Margareta lär oss att döstäda
Hemma hos Margareta Magnusson, författare till boken Döstädning: Ingen sorglig historia, är det inte alls tomt på saker. Det ser ut som hemma hos vem som helst. Men detta är kvinnan som skrivit en hel bok om att ständigt vara på rensande fot, om värdet av att rationalisera bort saker och om att finna sinnesfrid i att inte äga för många prylar. Att döstäda betyder också i förlängningen att man gör det enklare för eftervärlden den dagen man inte finns mer. Men det är inte i första hand döden som döstädning handlar om.
Det handlar inte om döden
– Man ska inte förväxla döstäda med att dödstäda. Döstädning är när du alltid håller undan och ständigt organiserar bort saker, som en livsstil du bejakar hela livet, oavsett ålder. Att säga döstäda är som att du säger att något är dökul, eller att du är dökär, slår Margareta fast.
– Dödstäda däremot är att städa efter själva döden. Jag vill verkligen inte att mina barn och barnbarn ska behöva ha ett berg att hantera den dagen jag är borta. Så visst, på så vis har min benämning döstäda två innehåll, men där anknytningen till själva döden kommer i andra hand. Döstädar gör du hela livet och det är ett förhållningssätt.
Och intresset för just detta förhållningssätt har tagit den 82-åriga debutanten helt på sängen. Redan innan boken kommit ut har den köpts av 20 länder.
– Jag fattar inte hur det kunde bli så här, säger Margareta och skakar på huvudet. Nu får jag tacka nej till så mycket, jag har inte orken att vara med överallt. Och jag är ju så väldigt gammal, så ingen tvivlar på mig när jag säger att jag är för trött, säger hon och ler.
Ville äta ifred
Margareta verkar inte alls vara trött. Hon skämtar friskt, är vass i repliken och väldigt vital. Hon föddes i Göteborg en nyårsafton och trodde alltid att det var för henne som alla kyrkklockor ringde och fyrverkerierna sprakade. Margaretas pappa var läkare och hennes mamma sjuksköterska, och ”de älskade henne även om hon skrek”.
– Jag har för det mesta haft så väldigt roligt, men nu när jag är mellan åttio och hundra tänker jag lugna ner mig. Och jag bestämmer själv. Häromdagen när jag var ute på en restaurang med mitt barnbarn stannade en person till vid oss och frågade om det var just jag som hade skrivit den där boken om döstädning varpå jag sa: ”Nej, det är inte jag!” Jag kände att jag ville äta ifred, men sedan blev jag lite snällare och medgav att det nog var jag ändå.
Flyttat 17 gånger
Margareta är annonstecknerska och konstnärinna i grunden med en bakgrund från Beckmans konstskola inom mode och illustration. Hon har flyttat hela 17 gånger under sitt liv; hennes make var affärsman och jobbade på ett stort företag vilket innebar att de flyttade utomlands några gånger, bland annat till Singapore och USA. Att hon skulle bli författare på äldre dar var inget som fanns i tankarna alls. Hon började att skriva om döstädning för sitt nöjes skull.
– Många kanske tänker att just städning betyder att du inte hinner med annat. Men i själva verket är det precis tvärtom, det är när du döstädar och minimerar det materiella som du verkligen får tid över. Och när du ger bort, kastar eller återvinner föremål får du en inre frid.
Lathet eller känslomässiga band till sina saker
Margareta tror att människors känslomässiga band till olika ting gör att det kan bli svårt att slänga. Det kan också handla om lathet då man skjuter upp att rensa för något som verkar roligare. Men då växer berget av saker och det blir värre senare.
Margareta menar också att alldeles för många bor kvar i stora våningar eller hus alldeles för länge.
– Har du en åttarummare och har blivit en gammal tant som jag, vad ska du då med den stora boningen till? Det är förvånansvärt många äldre som sitter i sina gigantiska hem och inte får ändan ur vagnen.
Passa på när du veckostädar
Margareta förklarar också att när man ändå veckostädar ska man passa på att ta bort lite varje gång. Då är grovsorteringen klar och halva jobbet med ens gjort.
– Det är ett perfekt system när du har en stor familj, som jag har haft. Jag samlade alltid upp spridda saker och sa sedan till mina fem barn att de fick ta hand om det som var deras. Jag var till och med så sträng att barnen endast fick välja en enda viktig leksak att ta med sig när vi flyttade till Maryland i USA. Det lyckades de med. Och inte har de fått några men av det!
Frågar barnen först
Margareta gör sig helst av med saker som hon har dubbletter av. Hon pekar mot diskbänken där hon staplat fyra brickor.
– Vad ska jag med fyra brickor till? Jag ger väl bort tre utav dem, och nu efter allt bokskrivande har jag faktiskt lite väl mycket här hemma som måste bort. Men jag frågar alltid mina barn först, eller så lämnar jag till bättre behövande, säger Margareta.
Margareta betonar att det ständigt finns ett miljöfokus i döstädningen. Att återvinna kan vara att ge bort en sak snarare än att slänga.
– Jag bryr mig så väldigt lite om saker. Jag har inga känslor för döda ting. Hade jag en diamant hade jag sålt den direkt! För blir jag både blind och döv, ja då kan jag ju inte ens se att den gnistrar. Jag vill klara av min dag. Det är det viktigaste för mig nu för tiden.
En låda med viktiga minnen
Den enda gången Margareta möjligen kan bli lite bitter över något som hon har gjort sig av med skulle vara de gånger hon letar frenetiskt efter något som hon just i stunden behöver. Sedan tar hon fram sin slänglåda där hon lagt viktiga minnen, som en snäcka från Bali och gamla brev.
– Det finns ju föremål som bara du själv har glädje av och som ingen kommer att förstå att du vill ha, men som du behöver för att stärka ditt minne. Det är därför jag har min låda som det står ”släng” på. Den be höver inte mina släktingar ens titta i eller sortera, utan de kan bara slänga den. Även om de såklart får titta i den. Men bara om de själva vill.
Hon har inte heller några som helst problem med att göra sig av med böcker, som är typiska prylar som samlar damm men som människor ofta har svårt att skiljas ifrån. Böcker ska vidare till någon annan, förutom älsklingsböckerna, som Margareta sparar och gärna läser om. Det som är ett måste i bokhyllan är en ordbok och en atlas.
– Om man tycker att det är svårt att veta hur man ska börja döstäda är det enklaste sättet att ta de stora sakerna först, som en byrå eller något annat skrymmande. Och i stället för att köpa en sak när du går bort kan du ge något fint hemifrån som en gåva.
Penslarna blir kvar
Eftersom Margareta älskar att måla och teckna tänker hon inte ge bort eller kasta sina penslar. Hon har dessutom sparat sin mans gamla nalle, som heter Gammelnalle, och som förärats med en bekväm och fin plats på hennes säng. Gammelnalle har funnits med i över 80 år, och han vet saker som ingen annan vet. Nallen har under decennier anförtrotts många viktiga spörsmål i sitt lojala och trygga öra. Hon tar sedan fram en favoritväst från Kina.
– Den här slänger jag inte heller. Den är handsydd och inköpt på en kinesisk marknad och är att betrakta som ett litet mästerverk.
Döstäda aldrig med en man
Margaretas kanske allra bästa råd är att inte döstäda med en man.
– Nej, för allt i världen, då blir du aldrig klar! De sparar på muttrar och skruvar i all oändlighet. Helt hopplöst.
– Livet är så härligt och roligt, så man ska inte bli för fäst vid saker. Jag har till och med slängt min gamla brudklänning. Sådan smal midja har väl inte jag längre!
Margaretas kom igång-tips
● Börja med det som betyder minst för dig, där du inte har så många känslor förknippade.
● När man inte kan komma i kläderna längre finns det inget att tveka på – kasta eller ge till bättre behövande.
● Tänk i säsonger. När du inte saknat ett klädesplagg eller en sak under hela vintern eller sommaren behöver du inte detta mer.
● Dela upp ägodelarna i kategorier och sortera sedan i dessa kategorier, till exempel böcker, kläder eller husgeråd.
● Inventera och skriv ner vad du har i skåp och lådor (även på vinden eller i källaren).
● Se döstädningen som en träning, ju mer man håller på, desto lättare blir det.
Fotnot: Döstädning: Ingen sorglig historia kommer ut den 6 oktober på Albert Bonniers förlag. Läs mer och köp boken här. (reklamlänk)
Av Gabriella Grünwald
Foto: Stefan Nilsson