

Min älskade pojke betedde sig som om jag inte vore vatten värd. Men det var inte hans fel. Det var Anders. Och mitt.

För även om jag var beredd att göra vad som helst för hans skull var det en sak jag inte hade gjort: krävt förändring eller flyttat därifrån, så att Johan fått en annan uppväxt.

Nu var jag rädd att det var för sent. Det var som om Johan tappat respekten för mig eftersom jag inte stod på mig gentemot Anders. När detta gick upp för mig bestämde jag mig äntligen för att det fick vara slut.

En väninna hjälpte mig att ordna ett annat boende, men jag berättade inget hemma förrän samma dag som det var dags att flytta. Jag passade på när Anders var på jobbet.

– Jag vill att du packar en väska och följer med mig, sa jag till Johan. Jag är så ledsen för allt som du har behövt stå ut med, men det ska bli annorlunda nu.

Han satt tyst i några ögonblick och jag förstod vilken inre strid som pågick inom honom.

– Jag kommer att säga till din pappa att du inte hade något val. Då gick han och packade.

Gudarna ska veta att det inte blev enkelt. Johans beteende förbättrades inte över en natt, långt därifrån. Men både han och jag fick terapihjälp, och jag fick lära honom att respektera mig igen genom att helt enkelt kräva det. Utan våld och skäll.

Jag använde mjuka, ärliga ord och med tiden blev han sig själv igen. Anders och jag hade delad vårdnad, men efter ett halvår ville Johan knappt åka dit längre.

Anders pratade illa om mig och pumpade Johan på information om vad jag hade för mig. Med lite distans blev Johan alltmer medveten om sin pappas destruktiva sätt, och hur lugn och skön vardagen kunde vara utan honom.

I dag har Anders startat en ny familj, och Johan träffar honom alltmer sällan. Själv har jag också en ny partner, men den här gången handlar det om äkta kärlek.

Det känns extra underbart eftersom det har gett Johan ett gott föredöme – både för hur en man ska bete sig och för hur ett kärleksfullt förhållande ska se ut.