Min mans död var en befrielse
Äntligen kan jag se ljust på livet igen, och det är tack vare min kära väninna Kerstin. Tillsammans har vi bokat en resa till Nya Zeeland. Åh, vad jag ser fram mot denna resa! Om tre månader bär det av på mitt livs äventyr. Kerstin och jag har i och för sig varit ute på ett äventyr tidigare. Förra året gjorde vi vår första resa tillsammans. Då åkte vi runt i Danmark på mindre vägar, åt på mysiga restauranger och bodde över på hotell av god klass. Men det är ju inte riktigt jämförbart med en riktig långresa, som denna till Nya Zeeland.
Danmarksresan var den första resa jag gjort i hela mitt liv. Jag har aldrig rest någonstans förut, för min man Jan ville bara vara hemma.
Min man var inte snäll
Han var aldrig snäll mot mig. Jag förstår inte vad det var jag fastnade för hos honom, men han hade väl något som gjorde att jag blev kär i honom. Vi träffades tidigt och vi fick tre barn tidigt och i rask takt, en pojke och två flickor. De blev mina små älsklingar, jag gjorde allt jag kunde för dem och försökte vara den bästa mamman.
Redan tidigt visade sig Jan vara mycket svartsjuk. Det räckte med att jag sa hej åt en främmande man när vi var ute och gick eller att han tyckte att jag sneglade åt eller tittade flirtigt på någon annan man. Vid dessa tillfällen hann vi knappt komma innanför dörren förrän slagen haglade över mig och han sa de ord som jag så ofta fick höra: ”Du är min, bara min.”
Till slut blev det så jobbigt att gå ut att jag hellre höll mig hemma. Jag var hemma med barnen under alla år, det var Jan som gjorde alla inköp. Jag vågade mig inte ens till affären för jag ville inte bli slagen. Det räckte att jag varit utanför dörren så misstänkte han att jag flirtat med någon annan karl eller träffat någon annan.
Se också videon: Frida Boisens mamma tog sitt liv: "För att hämnas på mig"
Höll mig hemma
När barnen började skolan och det var klassträffar och föräldramöten var det Jan som gick på alla dessa tillställningar. Jag vågade inte följa med utan höll mig som vanligt hemma. Utåt sett såg det ju ut som om Jan var en mycket engagerad förälder som alltid var med. De andra föräldrarna undrade säkert varför jag inte syntes till någon gång.
Det var samma sak med alla aktiviteter som barnen var på. Jan var med och jag var hemma och skötte om huset. Jag städade och donade hemma mest hela tiden, vågade inte ta några lugna stunder, för om jag tog en ledig förmiddag så fick jag alltid klagomål för det sedan när Jan kom hem. Alltid fanns det något att klaga på, en fläck på ett fönster, grus innanför dörren, ett smutsigt handtag på en kökslucka. Jan ville ha huset i toppskick, rent och fint och fräscht, det skulle se ståndsmässigt ut. När vi någon gång hade folk hemma framstod vi nog som den perfekta familjen. Alltid rent och snyggt i huset och en man som ställde upp på barnen och var engagerad.
Låg livlös
Men vi gjorde aldrig några resor. Jan ville bara vara hemma på semestern, ta det lugnt och ligga i hängmattan och lösa korsord eller vara ute och spela golf. Han brydde sig inte ett enda dugg om mig eller vad jag ville. Jag fortsatte mitt liv som vanligt, gick där hemma och städade och lagade mat, tvättade och höll på, antingen det var semester eller ej. Varje dag var likadan för mig.
Så fortsatte vårt liv. Barnen växte upp, och en efter en flyttade de till andra städer för att studera eller jobba. Mitt liv blev alltmer isolerat, men samtidigt var jag så van vid mitt inrutade liv inom husets fyra väggar och hade varken ork eller initiativförmåga att ändra på detta.
Men en morgon vaknade inte Jan. Han låg där livlös i sängen bredvid mig. Jag greps först av panik, men efter att ha sansat mig ringde jag 112. Ambulansen kom och jag fick följa med, men naturligtvis var det för sent. Jan var redan död och hade dött under natten. Snäll sjukvårdspersonal tog hand om mig eftersom jag hamnat i chock, och senare fick jag ta en taxi hem.
Det blev några konstiga veckor framöver. Hela livet blev annorlunda. Plötsligt var jag tvungen att klara mig själv. Nu fick jag åka till affären och handla själv, vilket inte var det lättaste när man inte gjort det på många, många år. I början fick jag god hjälp av mina barn. De turades om att följa med mig till affären, apoteket och sådana vanliga aktiviteter som ter sig som självklara för de flesta.
Samtal från en vän
Det gick bra, men oj vad nervös jag var första gången jag skulle handla själv utan något av mina vuxna barn bredvid mig. Men det gick, det också… Jag kände mig stolt och kände mitt självförtroende växa. Tänk att jag klarade av detta, och det var ju riktigt kul att komma ut och se folk!
Livet rullade på i ett år ungefär. Jag klarade av de flesta vardagliga sysslor helt själv, men jag gav mig inte ut i onödan. Jag trivdes bäst hemma i huset, det var ju det jag var van vid. Och det var en befrielse att inte längre gå runt och vara rädd för Jan…
En dag ringde min gamla vän Kerstin. Hon hade så ofta tänkt på mig under åren, sa hon, men det hade inte blivit av att hon ringt. Nu hade hon hört att jag blivit ensam och eftersom hon själv levde ensam tyckte hon att det vore kul om vi kunde ta upp kontakten igen.
Detta är jag verkligen tacksam över. Kerstin har alltid varit en glädjespridare, full med energi och positiv utstrålning, men så tappade vi kontakten när jag träffade Jan.
Pratade länge
Hon kom hem till mig ett par dagar senare och vi satt länge och pratade. Först sent på kvällen tog hon bilen hem. Så här roligt hade jag inte haft på länge. Tänk att det kan vara så trevligt att bara sitta och prata med en jämnårig! Hon pratade mycket om alla resor hon gjort och fick det att låta riktigt kul att uppleva världen.
Vi fortsatte träffas. Ibland kom hon till mig och ibland åkte jag hem till henne. Mycket kaffe och fikabröd blev det och många glada skratt. Jag minns inte om jag någonsin skrattat så här mycket.
En dag frågade Kerstin mig om jag ville följa med henne till Danmark. Hon ville bila runt där på mindre vägar. Det skulle bara vara hon och jag, och hon lovade att ta hand om mig. Jag bad henne att få fundera på saken ett par dagar, men redan morgonen därpå hade jag tänkt färdigt, ringde henne och tackade ja till hennes erbjudande.
Har fått reslust
Det blev en härlig resa på alla sätt. Jag blev verkligen taggad av det här med att resa och uppleva något annat, att få vidga sina vyer lite. När Kerstin några månader senare frågade mig om jag var intresserad av att följa med henne på en resa till Nya Zeeland så kunde jag inte tacka nej.
Nu läser jag allt jag kommer över om Nya Zeeland. Där verkar finnas mycket spännande att se och enligt alla bilder jag tittat på verkar det vara otroligt vackert. Om tre månader bär det alltså av, och det lär inte bli den sista resa jag gör. Nu har jag på äldre dagar blivit intresserad av livet och av att resa. Livet är för kort för att bara slösa bort det hemma innanför husets fyra väggar. Där tvingades jag hålla mig i så många år medan Jan styrde över mitt liv. Nu ska jag leva livet som jag själv vill!
Text: Gunilla