Läsarberättelse: Pappa finns inte längre i mitt liv
Jag föddes en vårdag för tjugo år sedan som mina föräldrars första barn i en medelklassfamilj och två år senare kom min lillebror till världen.
Mina föräldrar var inte gifta och definitivt inte mogna för att skaffa barn, åtminstone inte min far. Jag minns tydligt många gräl och bråk från det att jag var riktigt liten.
Mina föräldrar var ständigt i luven på varandra, ropade och skrek och skulle diskutera allt: ekonomi, barnuppfostran, plikter och ansvar.
Jag begrep ju inte mycket av innebörden av detta, men jag förstod att de hatade varandra.
Jobbig skilsmässa
När jag var fem år skilde sig mina föräldrar och jag tog det mycket hårt. Bortsett från en skingrad familj så förlorade jag så gott som all kontakt med min pappa. Före skilsmässan hade jag haft ett nära föhållande till honom, åtminstonde inbillade jag mig det, men den känslan kom aldrig tillbaka.
Det var båda mina föräldrars beslut och vilja att skiljas och kort efteråt hittade min far en ny kvinna som han inledde en relation med.
Det faktum att pappa gick vidare så fort, tog hårt på mamma. Men hon mådde bättre utan pappa och så småningom blev hon glad igen.
Min lillebror och jag däremot, saknade honom något enormt. Jag bergrep aldrig varför det skulle gå ut över oss, att han och mamma inte kunde komma överens.
Vi träffade aldrig pappa och var ledsna över det. Hans nya liv betydde tydligen så mycket för honom att han glömde bort oss.
Julen blev en svår tid
När julafton närmade sig det året gladde jag mig precis som de flesta andra barn. Vi brukade fira en traditionell jul med julmiddag, dans kring granen och juklappar.
Men detta år blev allting fel. Mina föräldrar kunde inte komma överens om var jag och min bror skulle vara på julafton. Det var omöjligt för mamma och pappa att fira tillsammans som vänner och det slutade med att vi var tillsammans med mamma och hennes familj, medan pappa firade med sin nya kärlek.
Den kvällen och resten av julen hörde jag ingenting från pappa. Mitt jullov var präglat av sorg och saknad och jag var djupt olycklig.
I nästan femton år har jag försökt att glömma min pappa. Jag känner mig också udda i förhållande till mina vänner, eftersom han aldrig varit där för mig.
Mina vänner har tillgång till bägge sina föräldrar men det privilegiet har inte jag eftersom pappa är fullt upptagen med att prioritera sin nya kärlek framför oss. Vi är inte längre en del av hans liv och träffar honom i stort sett aldrig.
Min lillebrors och mitt umgänge med honom var oregelbundet och präglat av tillfälligheter som till sist gjorde oss likgiltiga och skapade en känsla av främlingsskap. Vi kunde aldrig lita på honom och stängde av känslomässigt för att skydda oss själva.
Saknar känslan av två föräldrar
Därför nådde jag till slut en punkt då jag jag tröttnade på att försöka vinna hans uppmärksamhet och försöka få honom att inse att vi också hade behov av honom. Han verkade inte bry sig om mig och mitt liv, om min utveckling, mina drömmar och tankar om framtiden. Kort sagt om mina behov, den jag var och var på väg att bli.
Som tur är har min mamma, min mormor och morfar överöst mig med kärlek och bekräftande ord. Jag är mycke fäst vid dem och vet inte vad jag skulle gjort utan dem. Mamma och mina morföräldrar har på sätt och vis fyllt ut tomrummet efter pappa. De är mina förebilder och vad de sagt och gjort har haft stor betydelse för den jag blivit. Min bror och jag hade fortfarande haft det jobbigt om det inte varit för dem och deras kärlek och omsorg.
Men även om jag är van vid att vara utan pappa finns det tillfällen då jag saknar känslan av att ha två föräldrar. Jag älskar min familj men önskar att pappa hade ägnat oss mer tid.
När man är pappa ska man ställa krav, uppfylla förväntningar och ibland vara jobbig och irriterande. Det är så tråkigt att vi aldrig fick uppleva det med pappa.
/Karin
Foto: TT/Shutterstock (bilden är arrangerad)