Allas.se och Året Runts krönikör Lisbeth Lundahl funderar på sin egen självbild och minns tillbaka på sin mormor.
Agnes Wold: Människan är gjord för att jobba
I teorin har jag en favorithobby: att lägga sten. Att hitta den rätta trekantiga eller avlånga eller fint rundade stenen som passar precis med dem jag redan placerat ut, det är som att lägga pussel. Fast rejälare. Ett jättepussel som kan bli till en gångstig, en rabattkant eller en avsats att ställa krukor på.
I teorin alltså. I verkligheten är det ett jobb som min rygg inte riktigt gillar längre. Ryggen föreslår virkning. Eller patiens. Min fantasi däremot, fortsätter skissa på stenpartier och Japan-inspirerade arrangemang. Sten är uråldrigt, vackert, outslitligt och raka motsatsen till fjolliga trädgårdsprydnader som måste tas in när det blir vinter.
Så jag stretar på med spett, spade och skottkärra. Jag har även en ”jungfru”, en vilseledande romantisk benämning på en astungt verktyg. Det är en järnmojäng man använder för att packa jord och grus till ett stabilt underlag. Jag försöker tänka att det är ett gymredskap som ska stärka min kropp men kroppen låter sig inte luras utan protesterar surt.
– Du ska inte tro att du kan hålla på som du gjorde när du var yngre, bannar kiropraktorn när jag ber honom fixa så att kotorna rasslar på plats igen.
– Nä, nä, svarar jag spakt och undrar om jag ska överväga virkning ändå.
Krönikor på allas.se
Nu hittar du även våra populära krönikörer från Allas, Hemmets veckotidning och Året runt på allas.se.
Varje fredag publiceras nya krönikor där Anna-Lena Brundin, Karin Herslow och Lisbeth Lundahl delar med sig av sina tankar, betraktelser och vardagsreflektioner.
”Det är inte mycket man kan uträtta med en rak arm”
Min mormor var en storvirkare. Möjligen har några av hennes efterkommande fortfarande travar av hennes grytlappar i skåpen. Troligare är att de slängt dem och skaffat fula men praktiska grillvantar. Att döma av vad man hittar på loppis har det mesta av den svenska grytlappsskatten åkt ut.
Givetvis virkade mormor också mormorsrutor, fint färgkombinerade och sammanfogade till stora plädar. Hon gjorde en filt till vart och ett av sina 16 barnbarn. Fast till mig, som kom på sladden långt efter de andra året innan hon dog, räckte tiden bara till ett docktäcke.
Mormor gick omvittnat snabbt eftersom hon aldrig fått lära sig cykla. Men en gång på äldre dar gjorde hon ett försök. För henne, som var född på 1870-talet måste det ha framstått som väldigt läskigt, farligt och fartfyllt. Och tyvärr gick hon omkull och krossade armbågen. På lasarettet kunde de inte reda ut röran av benbitar så hon blev stelopererad.
Det är inte mycket man kan uträtta med en rak arm så mormor stegade tillbaka till doktorn, bad honom bryta upp armbågen igen och låta den läka ihop i rät vinkel. Det ordnade han och mormor var nöjd. Nu fanns det mycket mer hon kunde göra med händerna och de allra sista åren, när orken tröt, hade hon åtminstone virkningen.
Ska jag byta självbild och lämna stenhanteringen? Acceptera min skröplighet och ta upp virknålen? Tanken grämer mig för vad jag än lyckas tota ihop så slängs det väl när jag är borta medan en stengärdsgård ligger kvar i hundra år. Ales stenar, en samling berömda bumlingar vid den skånska sydkusten, har stått där de står sedan yngre järnålder. Det kallar jag att lämna något efter sig.
Det får bli ännu en – försiktig – svängom med jungfrun.
