Läsarberättelse: Tvångstankarna styrde mitt liv
Min älskade mormor har alltid betytt mycket för mig, även nu när jag hunnit bli 21 år. Hon har alltid varit en förebild för mig och vi har ett mycket starkt band. Under min uppväxt tillbringade jag mycket tid hemma hos henne och morfar, och mormor lärde mig så många saker som jag fortfarande har glädje av.
Till exempel lärde hon mig ett knep som gick ut på att jag skulle låtsas att jag hade en osynlig rockring runt midjan för att ingen skulle kunna komma för nära varken mig eller min personlighet. Mormor hade själv haft stor glädje av att föreställa sig rockringen och därför lärde hon mig detta.
– Om man värnar om sitt inre blir man inte lika sårbar utan kan skydda sig själv, förklarade mormor.
Det låter kanske som ett konstigt råd att ge till en liten flicka, men förklaringen bakom är att jag hade en stökig uppväxt med en psykiskt sjuk mamma. Hon lider av en typ av bipolaritet, det som man förr brukade kalla för att vara manodepressiv.
Min mammas sjukdom innebär att hon ser världen helt i svart eller vitt och för henne är allt ja eller nej. Det finns inga nyanser och hon är antingen uppe bland molnen, eller djupt nere i källaren. Eftersom hon lider av denna sjukdom har hon inte alltid varit förmögen att fatta kloka beslut och det påverkade förstås mitt liv mycket när jag var liten.
Turbulent uppväxt
Min mamma hade så svårt att hålla ihop sitt eget liv att det blev upp till min mormor att på bästa sätt förbereda mig för världen. Även om jag tillbringade mycket tid hos mina morföräldrar så var det mamma jag hade min permanenta bostad hos, det vill säga, när hon inte var inlagd.
Jag tror att min turbulenta uppväxt med henne har varit en bidragande orsak till de problem som jag nu kämpar med som vuxen. Så länge jag kan minnas har jag haft rutiner som innebär att jag gör vissa saker om och om igen. I dag vet jag att det är en form av tvångshandlingar, men det hade jag inte en aning om tidigare utan då gjorde jag bara dem eftersom det kändes rätt.
När jag var liten skrapade jag mig själv med småstenar och jag hade även en vana som innebar att jag rev naglarna mot varandra. När jag var ungefär tio år började jag oroa mig mycket för att mina nära och kära skulle bli skadade eller att något annat hemskt skulle hända dem.
Dessa tankar upptog mycket av min tid men när jag utförde vissa handlingar gav det en form av lättnad. Till exempel kunde det vara saker som att jag skulle tvätta händerna fyra eller åtta gånger, eller att jag gjorde något annat just fyra eller åtta gånger, det handlade alltid om de två talen.
”Avvärjt det onda”
Inom mig gav handlingarna en känsla av ro och tillfredsställelse eftersom jag kände att jag hade avvärjt det onda genom att göra dem. Jag fick en känsla av att jag hade kontroll över saker och ting. Detta var början på den OCD som jag nu lider av som vuxen, men då uppfattade jag det snarare som en vän som satt på mina axlar.
Tvångshandlingarna upptog alltmer av min tid och när jag var ungefär 15 år eskalerade de så mycket att de i princip styrde hela mitt liv. Nu var tvångstankarna och handlingarna inte längre en vän, utan en fiende som satte krokben för mig mer än att ge mig lugn och lättnad.
När det var som värst var det framför allt mormor som jag var orolig för; inget hemskt fick hända henne eftersom jag helt enkelt inte kunde föreställa mig ett liv utan henne. Samtidigt var min mamma inne i en mycket dålig period som ledde till att jag, via socialen, blev placerad som fosterbarn hos mina morföräldrar, vilket jag är mycket tacksam för.
Skrämmande händelse
Jag har fortfarande tvångshandlingar och en sak som jag gör är att se mig om fyra gånger. Två gånger räcker inte, tre gånger är inte tillräckligt och fem gånger är för mycket. Bara om jag kastar fyra blickar över axeln kan jag få ro. Det låter säkert jättekonstigt, men så är det för mig och det har blivit en helt naturlig del av vardagen.
Jag har funderat mycket på varför det är så och jag tror att det hänger ihop med en mycket våldsam och obehaglig händelse som inträffade när jag var omkring tio år. Mamma hade vid den tiden en pojkvän som var våldsam, jag får fortfarande kalla kårar längs ryggen när jag tänker på honom.
En nyårsafton var han hos oss och likt många andra välkomnade han det nya året genom att dricka sig full. Han blev dock inte glad och upprymd av alkohol utan tvärtom mycket hotfull och aggressiv och mamma blev till slut så rädd för honom att hon tog mig och flydde från lägenheten.
Detta var otroligt skrämmande och när vi sprang därifrån sa mamma till mig flera gånger att se mig om för att hålla utkik efter honom. Hon drog med mig i handen och jag tittade skräckslaget bakåt samtidigt som vi sprang genom den kalla nyårsnatten. Raketerna avfyrades och ett regn av stjärnor lyste upp över våra huvuden, men de många smällarna runtomkring oss gjorde bara allt värre.
Mamma levde ett mycket isolerat liv och hade varken många vänner eller bekanta så mormor och morfar var de enda som vi kunde söka tillflykt hos. De bodde bara tio minuter från oss, men den kvällen kändes det som en evighet bort.
Tyvärr var de bortbjudna så vår flykt var förgäves och det slutade med att vi var tvungna att gå tillbaka till vår egen lägenhet och till mammas farliga pojkvän. Det var den värsta dagen i mitt liv och som vuxen förknippar jag min tvångshandling med att se mig om fyra gånger med den fruktansvärda upplevelsen jag tvingades genomlida den natten. Jag vet inte varför jag har hängt upp mig på siffran åtta, men kanske är det för att det är dubbelt upp av fyra.
Tog äntligen steget
Jag höll mina tvångshandlingar hemliga i åratal eftersom jag förstod att detta inte var något som alla höll på med och jag skämdes över vad jag gjorde. Det tog mig lång tid att våga ta steget och boka en tid hos min läkare för att prata om problemet. Någonstans var jag nog rädd för att inte bli tagen på allvar, men samtidigt hade jag inget val eftersom min OCD låg som ett mörker över hela mitt liv.
Som tur var var min läkare både lyhörd och förstående och vi pratade länge och väl om problematiken. Hon gav mig en remiss för en utredning på sjukhuset och till samtalsterapi hos en duktig psykolog. Under utredningen fick jag diagnosen OCD och det var en lättnad att få ett namn på det.
Även kontakten med psykologen var givande för där fick jag hjälp med att kontrollera mina tvångshandlingar. På det stora hela har jag blivit mycket bättre på att hantera min sjukdom, men det innebär inte att jag är botad.
Jag kan fortfarande bli överväldigad av en stark känsla att någon av mina nära och kära svävar i fara och precis som tidigare är det framför allt mormor som jag oroar mig för. Och om jag ska släcka en lampa eller stänga en dörr måste jag fortfarande göra det fyra eller åtta gånger.
En seger
I dag är jag medveten om fallgroparna och gör så gott jag kan för att undvika stress, för det är framför allt i pressade situationer som tvångshandlingarna blossar upp. Jag håller just nu på att avsluta en studieförberedande examen och i början av nästa år påbörjar jag en ny och längre utbildning.
Det känns som en seger att jag har kommit så här långt, men jag vet också att jag måste vara uppmärksam på hur jag mår om jag ska lyckas med mina studier. Jag bor tillsammans med min fine pojkvän sedan fyra år tillbaka och jag är så bra på att dölja mina tvångstankar att han länge inte visste något om dem. Men det gör han nu och som är, som tur är, väldigt bra på att stötta mig.
Om jag känner att jag behöver, så använder jag fortfarande knepet med att låtsas som om jag har en osynlig rockring runt midjan, och det hjälper. Det syns inte på mig att jag har en diagnos för på utsidan ser jag ut precis som vilken tjej som helst, och det är bara mig själv som jag kan skada med min OCD.
/ Veronica
Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)