Lena: Pappa lämnade oss för en yngre kvinna
Lena var ensambarn och hårt knuten till sina föräldrar. Hon var pappas flicka och fadern var klippan i hennes liv. Men när hon var 19 år lämnade pappan familjen för en ung kvinna, bara fem år äldre än Lena.
För Lena var det ett bottenlöst svek, en mardröm och hon mådde fysiskt illa vid tanken på sin 50-åriga pappa tillsammans med en kvinna i sin egen ålder.
När märkte ni att något var på gång?
– Det dröjde innan jag fattade vad som höll på att hända. Jag hade hunnit bli 19 år och var i full färd med att skapa mig ett eget vuxenliv. Men mamma pratade om att pappa var allt mer frånvarande. Han kom senare och senare hem från arbetet och var disträ. Mamma var säker på att pappa dolde något där han satt framför sin uppvärmda middag med blicken i fjärran. Jag menade att mamma bara skapade dålig stämning med sina misstankar och tyckte synd om min stackars plågade pappa.
Min far hade träffat en annan
Men en eftermiddag när jag kom hem från skolan satt pappa med böjd nacke i soffan och mammas ansikte var upplöst av tårar. Det visade sig att hon haft rätt i sina misstankar. Min far hade träffat en annan och var stormande förälskad. Nu ville han lämna oss.
Hur reagerade du?
– Min värld föll samman. Jag befann mig i en vaken mardröm. De var ju en sak att pappa träffat en annan, men hon var bara fem år äldre än jag! Bara tanken på att min 50-åriga pappa förälskat sig i en så ung kvinna gjorde mig illamående. Jag kunde inte titta på honom. Jag skrek att jag aldrig ville se honom mer eller ha något med honom att göra.
Vad sa din mamma?
– Mamma var chockad, men hon försökte lugna mig. Det gick inte. Varken hon eller pappa kunde få mig att ändra mig. När pappa hade flyttat försökte han ringa mig, men jag vägrade att svara. Inte heller mail eller sms svarade jag på.
Mamma som de kommande månaderna försökte att bearbeta skilsmässan, närde inte samma starka motvilja mot pappa som jag. Hon var fortfarande förtvivlad, men försökte få mig att förstå att bara för att han inte älskade henne längre, betydde det inte att han inte älskade mig.
Innerst inne saknade jag honom något fruktansvärt och till slut gick jag med på att träffa honom i en park så att vi kunde gå en tur och prata om det som hänt.
Jag hoppades hela tiden att han hade en ålderskris som skulle gå över…
När jag träffade min far för första gången på flera månader satt han på en bänk och väntade på mig. Han hade gått ner i vikt, skaffat ny frisyr, nya glasögon och en yngre klädstil. När han såg mig reste han sig med tårar i ögonen och drog mig in i sin famn. Det var som om han inte ville släppa mig igen och jag kunde inte låta bli att gråta. Jag hade fått min pappa tillbaka! Men när han började prata om Anna, sin nya kärlek, drog jag mig undan och sa spydigt att nu trodde väl folk i parken som såg oss att jag var här med min sugardaddy. Pappa såg ledsen ut, men han fattade budskapet. Han nämnde inte Anna igen. När vi skildes åt hade jag gjort klart att jag aldrig ville träffa henne och hon blev inte heller bjuden till min studentfest några månader senare.
Men du fortsatte att träffa din pappa?
– Ja, jag träffade honom om han kom ensam och jag hoppades hela tiden att han hade en ålderskris som skulle gå över och därmed också lämna Anna.
På hösten fick jag en egen lägenhet som pappa hjälpte mig att ställa iordning. En dag när han kom för att sätta upp några hyllor, sa han att det var något han ville prata med mig om. Han såg allvarlig ut och bad mig sätta mig ner.
Ville inte acceptera förhållandet
Pappa sa att han förstod att jag hade svårt att acceptera att han var tillsammans med en kvinna som var så mycket yngre, men att för dem betydde åldersskillnaden ingenting och att han önskade att jag slutade upp med att uppföra mig så barnsligt. Anna är en viktig del av mitt liv och det kommer hon att fortsätta vara även om du ignorerar henne, sa han.
Men jag var inte redo att acceptera deras förhållande och blev bara arg. Jag höjde rösten och sa att han ju var gammal nog att vara Annas far och fattade han inte hur pinsamt det var?
Det kändes fullständigt fel att min pappa skulle ha barn med en som var så ung.
Pappa blev högröd i ansiktet, packade ihop sina verktyg och menade att jag borde vara vuxen nog att förstå att kärlek inte har någon ålder.
Efter att jag lugnat ner mig pratade jag med mamma som övertalade mig att ge Anna en chans. Kanske var hon inte som jag föreställde mig. Jag ville egentligen inte men jag kunde inte fortsätta att låtsas som att hon inte existerade, särskilt inte som de vid det här laget hade flyttat samman. Till slut gick jag med på att träffa henne.
Men Anna var inte alls den jag trott. Hon var generad och blyg och lika obekväm med situationen som jag. Min far hade lagt armen om henne som om hon behövde skyddas mot mig. Hon öppnade munnen i stort sett bara för att prata med honom. Efteråt försvarade pappa henne och sa att jag ju inte precis hade bjudit på mig själv och att Anna behövde tid för att vänja sig.
Lärde du känna henne?
– Nej. Under det följande året kom vi inte varandra närmare, kanske för att vi båda var svartsjuka och tävlade om pappas uppmärksamhet. Även om jag börjat vänja mig vid att se dem tillsammans var jag fullkomligt oförberedd när pappa en dag berättade att Anna var gravid. Det kändes fullständigt fel att min pappa skulle ha barn med en som var så ung. Nu var han så upptagen med att stötta Anna att han inte hade tid eller energi för mig.
Natten när han ringde och berättade att han blivit far till en liten flicka, gratulerade jag honom artigt. Efteråt klap-pade jag ihop. Nu kändes det som om jag förlorat honom på riktigt.
Men du bröt inte med honom?
– Nej, men jag träffade aldrig bara honom och Anna började bete sig som om hon var min mor. Om pappa och jag pratade om något från förr, la hon sig alltid i och hon kunde ge mig tillsägelser eller moderliga råd. Jag stod inte ut med henne. Vad inbillade hon sig? Hon var fem år äldre och varje gång vi var oense trädde pappa in på hennes sida och sa till mig att jag var barnslig, vilket bara skapade ytterligare konflikter och ett större avstånd mellan honom och mig.
Saknade och älskade sin pappa
Under de följande åren rann pappas och min kontakt ut i sanden. Och han gjorde ingenting för att hindra det.
Jag flyttade ihop med min pojkvän och den dag jag insåg att jag var gravid kändes det inte naturligt för mig att låta pappa vara en del av mitt barns liv. Det passade säkert inte honom heller att vara morfar, nu när han själv hade ett litet barn och levde med en ung kvinna.
En söndag var jag och min man hemma hos mamma och tittade i gamla fotoalbum. Jag la märke till hur pappas ögon lyste av kärlek till mig på så gott som alla bilder. Och jag kunde inte förneka att jag fortfarande älskade och saknade min pappa.
När jag ringde honom och berättade att jag väntade barn, gratulerade han mig rörd. Vi återknöt kontakten och även om jag aldrig någonsin kommer att förstå varför han lever med Anna, tvingades jag acceptera det. Jag hade inte något val, eftersom jag nu insåg hur viktigt det var att mitt barn fick lära känna sin morfar.
Hur har ni det nu?
– Idag, tre år senare, har pappa fortfarande inte tid eller ork till något annat än sin nya lilla familj. I gengäld har min lille pojke två små mostrar som han älskar att leka med när vi är på besök hemma hos pappa och Anna. På så sätt får min son ändå träffa sin morfar.
För egen del måste jag erkänna att även om jag lärt mig leva med min fars val kommer jag alltid att sakna den pappa han en gång var för mig.