Livia Millhagen: ”Jag har blivit sexuellt trakasserad”
Livia Millhagen står i rampljuset hela våren. Efter tv-serien Systrar 1968 återkommer temat när hon gestaltar Blanche i Linje lusta, som dyker upp skör, skamlös och alkoholiserad i sin systers liv. Livia tar emot i sin loge på Dramaten i Stockholm. Det ärevördiga palatset i marmor står fast förankrat även om det stormat ordentligt kring Nationalscenen i samband med metoo-rörelsen och #tystnadtagning.
– Jag vill tro på ett systerskap kollegor emellan, säger hon allvarsamt. Även om jag personligen inte känt mig otrygg på många år har vaksamheten kring gränser stärkts och jag har kunnat stötta andra kvinnor.
Livia delar loge med Rebecka Hemse som spelar hennes syster i Tennessee Williams klassiker som har premiär i slutet av mars. Det är flera veckor kvar till dess när vi träffas. Livia för ena handen framför sig och liksom sveper bort stjärnorna som gestaltat Blanche före henne. Vivien Leigh, Dramatenlegendaren Inga Tidblad, som gjorde rollen här på teatern för snart sju decennier sedan, och Jessica Lange för att nämna några. Bort med dem bara, Livia måste hitta sin egen väg in i rollen.
Jag har lärt mig att markera vad som gäller
– Jag måste få tillgång till hela mig och förhålla mig öppen, förklarar hon. Jag börjar alltid med att bekanta mig med texten, sedan får jag se vad som händer.
Det gnistrar till i Livias blick över hur spännande tillvaron som skådespelare kan vara. Men det är en tyglad glöd där i ögonen, hon vet att hushålla med den för att lyskraften inte ska slockna.
Slippa bli tafsad på
I korridorerna på Dramaten rör sig kvinnor i alla åldrar, från Gunnel Lindblom, 86, till blivande unga stjärnor. Livia säger att hon känner stöd från de andra och ibland lutar sig mot äldre kollegor. Klimatet har förändrats snabbt det senaste året.
– Jag har blivit sexuellt trakasserad i yrket, men det var innan jag kom till Dramaten. Jag har lärt mig att markera vad som gäller, säger Livia. Det är förödande när närmanden går ut över det konstnärliga arbetet, som att kvinnliga skådespelare tvingas ställa sig långt bort från någon på scenen för att slippa bli tafsad på.
– Sånt har hänt, men jag hoppas den tiden är förbi, säger hon.
Men hon är fortfarande bekymrad över den tydliga struktur i branschen som säger att kvinnor ska vara unga och snygga.
– Vi förväntas tävla med varandra och känna oss ”utvalda” – åh, jag är så trött på det! Jag ställer helt enkelt inte upp på det.
Brodern dog
Barndomsdrömmen besannades när hon kom in på scenskolan, 22 år gammal. Men förmörkades av att hennes pappa, skulptören Lars Millhagen, gått bort i cancer strax innan. Han lever inom henne, hon minns hur han kunde komma från ateljén missnöjd och sedan återvände för att ge sig på arbetet igen. Det draget har hon från honom.
Jag kände att jag skulle leva för honom också
Hennes mamma, Beate Sydhoff, är konsthistoriker och när Livia var i tonåren flyttade familjen från Stockholm till Washington DC några år, där hennes mamma arbetade som kulturråd vid svenska ambassaden. Mellan Livia och hennes fyra år äldre syster föddes en bror som bara levde en vecka. Hon fick sitt namn för att det innehöll ordet ”liv”.
– Inget fick hända mig och min syster, jag kände att jag skulle leva för honom också, säger hon och tillägger att man alltid bär sin egen historia om barndomen.
Strax innan Livia började scenskolan i Malmö hade hon mött sin blivande man, Oscar Norbeck. Han stöttade henne genom den långdragna sorgen och rösten djupnar när hon berättar om deras kärlek. Maken är psykiatriker och de förenas i sitt gemensamma intresse för människor.
– Det finns inget svart eller vitt när vi samtalar, han visar alltid på en ny väg, säger hon.
Livia slog igenom i filmen Miffo 2003, där hon spelar den rullstolsburna flickan som Jonas Karlsson, prästen, förälskar sig i. De två har blivit något av ett radarpar på teatern och har spelat mot varandra i Scener ur ett äktenskap, som satts upp flera gånger genom åren, och båda hade centrala roller i Fanny och Alexander på Dramaten.
Även den kände regissören Stefan Larsson väljer ofta Livia till stora roller i sina uppsättningar. Livia har en förmåga tatt ta andan ur publiken med sina gestaltningar av världsdramatikens kvinnoroller och rosas av pressen gång efter gång.
Lever jämlikt
Trots hårt arbete har det varit en självklarhet för Livia att bilda familj och bli mamma. Hon gav sig den på att det skulle gå att förena med karriär och betonar att mödraskapet även berikar henne som skådespelare. Både 14-åriga Hedda och Valter, 8 år, hänger med henne till jobbet ibland som teaterbarn brukar göra. Livia förklarar att det alltid fallit sig naturligt för henne och maken att leva jämlikt. Ibland har han mest att göra, ibland hon. Som när hon filmade på Färöarna förra året.
– En fantastisk upplevelse, säger Livia kraftfullt.
Utan att avslöja för mycket spelar hon en värdshusvärdinna i Richard Hoberts senaste film Fågelfångarens son, som baseras på en legend från Färöarna och utspelas på 1800-talet. Av en tillfällighet heter hennes rollfigur också Livia och spelar en avgörande roll i dramat. Hon griper in som förmedlare då ett ungt par riskerar allt för att de inte fått någon son, utan ”bara” döttrar. Livia Millhagen säger att ingripandet får större konsekvenser än hennes rollfigur kunnat föreställa sig.
– Inspelningen var en kamp mot vädret som ändrades från sol till snöstorm på en timme, berättar Livia och tillägger att klimatet har stort inflytande i historien. Allt är på liv och död där.
En saknad pusselbit
Direkt efter filminspelningen var det dags för henne att byta ut 1800-talsoutfiten mot en chic 1960-talsklänning. Vilket var vidunderligt skönt under den heta svenska sommaren i trakten av Sjöbo, där Systrar 1968 spelades in. Livia är väl förtrogen med landskapet och har tillbringat varenda sommar på Österlen ända från barndomen.
Hennes rollfigur, som mamma till en av huvudpersonerna, påverkas av 1968-rörelsens vänstervindar. Och rent privat hände något stort för Livia Millhagen. En saknad pusselbit föll på plats när hon strax efteråt återupptog kontakten med sin närmaste vän från tonåren.
– Vi var som systrar och stod varandra oerhört nära. Det var nästan omöjligt för andra att umgås med oss, berättar hon. Jag tror det var nödvändigt att vi gled ifrån varandra.
Hon förklarar med öppet ansikte att det plötsligt väcktes ett behov i henne att ta kontakt med sin ungdomsvän fast de inte träffats på 25 år. Hon hade saknat sin bästa vän mer än hon först förstod.
– Jag är lycklig över att jag gjorde det, det fanns inget att vänta på.
Livia säger det allvarsamt, men det låter väl ödesmättat med tanke på hennes 45 år och det faktum att hon ser skärande ung ut.
– Man tycker ju att man förändrats så mycket, men nu tror jag inte det längre. Jag är inte så annorlunda mot mitt unga jag, skillnaden är att jag har bättre verktyg att hantera min känslighet med nu.
Av Kristina Svedell