Martinas man adopterade en ouppfostrad hund
När Jesper och jag förlorade vår lilla pudel Sisse bestämde vi oss för att inte ha fler hundar. Vi skulle ändå aldrig hitta någon som kunde mäta sig med vår Sisse.
Se också: 5 anledningar att skaffa hund
Men det dröjde inte mer än tre veckor förrän Jesper kom hem med Trassel, en stor hårig hund av obestämbar ras som enligt Jesper behövde ett hem där han kunde få lugn och ro.
Jag blev arg. Vi hade ju en överenskommelse. Jesper och jag hade ju tillsammans beslutat att vi haft vår sista hund.
– Vi kan säga att vi har honom på prov, föreslog Jesper när jag hade lugnat ner mig. Och så berättade han att en kollega hade hämtat hunden på ett hundhärbärge.
Stackars Trassel hade skickats från familj till familj, efter det att den ursprungliga ägaren skilt sig. Inte mindre än tre familjer hade haft Trassel hos sig innan de ångrat sig och lämnat honom tillbaka.
Och det fungerade inte heller hemma hos Jespers kollega. Han hade tre små barn och hunden ställde till med kaos. Men Jesper tyckte synd om Trassel.
Hunden var busig och ouppfostrad
–Det måste ju vara något fel på hunden eftersom ingen vill behålla honom, sa jag kallt. Det måste du ju begripa. Jesper surade och Trassel surade. Jag suckade.
Nu var det för sent att köra hunden tillbaka tilll härbärget. Jesper och jag är aldrig ovänner länge och jag följde med honom ut med hunden på en kvällspromenad. Trassel slet och drog i kopplet. Det var en mardröm att gå ut med honom.
– Jag kan mycket väl förstå att ingen orkar med honom, sa jag spydigt. Den hunden är helt ouppfostrad.
– Ja, medgav Jesper, men det är ju inte Trassels fel.
Och det hade han ju förstås rätt i. Jag tittade på det stora bångstyriga monstret som nu faktiskt började bli trött och drog lite mindre.
När vi kom hem lufsade Trassel rakt in i huset. Jag tänkte på lilla Sisse som hade varit lite kokett och inte stod ut med smutsiga tassar. Hon hade aldrig bråkat, bara varit tacksam när jag torkade hennes tassar.
Med arg röst kallad jag på Trassel. Även om han bara skulle bo här en kort tid så skulle han lära sig att man inte bara går rakt in i huset utan att få tassarna avtorkade först.
Monstret kom lunkade och till min förvåning satte han sig inte på tvären när jag torkade honom. Han gillade det inte, men fann sig i det. Sedan störtade han in med sådan fart att han gled flera meter på hallmatan som korvade ihop sig.
Gråtfärdig efter promenaden med Trassel
– Hur ska det gå när han ska vara ensam i morgon, suckade jag. Jag tror inte att Jesper hade skänkt det en tanke.
När jag kom hem efter arbetet följande dag hade hunden tuggat på en av mina skor. Jag var gråtfärdig men kom att tänka på att de där skorna hade skavt på hälen och jag skulle ändå kasta dem.
Jag var tvungen att gå ut med Trassel, men tanken på hur han drog i kopplet fick mig att överväga att cykla med honom. Det var riskabelt förstås men det visade sig att den stora hunden sprang fint bredvid cykeln.
Hemma igen fick Trassel mat och han la sig sedan lugnt i sin korg för att sova. Jag hade bett om ett par dagars semester och när Jesper nästa dag körde till jobbet cyklade jag ännu en gång med hunden.
Trassel fick stanna
Nästa gång skulle vi promenera. Det var svårt, men jag bet ihop tänderna. När Trassel drog för mycket, vända jag tvärt om och gick åt andra hållet. Det blev lite bättre.
– Du är fem år och kan inte gå fint, mumlade jag och kliade honom bakom örat. Han tittade på mig med tillgivenhet och fövåning i de vackra bruna ögonen.
Efter helgen skulle Trassel vara ensam hemma igen. Han hann med att förstöra ytterligare en sko, men sedan var han klar med tuggandet.
Jag berömde honom och han tittade på mig. Var det sorg eller rädsla jag såg i hans ögon?
Jag bestämde mig i den stunden, Trassel skulle stanna hos oss. Vi är med hund igen – en stor, klumpig och helt underbar hund.
Martina
Foto: Jake Oates on Unsplash