Läsarberättelse: Jag förde över min rädsla på barnen

Ett barn kramar sin mamma hårt.
Min mamma var sjuk när jag var barn och min otrygghet förde jag ofrivilligt över på mina egna barn.

Mamma hade problem med lungorna under stora delar av min uppväxt. Hon hade andningsproblem, var väldig trött och fick senare sova med syrgasmask.

Min barndom präglades av rädsla. Jag minns hur släktingar pratade om mamma och sa att det ”bara kunde sluta illa”. Min rädsla galopperade. Att förlora sin mamma är ju bland det värsta som kan hända ett barn.

Rädslan gav mig mardrömmar. Jag vet inte hur många nätter jag vaknade kallsvettig och smög till mina föräldrars sovrum för att kontrollera att mamma levde.

Situationen var påfrestande för pappa också och han reagerade med att jobba så mycket han kunde. Det förstärkte min otrygghet. Det var svårt att känna tillit till vuxenvärlden.

Annons

Vilsen i föräldrarollen

På ett sätt var det en lättnad att lämna barndomen bakom sig. Nu var jag inte längre lika sårbar och kunde ta hand om mig själv. Samtidigt kände jag ibland en överväldigande passivitet. Jag var vilsen i rollen och satt fast i ett beroende till mamma. Jag kände ansvar att hjälpa och tog inte hänsyn till mina egna behov, utan utgick ifrån att det som var bäst för mamma var bäst för mig.

Det här ledde till problem i mina relationer. Jag hade svårt att prioritera mitt eget liv och att hysa känslor för någon på ett balanserat sätt. När jag knöt an till en annan person tappade jag bort mig själv. Jag blev osäker, klängig och behövande. Det hade varit min roll sedan barndomen och den upprepade jag i vuxenlivet utan att förstå varför.

Annons

När jag träffade Patrik blev vi blixtförälskade. Av någon anledning kände jag mig tryggare nu, men jag tror att vår nyförälskelse dolde mycket av problemet.

Vi gifte oss och kort efter bröllopet blev jag gravid och så kom Ingrid till världen. Knappt två år senare blev hon storasyster till Emil.

Allt var väl, ville jag tro. Att Patrik ibland gav mig undrande blickar slog jag ifrån mig och inte heller ville jag se hur beroende jag var av barnen, framför allt av Ingrid. Jag upprepade samma beroendesituation som funnits i mitt eget hem och blev en hönsmamma.

Utsatte omedvetet barnen

Mina omsorger blev så småningom hämmande. Omedvetet hindrade jag barnen från att utvecklas självständigt. Jag var inte bara beroende av dem, utan också av att de var beroende av mig.

Annons

Efteråt mådde jag otroligt dåligt över att jag utsatt dem för detta. Att jag med ett beteende som jag velat se som omtänksamt hade kantstött deras tro på sig själva.

Början till insikt kom när det blev dags för Ingrid att flytta hemifrån. Hon var 19 år och hade tagit studenten samma år. Nu skulle hon vidare ut i världen och hade sökt in till olika universitet inför hösten.

Men det blev inget av med de planerna. Hon drog på det, kunde inte fatta några beslut, ordnade inte med boende – och till slut sa hon att hon ville stanna hemma ett år till i stället.

Just då kände jag lättnad. Som om hennes osäkerhet varit något positivt. Jag tänkte att det var tryggare för henne hemma hos oss och att detta nog var ett klokt beslut i det stora hela.

Min man fick nog

Men Patrik hade fått nog. Han hade försökt styra mig i en annan riktning genom åren och hoppats att mitt beteende inte skadade, men detta ansåg han vara bevis för motsatsen.

Patrik skällde ut mig. Min reaktion var chock, sedan började små obehagliga tankar leta sig fram. Tankar jag inte kunde värja mig emot. Glimtar från min relation med mamma blandades med glimtar från min relation med barnen. Patrik föreslog att vi skulle låta Ingrid prata med någon och till slut blev det så.

Ingrid var motsträvig, men efter några gånger hos terapeuten såg vi en förändring. Hon verkade lättad, som om hon fått en förklaring till något hon tidigare inte förstått sig på.

Terapin kom att blanda in hela familjen och vi fick klart för oss att Ingrid hade problem med separationsångest – och att det var något som jag hade fört vidare till henne.

En resa mot frigörelse

Jag såg hur mamma skapat ett beroende mellan sig och mig när jag var barn och det hade jag aldrig frigjort mig ifrån. För mig blev det en smärtsam resa mot frigörelse. Priset för mig och min familj var högt och jag hade svårt att mota bitterheten, men när jag läkt kunde jag förlåta. Mamma hade inte förstått bättre och jag hade upprepat hennes misstag.

I dag är vi en mycket friskare familj. Ingrid har läst ett år vid universitet och Emil pluggar i en annan stad. Barnen blomstrar och tack vare hjälpen vi fick kan jag glädja mig åt deras nya liv i stället för att brottas med separationsångest.

Sist men inte minst har detta varit utvecklande för vårt äktenskap. Jag har aldrig känt mig tryggare med mig själv och med Patrik än jag gör i dag.

/Maria

Foto: Shutterstock/TT

Mer inspirerande innehåll från allas.se: