Läsarberättelse: "Han var för bra för att vara sann"
Jag var 28 år och hade varit singel i några år när jag mötte Anton. Jag var ute med två av mina väninnor och han med sitt fotbollslag. Han var så snygg och vi började prata i baren. Han berättade att han var läkare, 38 år och frånskild. Vi bytte telefonnummer och några dagar senare bjöd han ut mig.
Jag blev snabbt förälskad i Anton. Han var charmig, uppmärksam och sexig. Dessutom var han mycket smartare än jag och det gillade jag i början. Men sedan gjorde det mig osäker och ibland kändes det som om han drev med mig.
En sak som fick mig att undra var att vi aldrig var hemma hos honom. Lägenheten var nästan omöblerad och han ville inte att jag skulle se ”misären”.
Smög iväg på natten
Ännu konstigare var att han aldrig sov över. Han smög ut sent på kvällen och påstod att han hade nattskift på lasarettet.
Jag var misstänksam men han skrattade bort mina frågor och tyckte att det var sött att jag var svartsjuk och dramatisk. Och jag ville ju så gärna tro på honom.
När vi varit tillsammans i ett år bad min bästis Signe att jag skulle komma hem till henne. Hon gillade Anton och hade sagt att jag måste lite på honom. Men den här eftermiddagen var budskapet ett annat.
Hade en annan kvinna
Signe hade sett Anton på ett köpcenter hand i hand med en jämnårig kvinna och en liten pojke på sju, åtta år. Min mage snördes samman. Jag ville inte att det skulle vara sant, men det förklarade ju allting – varför vi inte kunde vara hos honom och varför han aldrig sov över.
På väg hem från Signe började jag ringa Anton, men han svarade inte. Efter att ha ringt oavbrutet i en timme, bestämde jag mig för att gå till lasarettet och se om han var där. Om han nu ens var läkare, han kanske hade ljugit om det också?
Men nej, han var läkare och hans kollegor förklarade att han var inne på operation och att det beräknades ta ytterligare två timmar. Jag väntade.
Så dök han äntligen upp, leende och avväpnande som så många gånger förut.
Hotade med att kasta ut mig
Jag berättade vad Signe sett.
Först sa han att Signe tagit fel och sedan att hon ljög. Men det fanns ju ingen anledning för henne att ljuga. Jag sa det och började gråta. Då blev han arg.
– Du är ju sjuk i huvudet, sa han hårt. Försvinn! Annars kallar jag på säkerhetsvakterna!
Jag blev chockad och gick. Jag hörde aldrig av honom igen.
När chocken lagt sig blev jag ledsen. Det var skrämmande att ha missbedömt en människa så som jag gjort. Kanske var hans förälskelse också lögn? Det gjorde ont.
Jag har kommit vidare och är klokare. Verkar något vara för bra för att vara sant, så är det helt säkert inte det – sant, alltså.
Barbro
Foto: Anthony Tran on Unsplash