Lisa var volontär i Zambia: ”Världens tuffaste jobb”
Solen brände i nacken och benen värkte när jag höjde hackan för att rensa bort ytterligare en meter ogräs mellan raderna av majs. Jag hoppades att den stora ormen någon sett när vi kom på morgonen inte låg och vilade under någon majsplanta längre fram. Jag funderade på vad som hade fått mig att frivilligt lämna mitt bekväma liv i Sverige för att under tre veckor leva på landsbygden i Zambia, utan några bekvämligheter som el eller rinnande vatten.
Mitt äventyr började en gråmulen dag i oktober när jag såg jobbannonsen från We Effect. Trots att annonsen utlovade hårt arbete från morgon till kväll i stekande värme, med en timlön på 1,50 kronor, postade jag min ansökan utan tvekan.
När jag fick besked om att jag hade gått vidare i rekryteringsprocessen blev jag tvungen att tänka igenom vad jag hade gett mig in på. Skulle min man kunna tänka sig att jobba heltid och ensam ha ansvar över vår gård med djur och fyra barn? Skulle jag få ledigt från jobbet när det är nästintill omöjligt att hitta veterinärvikarier?
Fattigdom är inte bara brist på pengar
Men alla stöttade mig och jag läste på om We Effect och det arbete de har gjort de senaste sextio åren för att utrota fattigdom genom hjälp till självhjälp och jämställdhetsarbete. Jag kände mig trygg med att låta dem placera mig i en okänd familj mitt ute i ingenstans.
Fick träffa chiefen
Så en kall januaridag satte jag mig på flyget till Zambia. Jag landade i huvudstaden Lusaka där jag spenderade en dag hos We Effect och fick lära mig mer om Zambia och zambisk kultur.
Zambia är ett fascinerande land med över 70 olika stammar och språk. De traditionella ledarna har fortfarande stor betydelse och chiefen styr och känner till allt som händer i hans område. Det är viktigt med hans välsignelse om man vill genomföra ett projekt. Jag hade beviljats audiens hos chief Amoono innan jag anlände till familjen där jag skulle bo. Jag var väldigt nervös inför mötet, men knäböjde på rätt ställe och gjorde inga kulturella klavertramp. Han försäkrade mig om att jag var välkommen och trygg under vistelsen i hans by.
Hos familjen fick jag lära mig lite av deras språk tonga, bland annat att beklaga mig över hettan som rådde. I Zambia känner man av klimatförändringarna och man drabbas oftare av både torka och skyfall. I år kom regnperioden en månad senare än normalt. Det betyder att både sådden och skörden blir försenad, vilket innebär att många kommer att svälta innan man kan skörda för att få mat och förhoppningsvis sälja överskottet.
Inälvor till middag
I Zambia är det oartigt att inte smaka på den mat och dryck som bjuds. Jag trodde inte att det skulle vara något problem, men det var innan jag bjöds på getinälvor…
Maten bestod främst av nshima, som är vatten och majsmjöl hopkokat till en degklump. Till det serverades oftast strimlade, stekta raps- eller pumpablad. Man äter med händerna och plockar upp tillbehören med nshiman. Ibland serverades extra protein i form av bönor, ägg eller nötter. Om man har mat så att det räcker äter man tre mål om dagen.
Rouladen av getmage gick inte att dela utan bestick
Det förekom inget som liknade svensk fika eller ens mellanmål. Familjen har getter och höns så ibland äter man kött, även om det inte är ofta. Vi slaktade och åt get vid ett tillfälle. Jag är uppvuxen på landet så slakten var inte jobbig, men när jag insåg att vi skulle äta inälvor fick jag lite ångest. Jag tycker att man ska ta tillvara så mycket som möjligt när man slaktar, men inälvor kan någon annan få äta.
Min plan var att ta bitar av lever, lunga eller njure och rulla in i en rejäl bit nshima och svälja utan att behöva känna smaken. Min plan fungerade tills jag kom till den sju cm långa rouladen av getmage inrullad i tunntarm. Den gick inte att dela utan bestick och var för stor för att sväljas hel. Jag lyckades ta två mycket sega tuggor innan det tog stopp. Jag kände mig otacksam och skämdes när jag tänkte på hur mycket mat vi slänger i Sverige.
Vanligt med stora familjer
Familjen jag bodde hos består av Florida, Milner och deras barn Milner Junior 15 år, Mayambu 13 år och Jasline 6 år. Familjerna är ofta stora med tio eller fler barn och en man kan ha flera fruar. De tyckte att det var fascinerande att jag som har fyra barn anses ha många barn i Sverige.
De har precis byggt färdigt sitt nya hus och behöver inte längre sova allesammans i ett rum. De sparar för att kunna köpa sin gård, som Milners far brukade före dem, men det är bara två familjer i byn som har haft råd att köpa sin mark. De är rädda för att när någon av dem dör kommer marken att styckas av, som den gjorde när Milners far dog, så att de får mindre att livnära sig på. Att äga sin egen mark ger trygghet och möjlighet att göra större investeringar. Rätten att äga sin mark är en viktig fråga som We Effect arbetar med.
Att inte ha tillgång till el och rinnande vatten gör att vardagssysslor tar lång tid och är arbetskrävande. Den närmsta brunnen är trasig, så man måste gå dubbelt så långt för att hämta vatten. Florida bär elegant 20 liter på huvudet, medan jag inte ens kunde balansera tio liter utan att stötta med händerna. Hon hämtar vatten flera gånger om dagen och en del kvinnor har mer än en timme till närmaste brunn. Eftersom man inte har kylskåp eller spis måste all mat lagas från grunden över öppen eld. En kväll kom vi hem sent efter att ha skördat raps hela dagen. I Sverige hade jag värmt något från kylen i micron, men här var vi tvungna att tända elden, koka upp vatten och laga till nshima.
Vill ge mitt stöd
Vad fick mig då att lämna bekvämligheten i Sverige för slitigt bondeliv i Zambia? Den unika möjligheten att få ta del av en annan kultur. Jag är tacksam för att jag fick bli en del av familjen Sikufa och dela deras vardag. Jag lärde mig mycket om mig själv och tänker på hur jag har alla möjliga hjälpmedel och bekvämligheter, men ändå har brist på tid.
Jag har insett att fattigdom inte bara är brist på pengar. Genom att stödja We Effects arbete bidrar jag till att ge människor möjligheter som gör att de själva kan förbättra sin livssituation och lämna fattigdomen.
Vem är Lisa Johansson?
Ålder: 40 år.
Familj: Christer och barnen Tilda, 11, Linnéa, 9, Elvira, 7 och Gustav, 5.
Bor: Lanna, utanför Värnamo i Småland.
Yrke: Smådjursveterinär med specialistkompetens i hundens och kattens sjukdomar.
Vad är We Effect och Världens tuffaste jobb?
- We Effect stödjer utveckling i fattiga länder och samarbetar med lokala organisationer. Fokus ligger på småskaliga bönder och man arbetar för hållbar miljö och jämställdhet.
- Projektet Världens tuffaste jobb pågick från 15 januari till 10 februari 2019, i Zambia. Det är fjärde gången som organisationen rekryterar en kvinna från Sverige till det tuffa jobbet. Tidigare år har man verkat i Kenya, Uganda och senast i Malawi.
- Läs mer på weeffect.se.
Jämställdhet minskar hunger
Kvinnor i Afrika bär den stora bördan för både hushåll och jordbruk, men äger eller kontrollerar mindre än 15 procent av den odlingsbara jorden.
Om världens alla kvinnor skulle ha samma villkor och samma tillgång till kunskap, mark, utsäde och marknad som männen, skulle skördarna kunna öka så mycket att 100-150 miljoner människor skulle slippa gå hungriga, enligt FN:s jordbruksorgan FAO.
Hur ser läget ut i Zambia just nu?
- Zambia räknas som ett lägre medelinkomstland, samtidigt som över halva befolkningen lever i fattigdom. På landsbygden i Zambia har endast ca 4,5 procent av hushållen tillgång till elektricitet, och de i allra flesta löser sitt energibehov med brännved eller träkol med negativ klimat- och miljöpåverkan som följd.
- Zambia ligger i södra Afrikas inland, med gräns mot Tanzania, Malawi, Moçambique, Zimbabwe, Botswana, Namibia, Angola och Kongo (Kinshasa). I landet bor 17,7 miljoner invånare (2018).
Källa: NE
Av Lisa Johansson