Läsarberättelse: Mammas bitterhet förstörde våra liv
När jag gjort ett graviditetstest och det visade positivt, ringde jag Elias meddetsamma. Några veckor senare berättade jag det för mina väninnor, men det dröjde innan jag sa något till mamma.
Det pappa gjorde var givetvis ett stort svek, men mamma hade låtit smärtan definiera sitt liv ända sedan dess. Hon tyckte synd om sig och litade inte på någon. Världen var ond, menade hon, vilket är en mycket olycklig utgångspunkt, i synnerhet för ett uppväxande barn.
– Det är faktiskt konstigt att du blivit så tillitsfull, sa Elias efter att han träffat mamma första gången.
– Kanske är mammas bitterhet så absurd för mig nuförtiden att jag måste skratta åt den.
Men Elias och jag pratade sällan om min relation till mamma, för det ville jag inte. Jag var trött på hennes svartsyn, men jag älskade henne och ville inte lämna ut henne.
Vågade inte berätta om graviditeten
Först halvvägs in i graviditeten tog jag mod till mig och berättade den glada nyheten för mamma.
– Du ska bli mormor till en liten flicka, sa jag.
Mamma satt mitt emot mig i soffan i sitt radhus. Det stod kaffe på bordet och hon tog en klunk medan jag höll andan.
– Jaså, sa hon, låt oss då hoppas att Elias tacklar det bättre än din far gjorde.
De är hänsynslösa, tänker bara på sig själva.
Besvikelsen som jag gruvat mig för slog till direkt. Men innan jag gick gav hon mig en lång kram och sa:
– Låt oss hoppas på det bästa.
Det där tänkte jag på när jag åkte hem. Varför kunde hon aldrig glädja sig å mina vägnar? Ibland kändes det som om hon medvetet ville dra ner mig i sin bitterhet. Jag insåg att jag var tvungen att göra något åt vår relation. Graviditeten började ta på mig och jag orkade inte bara rycka på axlarna när hon ringde och mässade sina domedagsprofetior.
– Det är faktiskt i allas intresse att du säger ifrån, menade Elias. Kanske börjar hon då tänkte lite mer på hur hon uppför sig.
Han menade att mamma borde få en chans att ändra sig och det fick hon ju inte om inte jag pratade med henne. Han hade rätt och när jag några veckor senare besökte mamma fick jag ett utmärkt tillfälle.
Innan jag fått av mig kappan började hon prata illa om grannen. Deras sons sparkcykel låg slängd på gången utanför hennes grind. Och de tog inte bort den.
– Men tror du inte att de bara glömt den, föreslog jag.
– De är hänsynslösa, tänker bara på sig själva.
”Säger bara som det är”
Min irritation gjorde mig rastlös och jag gick ut i köket för att laga kaffe. Mamma tassade efter och hällde upp mjölk i en tillbringare. Vi var bägge tysta men jag märkte att hon ville säga något. Så tog hon sats:
– Jag vet att du tycker jag är kritisk, men jag säger ju bara som det är. Det kan ju också hända dig, eller hur? fortsatte hon. Om Elias går ifrån dig blir du ensam som jag.
Jag är inte som du och jag kommer aldrig att låta bitterhet förstöra för mitt barn
Det lät nästan som om hon ville att det skulle hända och nu hade jag nått gränsen.
– Det kommer inte att ske, sa jag.
Mamma flinade nästan hånfullt.
– Hur vet du det? fnös hon.
– Därför att jag inte är som du och jag kommer aldrig att låta bitterhet förstöra för mitt barn.
Mamma blev chockad. Så hade jag aldrig talat till henne förut, men jag hade fått nog.
Vi grälade några minuter tills jag satte kaffet ifrån mig och gick. Väl ute på gatan skakade jag i hela kroppen.
De närmaste dagarna hörde jag ingenting ifrån henne. Hon brukade ringa med jämna mellanrum, men nu var det tyst och det var faktiskt ganska skönt.
Mamma har blivit mormor
Efter en vecka ringde hon och lät som om ingenting hade hänt. Först irriterade det mig men sedan insåg jag att hon faktiskt ansträngde sig på sitt lite klumpiga vis. Hon försökte gå varsamt fram.
– Ser du fram emot att bli mamma? frågade hon och lyssnade till mitt svar utan förmaningar eller svarta anekdoter.
Det var en början.
Självklart hade det varit på sin plats med en ursäkt och det hade varit fint om vi kunde prata med varandra lugnt och tillitsfullt, men inga träd växer som bekant till himlen.
Det är ett år sedan detta hände. Jag och Elias har blivit föräldrar och mamma har blivit mormor. Det är en roll hon går in för med mycket större glädje än jag vågat hoppas på. Vår relation är inte gnisselfri, men tiden arbetar för oss.
Det har varit en lättnad för mig att säga ifrån och idag ångrar jag bara att jag inte gjorde det tidigare.
Min mamma hade inget snällt att säga om någon människa. Att tvingas leva med hennes svartsyn slet på mig. Till sist var jag tvungen att säga ifrån.
Om Elias går ifrån dig blir du ensam som jag.
/ Malin