Pernilla: Vår kärlek gick inte att stoppa
Dessutom var han svårt sjuk. Men passionen gick inte att hejda.
Första gången jag såg honom var när jag skulle delta i en studiecirkel, anordnad av föreningen jag just blivit vald till ordförande i. Det var han som var cirkelledaren. Lång, smärt, välvårdad med ett vackert leende, och dubbelt så gammal som jag.
Han var inget vidare på att lära ut, men väldigt trevlig att stanna efteråt och prata med. Det var vi flera som tyckte. Vi samlades runt honom.
Våra samtal blev mer privata
Veckorna gick, och jag försökte sätta mig in i mitt nya förtroendeuppdrag, men behövde ofta någon att fråga till råds. Då blev det han, som visade sig ha varit med och startat föreningen och som hade koll på allt och alla, som ställde upp.
Någonting att fråga om uppkom nästan dagligen, men samtalen gled alltmer in på det privata. Till slut blev han som ett behov för mig, en drog jag behövde ha för att överleva dagen. För sent insåg jag att det var en förälskelse. Då hade den redan vuxit till en passion.
Problemet var att vi båda två var gifta på var sitt håll. Utöver det hade vi en betydande åldersskillnad. Som om inte det var nog, hade han även en cancertumör på hjärnan som inte gick att få bort helt. En tickande bomb helt enkelt.
Trots hans svåra sjukdom upplevde jag honom som den mest levande människa jag någonsin lärt känna.
Vi kunde inte vara ifrån varandra
I två år försökte vi släppa varandra, bara vara vänner eller inte ha kontakt alls. Det höll sällan mer än två veckor. Vi kunde inte vara utan varandra. Varje gång han åkte in akut, bröt jag besöksförbudet. Däremellan hittade han anledningar att göra detsamma.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Slitsamma år, fyllda av dåligt samvete, följde samtidigt som känslorna alltid drog oss samman som stora magneter, omöjliga att motstå. Sedan kom antiklimax. Hjärntumören hade vuxit och behövde opereras.
Själva operationen var riskabelt livshotande i sig, och överlevde han visste läkarna inte hur pass återställd han kunde bil. Det enda de visste var att utan operation hade han bara veckor kvar att leva.
Jag fanns vid hans sida till sista andetaget
Operationen skulle ske på universitetssjukhuset, av en av Sveriges främsta hjärnkirurger. Jag kände att om jag inte åkte med honom dit, och var hos honom, skulle jag ångra mig i resten av mitt liv. Det fick bära eller brista.
Det bar. De fick inte bort hela tumören, men han överlevde, och tillfrisknade över förväntan. Året därpå gifte vi oss. Det blev till slut vi, även om det inte var okomplicerat. Jag tänkte att får vi fem år tillsammans, kommer jag vara nöjd.
Vi fick nästan tio år tillsammans. År fyllda av kärlek, oro, vaknätter och många sjukhusvistelser. Jag fanns vid hans sida till sista andetaget. Det blev inga lätta år, men jag har aldrig ångrat att jag valde att följa mitt hjärta.
Jag är så tacksam för dessa tio år.