Morden i Bjärred – Elisabet Höglund söker svar i ny bok
Tisdagen den 9 januari 2018 svarade polisassistenterna Hampus Linde Olofsson och Fredrik Andersson på ett anrop från ledningscentralen. En arbetsgivare hade hört av sig och var orolig över en anställd som bodde i Bjärred. Han hade inte dykt upp på jobbet.
Kunde Olofsson och Andersson svänga förbi och kolla?
Poliserna befann sig i närheten på McDonalds i Lomma och hade inget mer brådskande för sig. De knycklade ihop resterna av hamburgermiddagen, tog adressuppgifterna och rullade iväg.
Började som rutinuppdrag
Bilarna på garageuppfarten på den lugna villagatan i Bjärred talade för att åtminstone föräldrarna var hemma. Eftersom skolorna precis börjat för terminen så kunde barnen, två flickor, vara där.
Huset var tyst, verkade övergivet. Persiennerna var neddragna på nedervåningen men från övervåningen syntes svagt ljussken.
Hampus Linde Olofsson knackade på dörren. Först försiktigt och sedan mera ordentligt. Fortfarande ingen reaktion.
De fick en känsla av att det här var mer än ett snabbt överstökat rutinuppdrag. Fredrik Andersson tog sig fram till ett fönster och hittade en glipa i persiennen att se in igenom. Det var mörkt men i ficklampans sken syntes konturerna av en hängande kropp i trappan. Det här var definitivt inget rutinärende.
”Sådana här ärenden brukar nästan alltid sluta lyckligt. Nio av tio ärenden avlöper utan att vi behöver ingripa. I det här fallet hade jag bara tänkt att vi skulle knacka på dörren. När den saknade mannen sedan öppnade skulle vi bara på ett vänligt vis tala om för honom att han borde ringa sin arbetsgivare eftersom arbetsgivaren hade blivit orolig när mannen inte kom till jobbet. Han var rädd att det hade hänt honom något. Ring bara och tala om att du mår bra, skulle jag säga” berättar Fredrik Andersson i Morden i Bjärred.
”…såg ut som ett alldeles vanligt hem”
Vad de unga poliserna fick se i huset är med dem än i dag. En hel familj, mamma, pappa och två döttrar 11 och 14 år, döda. Pappan i trappan, mamman nedbäddad i dubbelsängen på nedervåningen och flickorna på sina rum däruppe med sänglamporna på. Dörrarna till sovrummen identiskt öppna några centimeter, deras ansikten ditåt.
”Det var precis som om någon hade bäddat ner dem och låtit sänglamporna vara tända för att flickorna inte skulle vara rädda.”
Poliserna återkommer till hur motsägelsefull scenen i villan är. En hel familj död, en uppenbar brottsplats och ändå verkar hela huset stilla och fridfullt.
”Det såg ut som ett alldeles vanligt hem. Det var ett hem med disk på diskbänken…med leksaker slängda på golvet…med blomkrukor i fönstren…med prydnadslampor på väggarna….ja, precis som man har det i en helt vanlig barnfamilj. Det är väl inte så konstigt att disken står kvar på diskbänken förresten?”
Dörrarna är låsta och det finns inga spår av att någon tagit sig in utifrån innan poliserna.
Ordet ”familjetragedi” väckte reaktioner
När polisen spärrat av villan och påbörjat den tekniska undersökningen börjar medierna höra av sig. Rutinerade presskommunikatören Ewa-Gun Westford talar å förundersökningsledarens vägnar.
Hon berättar att man misstänker att det rör sig om en ”familjetragedi”.
–Den kvällen som det hände och jag fick pressansvaret då konfererade jag med en kollega och vi var helt eniga om att jag använde ordet familjetragedi. Och det var mycket för att jag skulle skapa trygghet. Det gick inte runt en massmördare i Bjärred. Jag ville skapa lugn, säger Ewa–Gun Westford idag.
Just termen familjetragedi fick några att gå i taket. Framförallt krönikören Britta Svensson i Expressen som menade att allmänheten inte behöver några förskönande omskrivningar för mord. Att begreppet var lika illa som ”utvidgat självmord”.
–Jag fick även hård kritik internt. Kritiken var ju att ett mord är ett mord och det ska inte friseras. Men jag kunde inte hitta något bättre ord där och då än familjetragedi och det står jag fast vid, säger Ewa-Gun Westford.
Morden i Bjärred upprörde och reste frågetecken. Föräldrarna akademiker med välbetalda arbeten och döttrar med hela livet framför sig. Två bilar på garageuppfarten och pool i trädgården! Det här var ingen flyktingfamilj som hotades av utvisning till en krigszon. Vad kunde utlösa en så stark förtvivlan att en förälder väljer att mörda sina barn? Var det överhuvudtaget en förmildrande omständighet?
Höglunds bok tillägnas flickorna
Journalisten och författaren Elisabet Höglund var bara en av många som greps av tragiken i Bjärred. Som undrade och försökte begripa.
– Vad föräldrarna väljer att göra med sitt liv kan man inte göra så mycket åt men de tog sina barns liv med sig. De offrade dem för att de själv inte ville leva. Men föräldrar äger inte sina barn. Barn är individer och har rättigheter. Det är därför boken är tillägnad flickorna, säger Elisabet Höglund.
– I efterhand har samhället rätt att ta reda på vad var det som hände. Vad kan samhället göra för att det inte ska hända igen.
Barnen led av ME
Det stod redan tidigt klart att familjen i Bjärred levde under press. Båda döttrarna hade diagnosticerats med ME, kroniskt trötthetssyndrom, och undervisades till största del i hemmet. Storasystern sedan flera år och den yngsta sedan starten av höstterminen 2017.
Föräldrarna, framförallt pappan, och skolan hade av naturliga skäl tät kontakt.
– Vi har jobbat nära och vi har sett en familj i djup kris. Men att det skulle gå så här det fanns inte på kartan. Det kunde ingen tro, sa rektorn på flickornas skola till Kvällsposten dagen efter att polisen hittat familjen i villan.
Gemensamt beslut att döda flickorna
Av handlingar som låg väl synliga i hemmet stod det klart att morden och självmordet var genomtänkta handlingar. Här fanns ett testamente, ett avskedsbrev och praktisk information till efterlevande. Här framgår det att föräldrarna ”gemensamt och i samförstånd” beslutat sig för att avsluta sina och barnens liv.
Ett beslut de fattat redan månader tidigare.
Döttrarnas diagnos angavs som orsak.
– Anledningen är att båda barnen fått diagnosen på sjukdomen ME, kroniskt trötthetssyndrom. I sitt brev skriver föräldrarna att ”ingen av oss kommer att kunna leva något egentligt liv”, säger förundersökningsledaren Stefan Svensson vid en presskonferens i december 2018.
– Dödsorsakerna är följande. Ett av barnen har dött av strypning eventuellt i kombination av kvävning, andra barnet har dött av kvävning. Mamman har dött av kvävning eventuellt strypning. Pappan har tagit sitt liv genom att hänga sig.
Elisabet Höglund: Finns ett allmänintresse
Under arbetet med boken har Elisabet Höglund försökt få ännu fler svar än vad polisen, i samråd med anhöriga, gått ut med. Ett idogt arbete som gått trögt. Polisen är inte redo att släppa mer detaljer, läkare hänvisar till sekretess, anhöriga har tackat nej till att delta och skolorna som flickorna gick i menar att de inte har något att tillföra mer än vad som redan har sagts.
I boken använder Elisabet Höglund begreppet ”tystnadspakt”.
Det låter konspiratoriskt?
– Har man fått nån att säga något så har man fått dra varje ord ur dem. Jag säger inte att det är en sammansvärjning men en tystnadspakt. En överenskommelse att nu håller vi tyst om det här.
Om nu anhöriga uppenbarligen inte vill tala. Finns det ändå ett allmänintresse?
– I högsta grad. De anhörigas intresse är en sak men det finns ett allmänintresse eftersom det handlar om mord på två små barn, två barn som påstås vara sjuka där föräldrarna valde döden istället för att se till att de blev friska, att få överleva. Samhället har ju en skyldighet att gå in om barn lider eller far illa.
Döttrarnas sjukdom ME är, vare sig man vill eller inte, en tragisk faktor bakom morden. Och sjukdomen är omdebatterad. Bland annat eftersom den är så svår att diagnosticera. Det finns, ännu så länge, inga biologiska markörer som kan avgöra om en patient är drabbad eller ej. Det går alltså inte att avgöra från till exempel ett blodprov.
Å ena sidan finns den del av läkarkåren som hävdar att sjukdomen är psykosomatisk och att den ska behandlas därefter. Med KBT till exempel. Å andra sidan finns det patientföreningar och läkare som hävdar att sjukdomen är fysik/neurologisk och ska ha biomedicinsk behandling.
Sällsynt med ME-diagnos på barn
Oavsett vilket läger man tillhör är det, menar Elisabet Höglund, sällsynt att barn drabbas.
”Jag har jobbat som barnläkare sen 1985 och har inte stött på ett enda barn i Sverige som har fått diagnosen ME. Jag känner heller ingen barnläkare i Sverige som använder den diagnosen på barn. Man diagnosticerar inte barn med ME i Sverige idag”, säger skolläkaren Mats Reimer i Morden i Bjärred.
Nu ska man bära med sig att Mats Reimer är känd debattör i medicinska frågor och i sin kamp mot ”modediagnoser”. I fråga om ME tillhör han fraktionen som menar att det är en psykosomatisk sjukdom och att den bör behandlas som sådan.
Men oavsett fraktion är båda sidor överens om att sjukdomen existerar och att patienter lider av den.
Även om diagnosen är sällsynt talar flickornas ungdom för att de skulle ha en bättre prognos än om de vore medelålders. I boken är Mats Reimer tveksam till om föräldrarna visste om det.
Pianoläraren ger annan bild
Elisabet Höglund har fått kontakt med en kvinna som varit pianolärarinna åt den minsta dottern. Och de bilderna ger intryck av en väldigt pratglad och nyfiken tjej så sent som en månad innan flickan får ME.
– Jag är ingen läkare, jag kan bara berätta vad folk har berättat för mig och konstatera att det låter märkligt.
En effekt av ”tystnadspakten” är att det lämnar visst utrymme för spekulation.
–Det enda jag har spekulerat i är om det är en eller två föräldrar som mördat barnen, säger Elisabet Höglund.
Hur skulle det vara till gagn att veta vilken av föräldrarna som dödade barnen om det var ”gemensamt och i samförstånd”?
–Det spelar roll. Juridiskt spelar det ingen roll eftersom ingen kan åtalas och dömas. Men om en förälder gjorde det och båda anklagas så spelar det roll även om man är delansvarig. Då bryter man mot lag om förtal av avliden.
Uppmärksammar andra mord på barn
I boken sätter Elisabet Höglund morden i Bjärred i relation till andra uppmärksammade fall där föräldrar tagit livet av sina barn och i flera fall sig själva. Det är till exempel pappan på Dalarö som satte eld på sommarstugan där hans barn sov, flydde och greps på Öland dagen efter. Då hade han gjort försök att ta sitt eget liv men misslyckats. Två av barnen omkom i lågorna men en 7-årig dotter hann ta sig ut och överlevde.
Efter dådet skickade pappan ett sms till barnens mamma.
”Hämnden är ljuv din jävla idiot”.
Det är pappan i Möklinta utanför Sala som i januari 2019 sköt sina söner för att sedan vända bössan mot sig själv och mamman som dränkte sina barn på en badplats utanför Sigtuna 2011. Exemplen är förskräckande många men avtäcker också gemensamma drag. I de flesta fallen allvarliga psykiska störningar som utlösts av en kris. Tillfälliga aggressioner som exploderar i dödligt våld.
”Samhället har alltid ett ansvar”
Morden i Bjärred skiljer sig. Det fanns inga tecken utåt på vad som skulle hända även om beslutet fattats ”gemensamt och i samförstånd” månader innan.
Elisabet Höglund menar att det finns en förhistoria till morden. En förhistoria som innebär att det finns signaler att titta efter som omgivningen missat.
– Det är inte så att sådana här händelser sker i ett vakuum, säger Elisabet Höglund som är övertygad av att föräldrarna var i behov av psykiatrisk vård.
Samtidigt konstaterar hon att deras ställning och status troligen gjorde att de flög under oros-radarn. Det är inte i villakvarteren man letar efter psykisk ohälsa eller tecken på livsleda.
– Det var inte vilken familj som helst. Då tror jag att man är mindre benägen från samhällets sida att titta in bakom gardinerna, säger Elisabet Höglund.
Flickorna i Bjärred är döda. Det går inte att göra någonting åt. Men om boken med deras berättelse innebär att samhället i stort blir bättre på att reagera på varningssignaler så finns det en poäng med jobbet, anser Elisabet Höglund.
– Samhället har alltid ett ansvar. En rättighet och en skyldighet att gå in i enskilda fall. I det här fallet var det för sent. Men det får inte tystas ner.
– Jag har inte nått ända fram men jag har kommit en bit på vägen. Jag har gjort vad som varit möjligt.
Morden i Bjärred – sammanfattning:
- 3 januari: Makarna upprättar ett testamente. Deras namnteckningar vidimeras av bekanta. Döttrarna nämns inte i testamentet.
- 9 januari 2018: Pappans arbetsgivare blir orolig när kollegan inte dykt upp till en viktig konferens. Efter att ha försökt på alla tillgängliga telefonnummer kontaktar arbetsgivaren slutligen polis.
- 19 januari: Polisen berättar om det avskedsbrev som hittats i villan. I brevet, som är undertecknat av båda föräldrarna, berättar de om att de tänker döda sina barn och sig själva. De berättar också att de planerat detta sedan hösten 2017.
- 14 mars 2019: Polisen lägger ner förundersökningen.