Ludvig förlorade sin syster i diskoteksbranden
Hanna skulle precis fylla 15 och hade varit hemma under dagen och bakat bullar. Bullar som skulle komma att ligga i frysen i tio år.
– Det var novemberlov, minns mamma Eva. Hanna skulle iväg och sjunga. Hon sjöng i kör i Oscar Fredriks kyrka. Sedan skulle hon på festen på Backaplan och därefter till sin pappa. Vi var ganska nyskilda då.
Eva Jarepalm, 59, gör en kort paus.
Vi träffas i centrala Göteborg – bredvid henne vid kafébordet sitter 26-årige sonen Ludvig Jarepalm.
– Hanna ringde mig flera gånger på jobbet, fortsätter Eva. Bullarna jäste inte och hon hade bråttom. Hon skulle göra sig i ordning för festen.
Eva ler svagt vid minnet. Sedan berättar hon om sista gången hon såg sin dotter.
– Plötsligt stod hon i dörren till mitt jobb. Jag minns att jag sa ”men Hanna, bussen har ju gått nu!”. Då bara log hon, vände sig om och rusade ut. Och hon hann. Det känns som om hon kom och sa hejdå till mig.
20 år sedan Backabranden
I år har det gått 20 år sedan livet för alltid förändrades. För Ludvig, som bara var sex år när han förlorade sin storasyster, är det svårt att veta vad han faktiskt minns på riktigt – från tiden innan katastrofen.
– Jag kommer bara ihåg små fragment, säger han dröjande. Och egentligen vet jag inte riktigt vad jag minns och vad jag i efterhand har satt ihop i mitt huvud. Men jag kommer ihåg att Hanna sjöng kärlekslåtar högt på sitt rum, så att det ekade i hela radhuset.
– Hannas pappa var musiker, fyller Eva i. De hade uppträtt på olika vårdboenden sedan Hanna var liten. Hon var en riktig showare.
Det brann i festlokalen på Backaplan
Eva beskriver hur hon den där natten till den 30 oktober 1998 – då Hanna befann sig i festlokalen på Backaplan i Göteborg tillsammans med sina vänner – plötsligt fick ett samtal från Hannas pappa Ronny som var den som skulle hämta dottern.– Han ringde tio över tolv. Jag glömmer det aldrig. Han var helt lugn när han sa: ”jag är här nu, där Hanna är, men det brinner”. Jag satt på sängkanten och han fortsatte: ”jag letar, jag ska finna henne”.Petra fick sepsis efter förlossningenLäs mer
Ögonen blänker till och Eva tystnar en kort stund.
– Jag blev alldeles kall och bortdomnad hela jag, säger hon sedan. Jag insåg på något sätt att det var kört – men ändå gick jag och kollade varje buss som kom för att se om Hanna skulle vara med den.
Halv sex på morgonen satt Eva fortfarande i soffan. Hon tittade på Nyhetsmorgon som visade bilder från Backaplan.
– Ludvig kom upp och frågade vad jag tittade på. Jag sa: ”de visar diskot som Hanna var på igår, och det brinner – men pappa är där och ska hämta Hanna”. Då svarade Ludde: ”hoppas hon inte har bränt sig” … Grannfamiljen tog sedan hand om Ludvig, och en arbetskompis och min syster med man kom och var med mig. Samtidigt letade Ronny vidare. Det måste ha varit fruktansvärt, det han gick igenom.
Eva torkar ett par tårar.
– Man har nog inte riktigt bearbetat det – som man tror, konstaterar hon. Det har gått ganska bra tycker man, men när man börjar prata om det så forsar känslorna fram.
Eva flydde från sorgen
Efter att Hanna identifierats bland de omkomna följde en tid då Eva, som hon själv beskriver det, gick omkring som i en bubbla.
– Jag hade goda vänner som fanns där. Men jag flydde nog från sorgen och jobbade väldigt mycket … Man tänker inte. Man kämpar bara för att överleva.
Det skulle dröja nästan tio år innan Eva kom till ett stadie då hon insåg att ”jag måste gå hem och ta hand om Ludvig”.
– Jag hade gjort det på automatik, men just då blev jag hundra procent medveten om åren jag missat. Samtidigt hade Ludvig kämpat för sin pappa. Ronny mådde jättedåligt men Ludde var så fantastisk, så vuxen. Han fick ta mycket sorg.
Eva tystnar återigen men fortsätter snart:
– Nu gråter jag mer över Ludde än något annat. Vilken hemsk barndom. Men vi gjorde så gott vi kunde. Jag har alltid tagit mig upp ur sängen.
Han som förlorade sin syster
Ludvig lutar sig fram över bordet och säger samtidigt:– Jag upplevde det inte så. Absolut inte. Jag upplevde det trots allt som en ganska normal tid. Fast det fanns ju alltid där, det som hänt. Jag märkte det på hur folk betedde sig mot mig. Min identitet blev lite ”han som förlorat sin syster”.Mia förlorade 30 liter blod vid förlossningenLäs mer
Efter en kort paus fortsätter Ludvig:
– Men när mamma sedan började anstränga sig, för att göra en så bra situation som möjligt av våra liv, då gjorde jag revolt och drog mig undan. Tonåren var ganska stökiga. I samband med det blev farsan väldigt dålig. Det var några mörka år innan han också dog. Sedan började jag få ambitioner. Jag fick smak på hur det var att sköta sig.
Kunde landa i sorgen
Och någonstans vände det, för både Eva och Ludvig. När Eva bestämt sig för att sluta sitt jobb – hon var därefter hemma i drygt två år – och fokusera på Ludvig fick hon även tid att själv landa i sorgen.
– Det var en regnig sommar, minns hon. Jag satt i uterummet och läste, med filtar om mig. Jag började få ro.
Hon berättar att hon läser väldigt mycket böcker, skrivna av andra människor som också varit med om svåra saker. Det hjälper henne.
– Alla har ungefär samma upplevelser. Man kommer till ett stadie, sedan går man vidare – i alla fall de flesta gör det. Jag klarar att vara glad. Jag har ett bra liv i dag.
Även Ludvig har hittat sin plats och sitt sätt att hantera sorgen på. När han var i 18-årsåldern provade han att gå till en terapeut, men det gav honom inget. Att träna har däremot blivit betydelsefullt och han driver en egen golvläggningsfirma. Till skillnad från Eva, som flyttat till Karlstad där hon nu arbetar inom vården, bor Ludvig kvar i Landvetter där han och Hanna växte upp.
– Jag och mamma har pratat igenom allt ganska bra, säger Ludvig. Vi har aldrig lagt locket på. Man får lära sig att acceptera det bara, att det är så här.
Fina minnen av sin syster
Han ler lite när Eva tar fram några fotografier föreställande Ludvig och Hanna tillsammans.– Hanna var lite som en extramamma för mig, säger han sedan. Hon tog hand om mig. Jag vet att hon älskade mig jättemycket. Jag har bara fina minnen, även om de inte är så många.– Du var allt för henne, fyller Eva i. Hon kunde springa in i matsalen på skolan bara för att pussa dig och kolla att du hade det bra. Hanna stegade ner till lekplatsen om någon så mycket som petade på Ludde. Hon var så kärleksfull mot allt och alla.Hur vanligt är det att sminka sig efter förlossningen?Läs mer
Eva skrattar lite när hon fortsätter:
– Hon var ofta väldigt kär också. Hon hade mycket kärleksbekymmer. Jag kan prata om Hanna hur mycket som helst. Vi hade en underbar relation, även om vi bråkade ibland.
Ludvig förklarar att för honom känns det ofta främst sorgligt att tänka på Hanna. Saknaden är det svåraste.
– Det jag tänker på är hur det kunde ha varit. Jag hade kunnat ha någon bredvid mig hela tiden. När jag ser syskon tillsammans tänker jag mycket på henne, och på hur det hade kunnat vara. Det har aldrig funnits något jag önskat mer än att ha syskon. Det känns att det är något som saknas.
Han funderar ett ögonblick innan han lägger till:
– Jag vet inte om den som aldrig haft syskon tänker på samma sätt, men när man en gång har haft syskon så blir det väldigt påtagligt. Det är ofta sådana tankar som blir en dörr in i sorgen.
Eva fingrar på sin kaffekopp och säger sedan:
– Vi var en jättefin liten familj som blev helt raserad. Saknaden och sorgen går aldrig över. Hanna finns med i allt jag gör, hon är fortfarande med mig hela tiden – att prata om henne gör att hon känns ännu mer närvarande. Det är jätteviktigt. Men på något sätt går man vidare. Man klarar det om man måste. Många undrar ”hur orkar man?”. Men livet är inte en spikrak väg. Jag har ju dessutom Ludde. Han är min största kärlek i livet.
Årsdagen av diskoteksbranden
I slutet av oktober har 20 år passerat sedan natten som förändrade allt.
– Varje år, när årsdagen närmar sig, säger jag att jag inte kommer att känna något – men jag blir ändå alltid lite stressad och känslig, säger Eva.
När hon tagit en klunk kaffe berättar Eva att många även frågat ”hur orkar du tänka på att de här killarna gjorde det här?”, med syfte på de fyra unga män som anlade branden i festlokalen.
– Men jag tänker inte på det… det finns inget hat.
Av: Lina Norman
Foto: Anna Edlund, IBL, privatbild