Kärlek på fyra hjul – Lillian och Sune delar en stor passion

Att komma hem till Lillian och Sune Pettersson i Grimstorp drygt en mil söder om Nässjö är som att stiga in i en tidskapsel och förflyttas tillbaka i tiden till slutet av 50-talet eller tidigt 60-tal.

Redan när man kommer in i hallen möts man av synen av en svart bakelittelefon som tronar på en riktig gammal telefonhylla, med fack för katalogen, som är uppskruvad på väggen.

Det är precis som på den gamla goda tiden när Televerket styrde, telefonen skulle installeras i hallen och när man inte såg med blida ögon på nya påfund som förlängningsdosor och extratelefoner.

– Välkomna hem till oss. Roligt att ni kunde komma, säger Lillian när hon tar emot oss i hallen.

Dagen till ära är hon klädd i en röd och vit 50-talsklänning och hon har såväl frisyr som smycken och skor som matchar stilen.

– Så här är jag alltid klädd när jag och Sune åker på bilträffar. Vi gillar båda den här stilen och det händer att vi klär oss i kläder från 50- och 60-talet även vid andra tillfällen, säger hon och visar oss klädhängaren i hallen där ytterligare ett 30-tal tidstypiska klänningar i olika färger och mönster hänger på sina galgar.

Från köket kommer Sune och han ser ut som en äldre version av skådespelaren James Dean i sin vita skjorta och tajta svarta byxor.

– Vårt intresse för den tiden omfattar allt, livsstilen, kläderna, musiken och framför allt bilarna, berättar han.

Året Runt har åkt till det lilla samhället Grimstorp i Småland för att prata med Lillian och Sune om hur det gick till när de träffades och blev ett par. Ett stenkast från deras villa dundrar tågen mellan Stockholm och Malmö fram på södra stambanan.

Det blir ett samtal om mycket mer än kärlek och romantik. Hela deras liv är sammanvävt med gamla bilar och musiken och kläderna från ungdomsåren.

– Tågen ja, säger Sune när vi frågar om de inte störs av dem. När jag växte upp bodde vi ännu närmare spåren. Jag vaknade inte på nätterna av att tågen passerade vårt hus. Däremot vaknade jag när de inte kom på sina vanliga tider.

Sune är åkaregrabben som har bott i Grimstorp i nästan hela sitt liv. Hans far drev ett åkeri och han säger själv att han har levt i en lastbil i hela sitt liv. Från tidiga år fick han följa med och sedan han själv blev vuxen har han arbetat som lastbilschaufför fram till pensionen.

– Därför var det mest lastbilar för mig fram till att Lillian för snart 20 år sedan fastnade för en blå Volvo PV från 1959 som hon ville att vi skulle köpa. Dessförinnan hade vi bara haft personbilar som vanliga bruksbilar, precis som de flesta andra.

Gamla pärlor

I dag har de fyra gamla pärlor i en förrådsbyggnad några hundra meter från deras hem. Det är en röd Volvo PV Sport 61, den blå PV:n från 1959, en Amason Sport från 1960 och en Ford Zephyr, 61.

På garageuppfarten utanför deras villa står deras senaste fynd, en röd Dodge Dart med vit cabriolet från 1964. Den köpte de bara ett par veckor före vårt besök hemma hos dem.

– Jag har alltid velat ha en jänkare och den här modellen var jag intresserad av redan på 60-talet när jag var grabb, säger Sune. Jag har letat länge och jag tror att detta är det sista exemplaret som finns kvar i Sverige. Det kan finnas en i Norrland, men det är lite oklart.

Deras Ford Zephyr har en speciell historia. Det är en exakt likadan bil som Sune hade när han var tonåring och uppvaktade Lillian.

Trots att det är nästan 60 år sedan minns de den tiden som det var i går. Och när de sätter sig bredvid varandra vid köksbordet ser de lika nykära ut som om det var i går de träffades.

– Vi upplevde allt i den bilen. Vi mer eller mindre levde all vår lediga tid i den, säger hon med ett leende.

Men det var inte den bilen Sune kom i första gången han träffade henne.

– Jag var 16 år och fick inte själv köra bil, men jag följde med en kompis i hans Standard Vanguard som var en raggarbil på den tiden. Första kvällen träffade vi två tjejer i Sävsjö som var intresserade att åka med på en tur.

Hamnade i baksätet med Lillian

Varför de hade åkt till just Sävsjö den där kvällen minns inte Sune, men det var tur de gjorde det. Den ena av flickorna som följde med dem var nämligen Lillian.

– Vi åkte till Vallsjöbaden där det var dans på kvällen. Efter ett tag bytte vi plats i bilen så att jag hamnade i baksätet bredvid Lillian och hennes kompis satte sig där framme.

När de lämnade de två flickorna några timmar senare där de ville bli avsläppta sa de bara lite nonchalant ”Vi kanske ses i Sävsjö”.

Det var lite opraktiskt för Sune att skaffa en flickvän i Sävsjö eftersom det var nästan 2,5 mil dit och han saknade både körkort och bil. Dessutom bodde Lillian i sitt föräldrahem en bit ut på landet så det var inte så lätt att ta sig dit med kollektiva färdmedel.

Det var då han skaffade sig sin första bil, den tidigare nämnda Forden, men eftersom han bara var 16 år fick han skaffa fram någon som körde den åt honom.

– Det löste sig genom att en kompis som också hade en flickvän i trakten körde mig hem till Lillian och sedan tog bilen hem till henne. Ibland skjutsade farsan mig dit.

En kväll dröjde kompisen. Tiden gick och han kom inte.

– Vi hade en skivspelare och två skivor Fröken Fräken med Sven-Ingvars och Blueberry Hill med Fats Domino. Dem spelade vi hela natten tills min kompis dök upp.

Intresset låg i träda

Våren 1966 fyllde Sune 18 år och fick äntligen sitt körkort. Nu kunde han själv ratta sin Ford Zephyr och det blev enklare för honom att träffa sin flickvän.

– 1969 flyttade vi ihop i Nässjö och två år senare gifte vi oss i Lövhults kapell. Ytterligare något år senare föddes vår son Roger och då hade vi inte tid över för bilar, berättar Lillian.

Man kan säga att deras bilintresse låg i träda fram till en dag 2003 när de vid ett besök i Nybro stötte på den blå PV:n. Lillian blev störtförälskad i den gamla bilen.

– Jag gillade färgen. Den var midnattsblå. Jag minns att vi hade en likadan i vår familj när jag var ung och ville absolut ha den. Det handlade inte om så mycket pengar som om det hade varit en jänkarbil, säger hon.

Sune var mer tveksam. Han insåg att det krävdes ganska mycket arbete att få den i toppskick.

– Men Lillian stod på sig. Hon skulle absolut ha bilen med sig hem och det fick bli som hon ville, säger han med ett leende.

När de hade renoverat bilen och snyggat upp den åkte de 2005 på sin första veteranbilsträff i Målilla i Småland, kanske mest känt för den breda allmänheten för värmerekorden som slås varje sommar på SMHI:s väderstation på orten.

– Det gick bra. Vi vann första pris direkt, säger Sune och tar fram prispokalen som är en tändkula i trä med texten ”Första Pris Motorns Dag 2005 i Målilla”.

Hel vägg med prispokaler

Så har det sedan fortsatt av bara farten. Lillian och Sune har åkt på veteranbilsträffar i hela Södra Sverige och har fyllt en hel vägg hemma i villan i Grimstorp med prispokaler.

Det har blivit flera besök i Tranås, Vadstena, Askersund och Växjö, men även längre resor som till Tomelilla, Vallåkra och Hässleholm i Skåne och Ånnaboda utanför Örebro.

– När det var som mest före coronapandemin kunde vi åka på 2-3 bilträffar i veckan, berättar Sune.

Deras röda Volvo PV, som de blivit mest kända för, fick de för första gången syn på vid en bilträff i Växjö.

– Vad fin den är sa jag och frågade om vi fick köpa den. Det fick vi och 2006 blev den vår, berättar Lillian.

– Jag har alltid velat ha en röd Volvo PV i originalskick, säger Sune. Därför har jag renoverat den varsamt till ursprungligt skick. När Lillian och jag kommer i den till bilträffarna kastar sig folk över oss.

Flera av priserna i hyllan har de fått enbart för sina fina bilar, men en del har de fått för att de kört hela paketet – bil, kläder och tillbehör som bilbarnstolar, campingbord och annat från samma tidsepok.

– Vi har fått lite över hundra priser. De flesta för den röda PV:n. Den färgen går hem hos kvinnorna. Lillian har också fått många priser för sina klänningar.

Se också: Anneli bor i en husbil: "Mår bäst när vi är ute på rull"

Efter reklamen: Anneli bor i en husbil: "Mår som bäst när vi är ute på rull"

Loppisfynd och samlingar

Prispokalerna tar som sagt upp en vägg i vardagsrummet, men hela deras villa är fylld med 50-talsprylar som de hittat på loppmarknader, auktioner och på nätet. De har en stor samling gamla grammofoner och radioapparater och i en hörna står en svartvit teve som på sin tid var en möbel i ett hem, komplett med skjutdörrar som går att dra fram och tillbaka framför skärmen som en ridå på en teater.

– Men jag har faktiskt inte kopplat in den så jag vet inte om det går att titta på den, säger Sune med ett skratt.

I makarnas sovrum finns förutom Lillians stora samling vita underkjolar den vit och rosa Brigitte Bardot-klänning som hon bar samma kväll som hon träffade Sune första gången. Den hänger på en skyltdocka och den är lite matt i färgerna, men det är lätt att föreställa sig hur vacker den var på henne en gång i tiden.

Se också: Så bygger du fordon i choklad

Efter reklamen: Chokladrally

Vi får inte heller glömma att nämna att paret dessutom har en vespa och två gamla husvagnar som matchar deras bilar.

– Men nu räcker det, säger Sune. Nu ska vi inte skaffa flera bilar.

Lillian tittar lite pillemariskt på sin man och säger sedan:

– Du ska aldrig säga aldrig. Vi kanske kan köpa en till vi fastnar för om vi säljer en av de andra.