Katarina: Vi var föräldrar på lånad tid
Jonas var elva år och hans mamma hade inte tillräckligt med tid och ork för honom. Sven och Katarina ville hjälpa till och tog emot pojken i sitt hem på helgerna.
Men när de försökte fostra honom blev det bråk. Jonas mamma tog illa vid sig och ville avbryta samarbetet. För Katarina och Sven var tanken på att kanske aldrig mer få träffa Jonas näst intill outhärdlig.
Hur skulle de gå vidare?
Varför ville ni bli kontaktfamilj?
– Tanken kom gradvis. Sedan våra tvillingflickor flyttat hemifrån kändes huset tomt. Särskilt på helgerna när vi inte jobbade. Nu hade vi ju massor med hjärterum, men ingen att ge det till.
Det började med att vi hjälpte vår granne att passa hennes barn när hon jobbade kvällstid. Hon var ensamstående mamma och jätteglad över att vi kunde ställa upp. Hennes ungar var härliga, men sedan flyttade den lilla familjen och vi saknade något meningsfullt att göra.Därför började vi undersöka möjligheten att bli kontaktfamilj för ett barn och avlasta några dagar i månaden.
Efter betänketid – det var ju ett stort beslut – tog vi steget och kontaktade kommunen och sedan följde hembesök med intervjuer. Till vår lättnad blev vi godkända. Jag dammsög som en galning inför hembesöket. Sven skrattade och menade att en eller annan dammråtta säkert inte skulle vara avgörande, men jag tänkte att socialförvaltningen i alla fall inte skulle kunna säga att vi inte hade ett fint hem.
Blev kontaktfamilj
Kort därefter föreslog vår handledare att vi skulle bli kontaktfamilj för Jonas, och berättade om hans bakgrund och utmaningarna.
Jonas var 11 år och bodde med sin mamma Janine och sin 6-årige lillebror som har adhd och tar all Janines kraft och tid. Jonas hade behov av vuxnas uppmärksamhet, någon som kunde hjälpa honom att mogna och känna glädje.
Hur gick ert första möte?
– Ganska bra. Det var en sluten liten pojke som kom på besök med sin mamma. Vi hade då redan träffat Janine tillsammans med vår handledare från kommunen för att diskutera ramarna för vårt samarbete. Jag gillade Janine. Det fanns något uppgivet hos henne och jag kände genast att jag ville hjälpa till. Jag är pedagog och min man säger ofta att mitt omsorgsbehov är störst i hela Småland. I vilket fall som helst förstod jag att vi faktiskt kunde göra skillnad för pojken och hans mamma.
Jonas var en tyst och iakttagande pojke. I början satt han tätt intill sin mamma och studerade vårt vardagsrum. Vi drack kaffe – och saft – och åt hembakade kakor och långsamt lossande samtalet. Janine anförtrodde oss att hon led av ångestproblematik och att pojkarna därför inte kom ut ur lägenheten särskilt ofta. Jonas tittade på sin mamma med stort allvar – ett allvar som inte hör hemma hos en 11-åring.
Var han rädd?
– Nej, bara reserverad först. Men efter kaffet lockade Sven ut honom i trädgården. Vi har en gunga i ett långt rep och snart hördes rop utifrån. Sven hade fått Jonas att sätta sig i gungan och gett honom ordentlig fart. Pojken skrattade högt. Svens ögon mötte mina och jag tror att vi båda tänkte: det ska nog gå bra.
Vi kom överens om att Jonas skulle börja med att vara hos oss varannan helg. Sven och jag hade pratat mycket om hur viktigt det var att han kände sig trygg hos oss. Vi hade inrett vårt extrarum på ett sådant sätt att han inte skulle känna sig som en gäst.
Det dröjde inte länge förrän Jonas öppnade sig för oss. Hans lilla allvarliga ansikte kunde plötsligt spricka upp i ett stort leende. Och han älskade att vara i trädgården. Han och Sven tillbringade massor av tid där och byggde en jättefin trädkoja.
Mamman grät mycket
På kvällarna spelade vi spel eller såg en film tillsammans.
Jonas hade liksom andra barn en mobiltelefon, men vi insisterade på att han använde den så lite som möjligt hos oss. Efter lite protester accepterade han det. Sanningen var den att han knappt fick några sms, han hade nästan inga vänner. Jag fick intrycket av att Jonas drog sig för att ta hem kompisar eftersom det ofta var bråk kring den yngre brodern.
– Mamma gråter så mycket, förklarade han.
Jag strök honom över över håret.
– Om du vill får du gärna bjuda hem vänner hit till oss, sa jag och han sken upp.
Gjorde han det?
–Nej, det kom aldrig några små kompisar på besök. Ju mer vi lärde känna Jonas, desto mer förstod vi varför. Han uppförde sig inte särskilt snyggt, helt enkelt. Visst kunde han vara glad och tillitsfull, men han var också oprovocerat utåtagerande. Fick han inte sin vilja igenom kunde han snabbt hetsa upp sig till hysteri, gapa, skrika och sura. Han tog allt större plats, talade högt, tog den sista bullen från fatet utan att fråga och skröt om sig själv.
Han var långt ifrån charmerande och det var ju inte hans fel. Jonas var elva år och hade inte fått någon vägledning. Vi förstod att han skulle få allt större problem ju äldre han blev och beslöt oss för att hjälpa honom, ge honom en karta över hur man gör i umgänge med andra människor: Sitt fint vid bordet, prata inte med mat i munnen, vänta på din tur, och så vidare. När vi ibland gick ut med vår synskadade grannes hund pratade vi om hur viktigt det är att hjälpa andra. Sven lärde honom att inte kasta godispapper och läskburkar på gatan.
Blev konflikter
Men det var väl bra?
– Ja, det trodde vi också, men att sätta gränser resulterade i konflikter. Ofta förstod han inte varför och blev frustrerad och olycklig. Jag fick skärpa mig för att inte bli arg på Janine.
Det var en sak att han inte kände till spelreglerna, en annan att han inte var van vid att vuxna gav honom uppmärksamhet. Därför skrek han, drog oss i ärmen och trängde sig fram. Han kämpade för att bli sedd.
En dag när vi satt i soffan och pratade om det här med att föra väsen sa jag att han inte behövde prestera för att vi skulle tycka om honom. Du ska bara ta det lugnt och vara dig själv, sa jag. Jonas smälte detta en stund och menade sedan att det tyckte inte hans mamma, eller lärarna i skolan.
Mitt hjärta ömmade för pojken. Jag drog honom intill mig och gav honom en kram. För tusende gången lovade jag mig själv att göra allt jag kunde för att Jonas skulle bli en trygg och glad pojke.
Vad gick fel?
– Vi gick för långt i vår uppfostrarnit.
När Jonas varit hos oss i några månader blev det bråk med hans mor. Janine hade retat sig på att Jonas kom hem och påpekade för henne hur man skulle sitta vid bordet, att man skulle ställa upp och hjälpa andra, och så vidare. Jag kan se för mig hur han med sin lite stöddiga attityd levererat dessa sanningar.Janine menade att vi la oss i hur hon uppfostrade sitt barn och till sist ringde hon socialsekreteraren. Hon ville avbryta vårt samarbete.
Sven och jag blev både ledsna och faktiskt lite sårade när handledare på kommunen ringde. Varför hade inte Janine pratat med oss först? Samtidigt blev vi livrädda för att aldrig få träffa Jonas igen. Vi ringde Janine och bad henne komma hem till oss så att vi kunde reda ut det hela utan att blanda in socialen.
Gick det vägen?
– Ja, tack gode Gud. När vi satt tillsammans försvann min frustration och jag förstod henne. Om någon ifrågasatt mig som mamma hade jag också blivit rasande. Sven och jag lärde oss att det finns gränser för vad vi som kontaktfamilj ska lägga oss i. De normer och regler som gällde hemma hos oss kunde vi inte kräva skulle gälla hemma hos Janine. Vi fick lära oss att släppa taget och i stället fokusera på att ge pojken en bra helg.
Nu har Jonas varit hos oss i två år. Samarbetet fungerar fint och alla är nöjda. Jonas har blivit lugnare och har fått en bra kompis i scouterna där han börjat. Och även om han snart hellre vill vara med sina vänner än spela kort med oss hoppas vi att vi kan hålla kontakten. Han har lärt oss så mycket – vårt lilla lånebarn.