Läsarberättelse: Diagnosen förändrade mitt liv

När jag var liten var jag duktig på nästan allting. Det låter kanske skrytsamt, men det var bara så. Jag lärde mig färgerna när jag var två, kunde läsa och skriva innan jag fyllt fem, och vid sex års ålder räknade jag ut avancerade mattetal.

Själv tänkte jag inte särskilt mycket på det där, förstås, för det mesta föll sig naturligt för mig. Jag kan inte minnas att jag ens behövde kämpa för att lära mig saker och ting. När vi började läsa engelska i skolan när jag var åtta så var det som om jag bara förstod alltsammans direkt.

Efter reklamen: Se också: Det här är NPF – neuropsykiatriska funktionsnedsättningar

Min begåvning fick både mina lärare och mina föräldrar att tidigt förvänta sig storverk av mig. Redan på förskolan öste alla beröm över mig, och det var på något sätt underförstått att jag skulle ”bli” något. Läkare, universitetslektor, professor, kanske en framgångsrik författare … Möjligheterna var oändliga, och mina föräldrar var omåttligt stolta över mig.

Jag hade också lätt för det motoriska. Jag lärde mig cykla, simma och åka skridskor när jag var tre år, och hade ett jättebra bollsinne. Eftersom mina föräldrar märkte att jag gillade att spela fotboll så skrev de snabbt in mig i ungdomsklubben i stan, och snart tränade jag två gånger i veckan och spelade match med flicklaget varje söndag.

Tröttnade plötsligt

I början älskade jag verkligen att spela fotboll, och nöjde mig inte med de två träningspassen i veckan. Nej, jag spelade fotboll för mig själv ute på gården varenda eftermiddag när jag kom hem från skolan, och jag ville aldrig sluta. Det var som om jag hade energi för ett helt fotbollslag. Men efter några månader tröttnade jag. Och det var inte så att jag tröttnade gradvis, utan från en dag till en annan. Det låter märkligt, men en dag vaknade jag helt enkelt och kände att nej, jag vill inte spela fotboll igen.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Mamma och pappa undrade förstås hur det kom sig, och först trodde de att det hade hänt något i laget, att någon varit elak mot mig eller retat mig. Men det var ingenting som hade hänt. Jag hade bara tröttnat fullständigt. Vad jag ville göra istället var att börja simma.

Och precis som med fotbollen så engagerade jag mig till hundra procent i simningen. I några månader – tills jag tröttnade även på den.

Så där fortsatte det med allt jag företog mig. Ett brinnande intresse – och sedan ingenting. Och det hade väl inte varit särskilt dramatiskt egentligen, om det inte hade varit för att det var precis likadant med skolan. Jag hade inte gått i grundskolan längre än några år när jag kände att jag inte orkade engagera mig längre. Från att ha fått alla rätt på de flesta prov, och varit en av de allra mest lovande eleverna i klassen, blev jag totalt ointresserad. Jag satt mer eller mindre av tiden, och gjorde så lite jag kunde.

Fick hyfsade betyg

Mina föräldrar var förtvivlade, och det var även mina lärare. Jag som hade sådan potential, sa de, jag som skulle kunna bli vad jag ville… Men det var just det som var problemet. Jag ville inte. Jag ville egentligen ingenting, i alla fall inte längre än en kort tid.

Trots allt gick jag ut skolan med hyfsade betyg, och kom in på gymnasiet. Till att börja med kändes det som ett verkligt lyft och jag engagerade mig i elevråd och i olika studentföreningar. Mina betyg höjdes rejält, och jag kände på nytt glädje och iver över att plugga. Men till sist kom tröttheten över mig igen, och när jag till sist tog studenten gjorde jag det med högst mediokra betyg.

Så där fortsatte det år efter år. Jag sökte och kom in på ett ekonomiprogram på universitetet, men avbröt mina studier i förtid för att jag tröttnade och hellre ville studera etnologi. Men när jag väl kommit in på etnologikursen så dröjde det inte mer än en termin förrän allt intresse rann av mig igen.

Innerst inne hade jag nog hela tiden insett att jag skulle komma att följa samma mönster som jag gjort under hela mitt liv, men jag kände ju också mina föräldrars outtalade förväntningar. De hade hoppats så mycket på mig, och jag hade gjort dem besvikna gång på gång. Det var en stor sorg för mig, för jag älskade verkligen mina föräldrar, och därför försökte jag så länge jag kunde innan jag till sist förstod att jag bara skulle må sämre av att påbörja saker som jag inte orkade avsluta.

Jag förklarade för dem att jag tänkte försöka hitta ett jobb istället för att studera igen, och till min lättnad förstod de mig bättre än jag trott. De sa att det enda viktiga för dem var att jag mådde bra, och att de absolut inte ställde några krav, och det underlättade enormt för mig.

Det hjälpte mig dock inte att förändra mitt eget destruktiva mönster och min oförmåga att avsluta sådant som jag påbörjat. Jag orkade helt enkelt inte med någonting särskilt länge, och det gällde både jobb och kärleksrelationer. Det fick mig att känna mig utanför och annorlunda i nästan alla situationer, och under långa perioder isolerade jag mig och kröp in i mitt skal.

Blev utredd

När jag var trettiofem kom min mamma och jag att prata om olika så kallade ”bokstavsdiagnoser”. Hon berättade att dottern till en av hennes väninnor fått diagnosen Aspergers syndrom i vuxen ålder, och kunde det inte vara så att även jag hade någon form av neuropsykiatriskt syndrom?

Hon sa det väldigt varsamt och försiktigt – kanske var hon rädd att såra mig – men jag tog inte det minsta illa upp. Tvärtom, faktiskt, för när hon sa det kände det som en lättnad. Jag hade alltid vetat om att jag var annorlunda, och tanken på att det kanske fanns andra som var som jag gjorde mig nästan upprymd.

Via vårdcentral kom jag in på en utredning som skulle visa om jag hade ett neuropsykiatriskt funktionshinder av något slag, och under en lång tid gick jag hos psykologer och terapeuter där jag fick vända ut och in på mig själv. Det var jobbigt men också skönt, för plötsligt kände jag att jag kunde sätta ord på det där som fanns inom mig.

Och efter avslutad utredning fick jag dessutom ett namn på det jag hade. Diagnosen blev ADD, vilket är en form av ADHD men utan hyperaktivitet. Just hyperaktiviteten för att ADHD märks tidigare än ADD – personer med ADD blir mer osynliga och försvinner lite i mängden.

Tack vare att jag fick min diagnos kunde jag också få hjälp att bearbeta och behandla mitt funktionshinder. Jag började gå i terapi, och även i arbetsterapi, och det hjälpte mig att få en bättre förståelse för mina egna känslor och tankar och även en struktur i livet. Det gjorde att jag faktiskt kunde arbeta kvar på mitt jobb utan den där förlamande känslan av tomhet och meningslöshet. Jag fick också mediciner som gjorde symtomen något mindre besvärliga.

Lever helt annat liv

Idag har jag levt med min diagnos i nästan tio år och det är ingen överdrift att säga att jag har ett helt annat liv nu. Jag är fortfarande densamma, men jag har lärt mig hantera tillvaron på ett sätt som gör att mitt liv numera känns mer meningsfullt.

Jag trivs med mitt arbete, och med den man jag träffade för några år sedan. Vi har varit tillsammans i fem år nu, vilket är längre tid än någon annan kärleksrelation jag har haft, och det känns verkligen som om jag ”mött den rätte”. Vårt förhållande baseras på ärlighet – Christian känner väl till min diagnos och vet vem jag är och hur jag fungerar – och därför tror jag också att det kommer att hålla så länge kärleken mellan oss finns kvar.

Det blev inget ”stort” av mig, så som många en gång förväntade sig. Men det blev, till sist, en riktigt nöjd och lycklig människa. Och mycket mer kan man inte begära av livet.

/Nellie