Madeleine Lega väjde för älg – kraschade in i bergvägg
Madeleine Lega, 47, rör sig lite mödosamt i den stora villan utanför Kungsbacka när hon går för att öppna ytterdörren.
Flera veckor efter den dramatiska olyckan ett par mil från hemmet på Västkusten har hon fortfarande ont i höften och revbenen ömmar.
– Det var en ordentlig kollision och jag blev riktigt mörbultad. Efter kraschen mot bergväggen kändes det som jag åkt runt i en torktumlare och jag fick ont i buken efter bilbältet, berättar hon.
När hon öppnar ytterdörren skiner hon upp i ett stort leende. Utanför står nämligen hennes stora hjälte, Anton Hederdal, 24.
Anton stannade och hjälpte till
Det var han som tog hand om henne när hon chockad och med smärtor i hela kroppen stod utanför sin krockskadade bil.
– Jag är så tacksam för att Anton stannade och hjälpte mig. Han är värd alla andra belöningar man kan ge honom.
– Det betydde otrolig mycket för mig i den stunden och med sitt lugn och sin vänlighet innebar han en stor trygghet för mig, säger Madeleine.
Anton ler generat när Madeleine kallar honom för sin hjälte:
– Jag gjorde bara vad alla bör göra i den situationen. För mig är det självklart att man ska stanna och försöka hjälpa till när man kommer fram till en olycksplats.
Väjde för älg – i 70 km/h
Olyckan, som kunde ha slutat betydligt värre för Madeleine om hon inte haft turen på sin sida, skedde mitt på dagen i början av januari.
För mig är det självklart att man ska stanna och försöka hjälpa till
Det var lite trafik på den smala vägen och Madeleine tror att hon höll ungefär 70 kilometer i timmen. När hon närmade sig en smal passage med en bergvägg på ena sidan av vägen såg hon något i högra ögonvrån.
– Plötsligt hoppade en jättestor älg ut mitt framför bilen. Det var den största älg jag någonsin sett och den hade en rejäl krona.
Det enda Madeleine hann tänka i den panikartade situationen var att hon inte ville köra rakt in i älgen.
– I så fall skulle jag inte ha överlevt. Visserligen körde jag en lite större Fiat-modell, men älgen var som sagt jättestor.
– Jag hann tänka att det var bättre att jag träffade bakdelen på älgen och väjde därför åt höger.
Körde in i bergväggen
Men på den smala vägen fanns inget utrymme för undanmanövrar. När Madeleine väjde körde hon rakt in i bergväggen med höger sida av bilens front.
– Det var en kraftig smäll och jag kastades runt inne i bilen. Det kändes i hela kroppen. Det gjorde framför allt ont där bilbältet skar in i magen och i bröstet.
Efter kollisionen fortsatte Madeleines bil att rulla tills den stannade av sig själv lite längre fram. Utöver motorn som fortfarande var igång var det dödstyst runt olycksplatsen.
– Jag satt där omskakad och försökte förstå vad som hänt och hur jag mådde. Inga spår syntes av älgen och jag förstod att jag åtminstone inte kört på den.
Kände konstig lukt i bilen
Plötsligt kände hon en konstig lukt inne i bilen och blev rädd att det skulle börja brinna.
Snabbt stängde hon av motorn, knäppte loss säkerhetsbältet och tog sig ut.
– Jag var så full av adrenalin så jag kände ingen smärta. Jag hade inte heller någon tanke på att jag kunde ha skadat nacken och att jag borde hålla mig stilla.
Strax efter att Madeleine hade kraschat med bergväggen passerade en annan bil olycksplatsen, men föraren valde att inte stanna för att se om det fanns skadade som behövde hjälp.
– Det är helt otroligt att man kan bete sig på det sättet. Det var dessutom så trångt på vägen eftersom min bil blockerade delar av ena körfältet, så andra bilar som skulle passera var tvungna att sänka hastigheten rejält, säger Madeleine.
Svimmade av chock
I bilen som kom fram till platsen några minuter senare satt Anton. Han bor och arbetar i Töllsjö vid Bollebygd, men den här dagen var han på väg till Värö, norr om Varberg, för att serva en anläggningsmaskin.
– När jag närmade mig såg jag att det skett en olycka. Det låg plastbitar längs vägen och lite längre fram såg jag en kvinna som stod utanför sin bil, berättar han.
Anton saktade ner farten, rullade ner vindrutan och frågade vad som hänt. När han fick klart för sig att Madeleine krockat och kunde vara skadad parkerade han sin bil på ett säkert ställe och gick fram till henne.
– Hon sa att hon mådde bra, men jag såg och hörde på henne att hon inte gjorde det. Det var något i hennes ögon som fick mig att förstå att hon var chockad, berättar han.
Vänstra sidan av Madeleines bil var oskadad, men på höger sida såg det desto värre ut. Höger framhjul var helt borta och bilen var kraftigt intryckt och skrapad längs hela sidan.
– Höger framdäck exploderade vid krocken. Det fanns ingenting kvar och smällen var så kraftig att den pulveriserade fälgen.
– När jag såg det och förstod hur illa det kunde ha gått vek sig mina ben och jag svimmade, berättar Madeleine.
Fångade henne i armarna
Lyckligtvis hade Anton då hunnit fram till henne och lyckades fånga henne i sina armar så att hon inte föll handlöst till marken.
– Jag minns att jag satt på Antons fötter och lutade mig mot hans ben.
Madeleines minnesbilder av vad som hände sedan är lite diffusa. Hon svimmade flera gånger medan de väntade på räddningstjänst och ambulans.
– Jag nickade hela tiden till, som man kan göra om man är väldigt trött i tv-soffan. Jag var bara borta några sekunder åt gången.
– Troligen var det på grund av att adrenalinet släppte och att jag kände mig trygg med att Anton fanns hos mig.
Ringde 112
Precis innan Anton kom till olycksplatsen hade Madeleine ringt sin man Jonas Larsson, 52, som befann sig på sitt företag i Göteborg, och berättat att hon krockat. Hon bröt samtalet när hon såg Anton komma.
Jag sa till honom att han inte fick lämna mig
Det var Anton som ringde 112 och för att kunna förklara var olyckan skett lämnade han gps-koordinationen som han kunde se i sin telefon.
Eftersom Anton misstänkte att Madeleine kunde ha fått en nackskada hjälpte han henne in i bilen för att hon skulle hålla sig i stillhet. Medan de väntade satt han hos henne och höll henne i handen.
– Jag sa till honom att han inte fick lämna mig. Samtidigt var jag mitt i alltihopa orolig för att han skulle missa något på sitt jobb, berättar Madeleine med ett leende och fortsätter med värme i rösten:
– Då sa han det finaste jag kunde få höra i den situation jag befann mig i – att han inte skulle lämna mig, att det bara var en maskin som stod och väntade på honom och att mitt liv var viktigare än den.
Lyftes in i ambulansen
När räddningstjänsten kom tog de hand om Madeleine och fixerade nacken innan de lyfte in henne i ambulansen. Anton var kvar på platsen tills han såg ambulansen köra iväg med Madeleine till sjukhuset i Borås.
– Samtidigt som jag lyftes in i ambulansen sa räddningstjänstens personal att det kommit ytterligare en man till olycksplatsen. När jag bad dem beskriva hur han såg ut förstod jag att det var min Jonas som kört i ilfart från Göteborg, berättar Madeleine med ett leende.
På sjukhuset konstaterade läkarna att Madeleine trots allt haft tur i oturen som klarat sig undan allvarligare skador.
– Det jag var mest rädd för var att jag hade ont i nacken efteråt, men förhoppningsvis har jag inte fått någon whiplashskada. Jag ska på fler undersökningar innan man vet säkert.
När Madeleine låg på sjukhuset mindes hon inte vad hennes okände hjälte hette. Allt hon visste var att hans förnamn började på A.
– Jag ville ha tag i honom för att kunna tacka ordentligt för hans fina insats. Det går inte med ord att beskriva hur viktig han var för mig på olycksplatsen.
Efterlyste sin hjälte på Facebook
När Madeleine kom hem från sjukhuset på kvällen la hon därför ut en efterlysning på Facebook där hon berättade om olyckan och skrev att hon ville ha tag i killen som hjälpte henne.
– Jag skrev att jag trodde att han hette Albin eller Anders eller något liknande, säger Madeleine.
Anton såg inte själv efterlysningen eftersom han inte är så aktiv på Facebook, men det gjorde däremot hans syster. Hon skrev till Madeleine att det troligen var hennes bror hon sökte.
Två dagar senare ringde Madeleine upp för att tacka. För Anton var det ett mycket välkommet samtal.
– Jag hade funderat på hur det gått för henne, hur hon mådde. Men samtidigt ville jag inte söka upp henne på sjukhuset och störa, säger han.
Valde samma väg av ren slump
Enligt Anton var det en slump att just han blev Madeleines hjälte. Han hade två vägar att välja på när han skulle köra från Töllsjö till Värö.
– De är ungefär lika långa och det är en smaksak vilken man väljer. Jag valde faktiskt väg 974 i alla sista stund, berättar han.
Madeleine är glad över att han valde samma väg som hon.
– Vi skojade om att Anton har ett passande efternamn, Hederdal. Han är en riktig hedersman.
Av Per-Ola Ohlsson