Min bitterhet förstörde allt
Jonas och jag möttes redan i gymnasiet och var oskiljaktiga från första stund. Ingen i vår omgivning trodde att vårt förhållande skulle hålla, eftersom vi var så unga, men vi var säkra på vår sak. Vi var tvillingsjälar helt enkelt, det var så det kändes. Strax efter studenten friade Jonas till mig och jag svarade ja utan minsta tvekan. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan honom – jag kände mig halv när vi var ifrån varandra.
– Är du verkligen säker? Du är bara nitton år, sa min mamma lite bekymrat.
Men jag bara skrattade.
– Jag har aldrig varit så säker på någonting, svarade jag.
Vi gifte oss en vacker dag på senhösten. Vi hade valt en liten landsortskyrka och bjudit alla våra vänner och släktingar, och efter vigseln hade vi en stor fest i ortens hembygdsgård. Det var stämningsfullt och romantiskt och jag visste att jag skulle komma att minnas den dagen med glädje i hela mitt liv.
En tid efter bröllopet bodde vi i min lilla tvårummare men vi letade med ljus och lykta efter något större, inte minst för att vi planerade att skaffa barn så fort vi bara kunde.
Vi ville båda ha en stor familj, minst tre barn, och ville gärna att de skulle växa upp i en villa med trädgård. Och en dag fann vi faktiskt precis det vi sökte, en vacker villa från förra sekelskiftet med en underbar fruktträdgård och stor tomt. Bäst av allt var att vi faktiskt hade råd med den, eftersom den hade ett visst renoveringsbehov.
– Ingenting vi inte kan fixa själva, menade Jonas som själv var snickare och mycket händig.
Och han fick rätt. Det tog ett bra tag – över ett halvår – men till slut kunde vi flytta in. Det enda som fattades för att vårt liv skulle bli allt vi drömt om var tillökning.
I början tog vi det ganska lugnt. Vårt samliv var inspirerande och avspänt och tanken på barn skuggade inte kärleken. Men med tiden blev det svårare.
Sökte hjälp när jag inte kunde bli gravid
När två år hade gått utan att jag blivit gravid började jag undra om något var fel.
– Två år är inte så lång tid, menade min mamma, avvakta ett tag till ni innan ni söker läkare.
Jonas höll med och så fortsatte det ett par år till. Men när vi varit gifta i fem år insåg vi att det var dags att söka hjälp.
Länge hoppades jag att det skulle vara något enkelt, något man kunde åtgärda, men efter en mängd tester och provtagningar fick jag ett nattsvart besked som gjorde mig helt orkeslös: Jag kunde inte få barn. Vad det var som var fel fick jag förklarat för mig, men jag lyssnade inte. Det enda jag tänkte på var att jag aldrig skulle bli mor. Mitt liv var förstört! Min lycka, alla mina förväntningar hade grusats.
Det hjälpte inte att Jonas försäkrade mig om att han älskade mig lika innerligt ändå.
– Vad ska du med mig till? Du vill ju också ha barn. Lika bra att vi skiljer oss så att du kan träffa någon annan som inte är lika värdelös.
Jag var inte mottaglig för Jonas kärlek och slöt mig inom mig själv. Jag ville inte älska med Jonas längre, det kändes meningslöst. Och när han började tala om att adoptera slog jag ifrån mig med båda händer:
– Jag vill inte ha någon annans barn. Jag vill ha mitt eget barn!
– Men det går ju inte.
– Nej, och därför tycker du att jag är värdelös!
– Nej, nej det är inte alls så, försäkrade Jonas desperat. Om vi adopterar kommer vi att älska det barnet lika mycket som om det vore vårt eget. Jag har en kollega som har ett adoptivbarn från Kina och han är precis lika mycket pappa som någon annan.
Hans argument bet inte på mig. Jag trodde verkligen att han tyckte jag var värdelös och att han försökte vara snäll. Jag fattade aldrig att det var jag som tyckte att jag var värdelös. Jonas försökte i det längsta men jag stötte bort honom. Han föreslog alla tänkbara former av hjälp – terapi, medicinering, parterapi. Men jag vägrade. Mitt liv var förstört och det fanns ingenting som kunde ändra på det.
Tio år efter att vi gått uppför altargången lämnade han mig. I efterhand kan jag tycka att han höll ut länge. Men då var jag bitter över hans stora svek. Hur kunde han lämna mig efter allt vi planerat? Sälja villan, gå skilda vägar efter att vi lovat varandra evig kärlek? Jag förstod aldrig att det var jag som konsekvent vägrade ta emot hans kärlek och tillgivenhet.
Två år efter skilsmässan fick jag höra ryktesvägen att Jonas träffat en annan kvinna. Det fick mig att sjunka ännu djupare ner i självömkan. När hon sen blev gravid kände min förtvivlan inga gränser. Min Jonas skulle ha barn med en annan kvinna…
– Han är inte din Jonas längre, sa mamma när jag beklagade mig. Du stötte bort honom under flera år och vägrade gå vidare med ditt liv.
– Hur kan du ta hans parti! utbrast jag.
– Jag tar ingens parti. Jag bara konstaterar hur det ligger till. Jonas gjorde allt han kunde, Ulrika, men du vägrade ta emot honom.
Och plötsligt förstod jag att det var sant. Där och då såg jag allt klart, utan den skugga som så länge förmörkat mitt liv. Jag skulle ljuga om jag påstod att min återhämtning gick snabbt. Till en början drabbades jag av en stor sorg över att jag stött bort mannen i mitt liv. Jag saknade och längtade efter honom och tomheten går knappast att beskriva. Om jag bara gått med på adoption…
En gång stötte jag ihop med Jonas och hans nya kvinna på stan. Hon var redan långt gången i sin graviditet och var strålande vacker. Jonas såg lycklig ut. Men när han såg på mig visste jag: Han hade aldrig slutat älska mig helt och hållet. Han hade bara valt att gå vidare ur hopplösheten och mörkret.
Mötet med Jonas gav mig nytt hopp och jag började läka. Jag förlikade mig med min barnlöshet och slutligen också med att Jonas fått den familj han inte kunnat få med mig. Och jag insåg att jag var tvungen att gå vidare.
Nu har det gått några år sedan Jonas och jag skilde oss. Jonas har tre barn – och det har även jag. Min man Peter hade två med sig när vi träffades och tillsammans har vi vår dotter Maria, som vi adopterade förra året.
Nu är vi fem en lycklig och kärleksfull familj, och jag skulle inte vilja ha mitt liv på något annat sätt. Livet blev inte som jag tänkt mig, men ändå precis så ljust och lyckligt som jag drömt om.
/ ”Ulrika”