”Mia”: Mitt liv förvandlades till en mardröm
Jag ville ta mig ur förhållandet, men jag visste inte hur det skulle gå till.
Under de tio första åren av mitt liv bodde jag i Sverige, men efter det valde mina föräldrar att flytta till Norge. Nu skulle jag hitta nya vänner i ett nytt land och det var såklart en stor omställning. Mina föräldrar fann sig snabbt till rätta, men jag gjorde aldrig riktigt det och bestämde mig för att flytta tillbaka till Sverige så snart jag kunde.
Jag tog studenten i Norge och flyttade sedan till Göteborg för att studera på universitetet. Det första året gick ganska bra och en kväll gick jag och några vänner ut på stan för att roa oss. Jag blev uppvaktad av en härlig kille och vi dansade och pratade hela kvällen. Han hette Per och verkade både snäll och intressant, och när det var dags att bege oss hemåt såg min väninna till att Per också var med i taxin.
Detta blev början på något helt annat än vad jag tidigare hade upplevt. Per tyckte att allt jag sa och gjorde var spännande och värt att lyssna på, och på det sättet skilde han sig från de män jag träffat tidigare. Om jag hälsade på någon på gatan ville Per direkt veta vem det var och hur jag kände personen. Nu vet jag att detta behov att veta allt om mig borde ha fått mina varningsklockor att ringa, men jag tolkade det som något positivt och som ett uttryck för en djup förälskelse.
Fanns frågetecken
Allt eftersom veckorna gick fanns det saker som fick mig att undra lite över min pojkvän, men jag hade fullt upp med studier och extrajobb så jag tänkte aldrig närmare över det och jag var fortfarande tagen av honom.
En dag var Per plötsligt som uppslukad av jorden. Han skulle komma hem till mig men dök aldrig upp. I stället fick jag ett obehagligt brev från en främmande kvinna som skrev att jag skulle se upp. I kuvertet låg den nyckel till min lägenhet som jag hade gett till Per. Jag förstod ingenting men kunde inte göra så mycket mer än att fortsätta livet utan Per, för det fanns ingen som kunde svara på mina många frågor.Ett halvår senare fick jag plötsligt, via en sekreterare på universitetet, reda på att jag skulle ringa ett telefonnummer. Numret visade sig tillhöra Pers föräldrar, där han hade varit. Han förklarade att det hade varit kaos i hans liv, men nu hade han fått ordning på det och bodde i en egen lägenhet. Han bjöd dit mig och jag tackade ja.Läsarberättelse: Min väninna förstörde mitt äktenskapLäs mer
Det blev ett kärt återseende, jag var fortfarande förälskad och vi tillbringade mycket tid tillsammans. Han bönade och bad mig om att flytta in och till sist gav jag vika. Planen var att jag skulle slutföra mina studier därifrån.
Som jag minns det hade mitt flyttlass knappt hunnit komma innanför dörrarna i Pers nya lägenhet förrän mitt liv började förändras. Pers behov av att veta allt om mig var osvikligt, men nu kändes det inte längre som kärlek utan som svartsjuka och ett behov av att kontrollera mig. Sakta men säkert isolerade han mig från alla mina vänner och kontakter och också från min familj.
Mamma och pappa bodde kvar i Norge och det tog ett tag innan de förstod att allt inte var som det skulle. Men jag ville inte erkänna för dem att jag hade gjort ett olyckligt val av pojkvän, utan fortsatte naivt att hoppas att saker skulle bli bra mellan Per och mig. Ibland kunde vi ha det riktigt mysigt, men det blev allt längre mellan de härliga stunderna.
Jag kommer inte ihåg när det första slaget kom, men det chockade och skrämde mig. Den fysiska smärtan var inte värst, det var känslan av att jag inte var värd något. Jag var redan så handlingsförlamad att jag bara tänkte på att göra saker bättre framöver, så att Per inte slog mig igen.
När mamma och pappa skrev brev läste han dem, och om det stod något som han inte tyckte om blev jag utskälld. Därefter blev det slag och sparkar och jag började gömma breven för honom. Till slut bad jag mina föräldrar att sluta skriva.
Pers humör skiftade väldigt mycket och jag försökte förstå varför. Det visade sig att han var narkoman och det hade han varit sedan långt innan vi träffades. Vid det tillfället hade han varit på avgiftning, men hade ramlat dit igen och hade varit igenom ännu en misslyckad avvänjning innan han kontaktade mig igen, efter halvårets radiotystnad.
Jag förstod alltmer, men då var det redan för sent för mig att dra mig ur förhållandet. Det visade sig bland annat att han, på grund av sitt missbruksproblem, var sjukpensionär.
I början var det morfin han injicerade, men därefter gick han över till heroin. Om han inte kunde få tag på det själv använde han morfintabletter som han krossade och blandade med lugnande medel. Båda dessa kunde han få på recept från apoteket, när han lyckades övertala sin läkare att skriva ut det.
Det var ofta jag som gick till apoteket för att hämta ut mediciner till honom, men om det tog för lång tid var jag tvungen att redogöra för varje minut jag hade varit borta. Per hade tagit fullkomlig kontroll över min tillvaro och jag gav alla mina pengar till honom. Det mesta gick till hans missbruk, så till hushållet kunde jag bara köpa det allra nödvändigaste.
Jag rörde själv aldrig några droger, men blev medberoende till Per. Min vardag bestod av försök att få tag på pengar, abstinensbesvär, inköp av dagens ranson, injicering av drogerna och därefter lite lugn och ro när Per var hög.
Mina studieresultat dalade naturligtvis drastiskt och det slutade med att jag fick bottenbetyg på min sista examen. Mina möjligheter att ta studielån var förbrukade och jag letade därför efter ett extrajobb.
Pers pension räckte aldrig och han skaffade därför extrapengar genom att sälja smuggelcigaretter. Per lurade ofta sina kunder och försvann med pengarna innan de hade fått sina varor. Han försökte också övertala mig att skaffa pengar genom att börja sälja min kropp, men där drog jag gränsen.
Ville ge mig av
Jag ville naturligtvis ut ur förhållandet, men jag hade ingen aning om hur jag skulle göra. För när Per kände på sig att jag gick med dessa tankar sa han alltid:
– Du kan ta din tandborste och gå, det är mitt namn som står på dörren.
På den tiden var det viktigt för mig att jag fick mina personliga papper och andra saker med mig men jag hade ingen aning om hur jag skulle bära mig åt. Min vardag hade då varit fylld med ångest, misshandel och systematisk psykisk nedbrytning och jag hade inte längre tilltro på min egen förmåga.Jag förstod att jag var tvungen att ge mig långt bort från Göteborg, inte bara för att jag visste alltför mycket om drogförsäljning och annan kriminalitet utan även för att jag var rädd för att springa på några av de personer som Per hade lurat.Många av mina saker var sålda i jakten på pengar, bland annat min kurslitteratur. Min överlevnadsinstinkt var dock stark nog till att jag hämtade en papperskasse i affären som jag ställde i ett tomt källarförråd. Sakta men säkert började jag lägga ner mina saker där, ett papper åt gången, så att Per inte upptäckte det.Min mamma kände till mina planer och hade kommit till Sverige för att hjälpa mig. En torsdag la hon, mycket diskret, en hotelltvål i brevlådan och på tvålen hade hon skrivit ”Hälsningar från mamma” så att jag skulle veta var hon var.Vårt äktenskap var över – men så hände det oväntadeLäs mer
Led av mardrömmar
Dagen efter väntade jag nervöst. Dagen blev till kväll och Per hade injicerat den vanliga blandningen av morfin och lugnande. Han hade övertalat sin läkare att ge honom ett nytt recept, men läkaren visste självklart inte hur han använde medicinerna.
När han låg i sitt rus skrev jag ett avskedsbrev och gömde resten av hans medicinlager i ett köksskåp eftersom jag ville förhindra honom från att ta en överdos. Jag kände mig fortfarande ansvarig för honom, trots allt ont han hade gjort mig.
Det hade hunnit bli mörkt när jag bar min kasse ut på gatan och stoppade en taxi. Mamma blev glad när jag dök upp mitt i natten och dagen efter tog vi en buss ut ur landet.
Egentligen ville jag stanna i Sverige, men det är smartare att hålla sig långt borta och efter detta har jag bara varit i mitt hemland på korta besök. Jag led av mardrömmar om att jag fortfarande var tillsammans med Per i flera år.
I dag lever jag ett helt vanligt liv och mitt destruktiva förhållande med en narkoman har varit min hemlighet. Nu har jag valt att berätta den eftersom många säger att man ska gå vid första slaget, men det är tyvärr inte så enkelt. Jag önskar att jag hade gjort det, men problemen är alltid mer komplexa än så och några enkla lösningar finns sällan.
/ ”Mia”