Mina syskonbarn är en mardröm – börjar bli ohållbart
5 Sätt att stärka ditt barns självkänsla
Jag har problem med mitt syskons barn. Vi har tre barn var som är alla ganska jämnåriga, mellan 2–6 år. Problemet gäller deras mellanbarn som är 4,5 år, och är väldigt utåtagerande och slår, knuffar och säger elaka saker till vårt barn i samma ålder.
Ibland leker de bra, men när mitt barn inte gör precis som deras barn vill så får vårt barn knuffar eller slag. Jag försöker då gå till barnen och förklara att vi ska leka tillsammans och vara sams, men oftast så håller det en väldigt kort stund. Samma problem fanns även med det äldre barnet, men det verkar som att det ”växer bort” när de blir äldre.
Nu börjar jag se samma tendenser hos våra yngsta barn. Det är väldigt svaga reaktioner från föräldrarna med bara vaga tillsägelser. Ibland skulle jag bara vilja säga åt mitt barn att ge igen med samma mynt i stället för att komma och skvallra, men jag har försökt att lära mina barn att aldrig slå andra.
Det hör till saken att jag ofta är barnvakt till deras barn då de haft mycket läkarbesök och liknande. Då fungerar det otroligt bra, problemen finns bara då föräldrarna är närvarande.
Det börjar kännas ohållbart, nu när jag ser att beteendet går vidare till yngre syskon. Vi står annars varandra väldigt nära som syskon, men just barnuppfostran är en så otroligt känslig fråga, så har jag aldrig tagit upp det här. I stället har jag börjat försöka undvika att vi alla ses. Vad ska jag göra?
Vi hjälper dig med ditt dilemma
Ibland är det skönt att bolla sin fråga med en medmänniska. Vi på Allas redaktion är just medmänniskor med hundratals års erfarenheter av vardagliga utmaningar. Vi är gärna ditt bollplank om du kört fast i dina tankar.
Har du ett dilemma? Skriv till oss här!
Varje måndag och fredag hittar du nya dilemman och svar på allas.se.
Allas svarar
Kära frågeställare,
Det låter otroligt frustrerande att ditt syskon inte tar detta på allvar, och jag förstår att du ibland frestas av att säga åt ditt barn att ge igen. Men som du skriver är det såklart inte rätt väg att gå.
Eftersom problemet inte finns när barnens föräldrar inte är närvarande kan man gissa att problemet nog ligger hos dem. En förälder ska vara ett barns vägvisare i livet, någon som föregår med gott exempel. Men alla som är föräldrar vet också hur svårt och jobbigt det är att uppfostra barn, särskilt när man har så många som tre. Tålamodet och orken har sina begränsningar och att välja sina strider är nog något alla föräldrar gör dagligen.
Uppfostring av barn är verkligen en känslig fråga, och som förälder kan det vara otroligt jobbigt att bli speglad av en utomstående som ser saker och ting från en annan synvinkel. Jag tror ändå att du gör ditt syskon en tjänst genom att säga som det är.
Jag föreslår att du tar upp detta vid ett tillfälle där du och ditt syskon är ensamma. Förklara hur du upplever situationerna mellan era barn, utan att anklaga ditt syskon för barnens beteende. En ”attack” tas sällan emot bra och leder ofta till att man först försvarar sig och därefter sluter sig.
Eftersom du säger att ni annars har en bra relation kanske du kan fråga ditt syskon varför hen inte orkar tillrättavisa sina barn. Finns det annat i hens liv som är i obalans? Hur är hens relation till sin partner? Hur har hen det på jobbet?
Beroende på vad du får för svar kanske du kan erbjuda hjälp med att uppfostra ditt syskons barn, för att avlasta hen. Kanske vill ditt syskon även vara delaktig i dina barns uppfostran? Viktigt är då att prata igenom vilka strategier ni båda tycker känns bra.
Jag tror att både du, ditt syskon och dina syskonbarn kommer vinna på att ni vuxna tar gemensamt ansvar när era barn leker. Barnen kommer lära sig att du är en vuxen de kan lita på och som de behöver lyssna på för att alla i familjen ska må bra. Dessutom kommer kanske ditt syskon upptäcka metoder som hen inte kände till. Att ta upp detta i lugn och ro med ditt syskon kommer stärka relationen mellan er alla, det är jag övertygad om.
Jag önskar dig varmt lycka till!
Elin