Läsarberättelse: Vi gav vår hund ett värdigt slut
När veterinären tröstande la en hand på min axel visste jag att det inte gick att rädda Daisy. Jag ringde min man och bad honom att komma så att han kunde ta farväl av vår lilla chihuahua.
Daisy avlivades och vi satt med henne medan hon stilla somnade in. När vi körde hem med henne i vår lilla transportkorg var det tyst i bilen. Daisy hade varit som en familjemedlem för oss.
Charmade in sig i vår familj
Det var vår yngsta dotter som köpte Daisy strax efter att hon flyttat hemifrån, men hon kunde inte ha henne så länge eftersom hennes pojkvän var allergisk.
Överenskommelsen var att hon skulle försökta hitta en ny ägare, men den lilla jycken charmade in sig och vi ville inte bli av med henne.
Daisy blev 14 år och hade varit frisk och kry fram till att hon var knappt 13 år.
Vi var tacksamma för att få ha haft henne i vårt liv så länge men man kan inte förbereda sig på sorg, inte heller på sorgen över att mista en liten hund.
Hemma på vår villagata kände de flesta till Daisys sjukdom och inte minst alla pengar vi lagt ut på olika behandlingar i hopp om att hon skulle blir frisk. Många tyckte vi var galna och det flinades bakom våra ryggar.
När vi kom hem från veterinären kände jag att jag ville göra något särskilt av begravningen. Daisy skulle ligga under sitt älsklingsträd i trädgården och jag ville bjuda in människor som betytt något för henne.
Sörjer som vi vill
Min man tyckte först att det var överdrivet, men han tänkte mest på hur grannarna skulle reagera. Han tyckte det var jobbigt när de skrattade åt oss. Men vilken rätt hade de att lägga sig i vad vi använde våra pengar till eller på vilket sätt vi sörjde vår hund?
När jag berättade om vår tvekan för min syster, slog hon näven i bordet och sa att grannarna skulle vi inte bry oss om. Det var skönt att höra för hon hade alltid haft ett osentimental förhållande till sina hundar och hade skojat och sagt att man borde vara hund hemma hos oss eftersom vi skämde bort Daisy.
Min systers stöd styrkte oss i att göra det vi ville utan att snegla på grannarna. Jag hade förberett ett litet tal och jag misstänkte att det var lite över gränsen för min syster, men hon backade mig och sa att det var vår hund och vår ceremoni.
Vackert avslut
Det blev en fin eftermiddag och ett vackert avslut på Daisys liv. När en av grannarna kom med en spefull kommentar en dag senare, bad min man honom vänligt men bestämt att inte lägga sig i.
Nu är det dags för oss att titta efter en ny hund. Daisy har lärt oss så mycket om kärlek och att följa sitt hjärta utan att bekymra sig om andras åsikter.
/Ingalill
Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)